integritet – Fanny Åström

Sluta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser.

Fick invändningen angående det här med vad våldtäkt är och inte är att det ju kan vara problematiskt att definiera våldtäkt på ett visst vis eftersom det kan finnas människor som inte förstår att den de har sex med inte vill ha sex med dem innan de säger nej. Detta är ett argument som återkommer i en mängd olika sammanhang och former när en skriver om mäns gränsöverskridande beteende. Det är till exempel inte ovanligt att en får höra att olika former av sociala begränsningar ursäktar att män tar sig rätt till kvinnors kroppar. Ett exempel jag ofta hör är blyghet, ungefär som om det skulle göra det okej att ha sex med någon mot dennes vilja. Det pratas om att vissa män helt enkelt inte vet hur de ska göra för att få kontakt med kvinnor som de inte får ägna sig åt gränsöverskridande beteende, som om kontakt med kvinnor var någon slags mänsklig rättighet som gick för kvinnors rätt till integritet.

Detta synsätt baserar sig på idén att män har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Den man som lider av någon form av begränsning har fortfarande rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, och det är upp till kvinnorna att ”sätta gränser” om de inte har intresse. Män anses fortfarande ha rätt att göra olika former av närmanden, överskrida gränser och så vidare tills kvinnan sätter stopp. Det åligger dessutom kvinnan att mannen ska förstå att detta nej faktiskt betyder nej, vilket i praktiken skapar en situation där män bekvämt kan ignorera väldigt många signaler utan att de anses ha något ansvar.

Faktum är att argumentet ”han förstod inte” används även i situationer där kvinnor faktiskt har sagt nej. Till exempel den här rättegången med en kvinna som sagt nej vilket mannen tagit som att hon ville ha dominanssex. Eller alla gånger män tagit ett nej som att de typ ska ”sakta ner” eller något liknande och inte brytt sig om att kolla utan bara chansat lite. Att mannen ”inte förstod” är helt enkelt en ursäkt som används även i de fall där det av vissa sägs att det ska vara ”uppenbart”. Problemet här är inte att gränsen dras på fel ställe, problemet är den grundläggande synen på att kvinnor bör ta ansvar för mäns beteende om de inte vill att deras integritet ska kränkas. Kvinnor ska gå omkring med en stor jävla stoppskylt som de ska hålla upp så fort en man gör något mot dem som känns obehagligt, kvinnor ska ständigt vara på sin vakt när de umgås med män så att de kan se till att de inte gör något obehagligt och så vidare och så vidare.

Hur kommer det sig egentligen att det finns så himla många män som bara inte förstår när kvinnor inte vill. Det handlar ju såklart om vad som avkrävs män socialt. Män förväntas inte känna in kvinnors gränser och de blir inte heller straffade när de inte lyckas med detta. För män är det ett tillval om en är intresserad av att lära sig att förstå den typen av sociala koder, det är ingenting de avkrävs ansvar för. En man är typ ”snäll” om han faktiskt intresserar sig för att lära sig sociala koder.

Om en har en social begränsning så är det ett eget problem som en behöver lösa. Människor som har sådana problem kan behöva hjälp och de ska de få, men det innebär inte att gränsöverskridande beteende ska accepteras. Sedan kan en såklart ha förståelse för varför någon agerar på ett visst sätt utan att acceptera själva beteendet som sådant, det gör vi hela tiden inom till exempel barnuppfostran. Att en barn råkar göra något fel innebär inte att hen typ är en dålig människa eller liknande, men det gör inte att vi tycker att det är okej att beteendet fortsätter. Alla gör fel ibland och det är okej, problemet är när en stor grupp människor konsekvent skiter i att ta ansvar för grejer de utsätter en annan grupp människor för, och framförallt att de liksom aldrig bli bättre. Av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) så är det just mäns gränsöverskridande beteende som gång på gång accepteras för att ”män är sådana”.

Lösningen på detta problem är inte att kvinnor fortsätter ta ansvar för mäns beteende utan att män börjar avkrävas ansvar för sitt beteende. Vi kan inte fortsätta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser, för då kommer de fortsätta med beteendet. Det är viktigt att visa att vissa grejer inte är acceptabla oavsett hur det kommer sig att en beter så. Om en har svårigheter får en helt enkelt försöka lösa dem på andra sätt, inte genom att bara fortsätta bete sig på ett sätt som är integritetskränkande.

Integritet.

En grej som jag tycker är lustig är när andra skriver typ ”jag skulle aldrig kunna blogga om X, folk som gör det har ingen integritet”. Ofta talas det om vikten av att ”sätta gränser” när en bloggar och dessa ”gränser” antas nästan genomgående gå vid ”privatliv”, alltså kärlek, familj, sex etc. Personligen bloggar jag om det mesta som jag finner relevant, och har skrivit utförligt om såväl mitt kärleksliv som mitt känsloliv. Jag har inte satt några ”gränser” för mitt bloggande utan tar det som det kommer.

