Det finns någon slags allmän konsensus kring att ”folk” är på tok för lättkränkta i detta samhälle. Grejen är denna, att jag har fan inte stött på en kränkt person på två år. Det är klart att det ordvalet dyker upp i kvällspressen då och då, men jag tycker inte att det kan sägas höra till någon slags vanlighet. Snarare är det lite tabubelagt att kalla sig kränkt.
En kränkning i mina ögon är inte typ att någon är taskig utan att någon gör våld på min integritet, bryter ner mina spärrar för jag anser vara ett acceptabelt beteende. Till exempel om någon utnyttjar sin maktposition som lärare, arbetsköpare, förälder eller fysiskt/psykiskt starkare (framförallt i nära relationer) och sätter mig i en position där jag inte kan hävda min rätt.
Jag har blivit utsatt för kränkningar ett väldigt litet antal gånger i mitt liv, men när det inträffat har det varit jävligt jobbiga upplevelser. Jag har ingen lust att gå in på detaljer, men jag tror att den som blivit utsatt för en kränkning förstår vad jag menar. Jag skulle inte kalla det en kränkning om någon skrev till mig att jag är ful, ett feministäckel, en jävla hora eller liknande. Däremot om jag blev kallad detta av min arbetsköpare och dessutom var i en position där mina möjligheter att ”stå på mig” begränsades av risken i att förlora jobbet. Helt enkelt när en part utnyttjar sitt maktövertag för att göra saker som jag annars aldrig hade accepterat. Tänk er: en partner som misshandlar och som det är svårt att lämna av olika skäl, en lärare eller arbetsköpare som trakasserar en, en förälder som slår en eller begår sexuella övergrepp och så vidare. Detta är kränkningar för det handlar om att bryta ner en persons gränser för vad hen annars skulle kunna acceptera.
En är inte kränkt för att en blir arg, sårad eller ledsen. De flesta har ett brett register av negativa känslor som inte inkluderar känslan av att vara kränkt. Men när känslan av kränkthet inträffar så tycker jag att det är värt att ta på allvar. Vissa människor kan nog inte förstå hur det känns att bli kränkt helt enkelt för att de inte varit med om det. De tror att kränkta människor bara använder ett ovanligt starkt ord för förolämpad eller sårad, och begriper inte att det finns en viktig maktaspekt inbakat i det hela. De ser bara en person som gör något taskigt till en annan, inte den maktsituation som finns mellan dessa två personer och den kränkta partens förmåga att göra motstånd. Den som inte har varit med om det kan troligen inte begripa hur det känns, och borde såklart inte försöka ta sig tolkningsföreträde angående hur andra ska känna inför det.
Risken för att människor ska hamna i situationer där de blir utsatta för kränkningar ökar såklart markant när de generella valmöjligheterna för vissa grupper minskar. Om en till exempel har en hög arbetslöshet i kombination med en låg anställningstrygghet och dåligt fungerande sociala skyddsnät så kommer människors risk för att bli utsatt för kränkningar i samband med arbete att öka. Till exempel så står en naturligtvis ut med mer skit på jobbet om en vet att man kan bli uppsagd när som helst och att det är svårt att skaffa nytt, en blir mindre benägen att anmäla oacceptabla frågor på anställningsintervjuer om en verkligen behöver ha det där jobbet och så vidare. Även om dessa saker kanske rent formellt bryter mot lagen så kräver det fortfarande energi, mod och resurser att anmäla, vilket gör att människor med dålig tillgång till sådant till och med kan tvingas utstå direkt olaglig behandling. Vad spelar det för roll att du har rätt enligt lag när du behöver pengarna från arbetet nu, inte har möjlighet att vänta på skadestånd efter avslutad rättsprocess? Vad spelar det egentligen för roll att en inte ”ska behöva” utstå viss behandling om det är den enda möjligheten man har för överlevnad?
Att människor är ”lättkränkta” och säger ifrån eller anmäler när de tycker att de behandlas illa tycker jag är ett jävligt positivt tecken, för det betyder att människor känner sig tillräckligt säkra i sin livssituation för att kunna driva den typen av frågor. Ytterst är det en fråga om människors förmåga att upprätthålla sina personliga gränser, och varför skulle vi inte vilja ha framsteg på detta område? Det tycker jag är obegripligt.
Väl rutet! Detta kan inte påpekas tillräckligt många gånger.
Sedan finns det en hel rörelse som förminskar män när män protesterar mot de orättvisor som finns för män genom att hävda att män är lättkränkta.
Du menar att det finns en facebookgrupp?
Bland annat, men exempelvis skrivs det samma sak i olika bloggar och i krönikor i tidningar.
