Det finns någon slags allmän konsensus kring att ”folk” är på tok för lättkränkta i detta samhälle. Grejen är denna, att jag har fan inte stött på en kränkt person på två år. Det är klart att det ordvalet dyker upp i kvällspressen då och då, men jag tycker inte att det kan sägas höra till någon slags vanlighet. Snarare är det lite tabubelagt att kalla sig kränkt.
En kränkning i mina ögon är inte typ att någon är taskig utan att någon gör våld på min integritet, bryter ner mina spärrar för jag anser vara ett acceptabelt beteende. Till exempel om någon utnyttjar sin maktposition som lärare, arbetsköpare, förälder eller fysiskt/psykiskt starkare (framförallt i nära relationer) och sätter mig i en position där jag inte kan hävda min rätt.
Jag har blivit utsatt för kränkningar ett väldigt litet antal gånger i mitt liv, men när det inträffat har det varit jävligt jobbiga upplevelser. Jag har ingen lust att gå in på detaljer, men jag tror att den som blivit utsatt för en kränkning förstår vad jag menar. Jag skulle inte kalla det en kränkning om någon skrev till mig att jag är ful, ett feministäckel, en jävla hora eller liknande. Däremot om jag blev kallad detta av min arbetsköpare och dessutom var i en position där mina möjligheter att ”stå på mig” begränsades av risken i att förlora jobbet. Helt enkelt när en part utnyttjar sitt maktövertag för att göra saker som jag annars aldrig hade accepterat. Tänk er: en partner som misshandlar och som det är svårt att lämna av olika skäl, en lärare eller arbetsköpare som trakasserar en, en förälder som slår en eller begår sexuella övergrepp och så vidare. Detta är kränkningar för det handlar om att bryta ner en persons gränser för vad hen annars skulle kunna acceptera.
En är inte kränkt för att en blir arg, sårad eller ledsen. De flesta har ett brett register av negativa känslor som inte inkluderar känslan av att vara kränkt. Men när känslan av kränkthet inträffar så tycker jag att det är värt att ta på allvar. Vissa människor kan nog inte förstå hur det känns att bli kränkt helt enkelt för att de inte varit med om det. De tror att kränkta människor bara använder ett ovanligt starkt ord för förolämpad eller sårad, och begriper inte att det finns en viktig maktaspekt inbakat i det hela. De ser bara en person som gör något taskigt till en annan, inte den maktsituation som finns mellan dessa två personer och den kränkta partens förmåga att göra motstånd. Den som inte har varit med om det kan troligen inte begripa hur det känns, och borde såklart inte försöka ta sig tolkningsföreträde angående hur andra ska känna inför det.
Risken för att människor ska hamna i situationer där de blir utsatta för kränkningar ökar såklart markant när de generella valmöjligheterna för vissa grupper minskar. Om en till exempel har en hög arbetslöshet i kombination med en låg anställningstrygghet och dåligt fungerande sociala skyddsnät så kommer människors risk för att bli utsatt för kränkningar i samband med arbete att öka. Till exempel så står en naturligtvis ut med mer skit på jobbet om en vet att man kan bli uppsagd när som helst och att det är svårt att skaffa nytt, en blir mindre benägen att anmäla oacceptabla frågor på anställningsintervjuer om en verkligen behöver ha det där jobbet och så vidare. Även om dessa saker kanske rent formellt bryter mot lagen så kräver det fortfarande energi, mod och resurser att anmäla, vilket gör att människor med dålig tillgång till sådant till och med kan tvingas utstå direkt olaglig behandling. Vad spelar det för roll att du har rätt enligt lag när du behöver pengarna från arbetet nu, inte har möjlighet att vänta på skadestånd efter avslutad rättsprocess? Vad spelar det egentligen för roll att en inte ”ska behöva” utstå viss behandling om det är den enda möjligheten man har för överlevnad?
Att människor är ”lättkränkta” och säger ifrån eller anmäler när de tycker att de behandlas illa tycker jag är ett jävligt positivt tecken, för det betyder att människor känner sig tillräckligt säkra i sin livssituation för att kunna driva den typen av frågor. Ytterst är det en fråga om människors förmåga att upprätthålla sina personliga gränser, och varför skulle vi inte vilja ha framsteg på detta område? Det tycker jag är obegripligt.