Då ska vi se vad/vem några av de senaste posterna på FB-sidan ”Vita kränkta män” handlade om (och drev med):
1. En man som betalar en massa pengar för att någon ska gifta sig med hans lesbiska dotter. 2. Några rasister som skriver att de ska försöka skjuta ner muslimska böneutropare. 3. Folk som klagar på ”Islamofemenismen”. 4. Olov Karlsson i ”Svenskarnas parti” som ”inte tagit ställning i judefrågan”. 5. Någon som blir så upprörd över ordet ”hen” att hen hotar med att gå och knulla en gris. 6. Nån som klagar på att ”Sverige tappat sin flagga”. 7. Nån som värnar om ” svenska traditioner” i samband med Tintingate. 8. Nån som är stolt över att vara vit och tycker att om man tycker Sverige är rasistiskt så kan man ”Packa sig iväg till ett land som inte har rasism”. 9. Nån som blir upprörd över en ”äcklig bisexuell” på bussen. 10. Nån som tror att feminister vill kastrera män.
På vilket sätt förminskar det här män som tar upp verkliga frågor om orättvisor som finns för män?
Jag har varit med om EN gång då VKM loggen la upp något som jag upplevde som förminskande av ett verkligt problem som män råkar ut för (tror det var ang en man som tog upp pappafrågor), det var ett bra tag sedan nu och då protesterade ganska många av alla de som annars gillar gruppen mot att frågan, som ju faktiskt var viktig, gjordes ner. Har inte sett något liknande efter det.
Jag upplever det som att gruppen är en politisk satirgrupp som driver med sexister, rasister, antifeminister osv. Det är inte en grupp som gör ner alla vita män som tar upp frågor de råkat ut för utan det är en grupp som driver med en viss TYP av åsikter och folk som uttrycker dem som tex Ulf Brunnberg och liknande som påstår att allt är feminismens fel och att det är synd om män för att de inte har en egen tv-kanal osv.
Liknande satirhumor har genom tiderna funnits mot feminismen (och finns fortfarande) där feminismens frågor förminskats eller framställts som absurda (Se tex Hans Linströms seriebok ”Feminister”), och samma personer som tyckte det var skitroligt och ”Härligt icke-PK” tycker att detta är hemskt och kränkande mot vita män..
Jag ser ärligt talat inte varför VKM-gruppen är så mycket värre än övrig politisk satir där ute.
En du missade var en bild från ett apotek där varor för män är bredvid varor för djur. Det tycker jag är en kränkande bild. Vad ligger satiren i den? Sedan håller jag med om att de flesta inlägg inte är kränkande men jag tycker de dyker upp då och då. Men jag kanske är lättkränkt 🙂
Ang din slutkommentar så tycker jag det är skillnad på satir och kränkningar, oavsett vad det handlar om.
Fast den bilden var ju upplagd av en besökare. Den har ju inget med sidans egentliga syfte att göra. Kanske skulle sidan kunna vara bättre modererad men de egentliga inläggen som sådana brukar inte göra sådana billiga poänger.
Naturligtvis är det skillnad på satir och kränkningar (Lars Vilks är väl ett bra exempel), men i det här fallet tycker jag det är betydligt mer det förstnämnda.
Mycket av diskussionerna kring begreppet, både i offentligheten och i det privata, kan ibland få mig att känna att jag skulle välkomna om alla föräldrar tvingade sina barn att läsa en bok i veckan (”ish”; jag är medveten om skillnaden mellan en hundrasidorsbok och en åttahundrasidors) från det att de lärde sig läsa till dess att de blev myndiga. Detta för att de skulle få en egen begreppsapparat, så att de inte behövde lägga allt som MÖJLIGEN kunde tänkas passa där i den ordpåse som för ögonblicket var den mediatrendiga. I det här fallet att folk skulle ha ord för olika negativa och/eller jobbiga händelser och känslor. Nej, du är inte kränkt för att Way out west bara serverar vegetarisk mat, du är sur. Nej, du är inte kränkt för att din lärare sade åt dig att du presterade dåligt, du är besviken. Nej, Aftonbladet, alla som behandlats jävligt av livet är inte kränkta. Det finns fler ord än ett.
I den mån det finns ett problem tycker jag att det är just ett språkproblem. ”Folk” är inte ”lättkränkta” (Det finns förstås lättkränkta individer, men det är en annan sak.), men den som beskriver ”folks” ”lättkränkthet” behöver utöka sitt ordförråd, alternativt ta fram det som faktiskt finns i förrådet. Mindre problem om det är Plucke och Berra hemma vid fikabordet, större problem om det är proffstyckare, politiker eller journalister.