Jag förstår att en inte vill blogga om allting själv, men det här idén som finns kring ”gränssättande” som något universellt som liksom alla ska dela tycker jag är märklig. Det går utmärkt att upprätthålla sin integritet och fortfarande skriva om väldigt personliga saker, det handlar mycket om hur en skriver och varför.

Varför försöker en sätta gränser för andras integritet? Människor ser faktiskt inte på integritet på samma sätt, har inte samma gränser över huvud taget. Bara för att någon inte ha samma gränser som du själv betyder inte det att hen inte har några.

Till kränkthetens försvar.

Det finns någon slags allmän konsensus kring att ”folk” är på tok för lättkränkta i detta samhälle. Grejen är denna, att jag har fan inte stött på en kränkt person på två år. Det är klart att det ordvalet dyker upp i kvällspressen då och då, men jag tycker inte att det kan sägas höra till någon slags vanlighet. Snarare är det lite tabubelagt att kalla sig kränkt.

En kränkning i mina ögon är inte typ att någon är taskig utan att någon gör våld på min integritet, bryter ner mina spärrar för jag anser vara ett acceptabelt beteende. Till exempel om någon utnyttjar sin maktposition som lärare, arbetsköpare, förälder eller fysiskt/psykiskt starkare (framförallt i nära relationer) och sätter mig i en position där jag inte kan hävda min rätt.

Jag har blivit utsatt för kränkningar ett väldigt litet antal gånger i mitt liv, men när det inträffat har det varit jävligt jobbiga upplevelser. Jag har ingen lust att gå in på detaljer, men jag tror att den som blivit utsatt för en kränkning förstår vad jag menar. Jag skulle inte kalla det en kränkning om någon skrev till mig att jag är ful, ett feministäckel, en jävla hora eller liknande. Däremot om jag blev kallad detta av min arbetsköpare och dessutom var i en position där mina möjligheter att ”stå på mig” begränsades av risken i att förlora jobbet. Helt enkelt när en part utnyttjar sitt maktövertag för att göra saker som jag annars aldrig hade accepterat. Tänk er: en partner som misshandlar och som det är svårt att lämna av olika skäl, en lärare eller arbetsköpare som trakasserar en, en förälder som slår en eller begår sexuella övergrepp och så vidare. Detta är kränkningar för det handlar om att bryta ner en persons gränser för vad hen annars skulle kunna acceptera.

En är inte kränkt för att en blir arg, sårad eller ledsen. De flesta har ett brett register av negativa känslor som inte inkluderar känslan av att vara kränkt. Men när känslan av kränkthet inträffar så tycker jag att det är värt att ta på allvar. Vissa människor kan nog inte förstå hur det känns att bli kränkt helt enkelt för att de inte varit med om det. De tror att kränkta människor bara använder ett ovanligt starkt ord för förolämpad eller sårad, och begriper inte att det finns en viktig maktaspekt inbakat i det hela. De ser bara en person som gör något taskigt till en annan, inte den maktsituation som finns mellan dessa två personer och den kränkta partens förmåga att göra motstånd. Den som inte har varit med om det kan troligen inte begripa hur det känns, och borde såklart inte försöka ta sig tolkningsföreträde angående hur andra ska känna inför det.

Risken för att människor ska hamna i situationer där de blir utsatta för kränkningar ökar såklart markant när de generella valmöjligheterna för vissa grupper minskar. Om en till exempel har en hög arbetslöshet i kombination med en låg anställningstrygghet och dåligt fungerande sociala skyddsnät så kommer människors risk för att bli utsatt för kränkningar i samband med arbete att öka. Till exempel så står en naturligtvis ut med mer skit på jobbet om en vet att man kan bli uppsagd när som helst och att det är svårt att skaffa nytt, en blir mindre benägen att anmäla oacceptabla frågor på anställningsintervjuer om en verkligen behöver ha det där jobbet och så vidare. Även om dessa saker kanske rent formellt bryter mot lagen så kräver det fortfarande energi, mod och resurser att anmäla, vilket gör att människor med dålig tillgång till sådant till och med kan tvingas utstå direkt olaglig behandling. Vad spelar det för roll att du har rätt enligt lag när du behöver pengarna från arbetet nu, inte har möjlighet att vänta på skadestånd efter avslutad rättsprocess? Vad spelar det egentligen för roll att en inte ”ska behöva” utstå viss behandling om det är den enda möjligheten man har för överlevnad?

Att människor är ”lättkränkta” och säger ifrån eller anmäler när de tycker att de behandlas illa tycker jag är ett jävligt positivt tecken, för det betyder att människor känner sig tillräckligt säkra i sin livssituation för att kunna driva den typen av frågor. Ytterst är det en fråga om människors förmåga att upprätthålla sina personliga gränser, och varför skulle vi inte vilja ha framsteg på detta område? Det tycker jag är obegripligt.

Statuskapningar.

Läste denna krönika om ”retweetens förbannelse” och funderade lite över den kapningskultur som råder i min generation. Om man glömmer att logga ut från twitter, facebook eller sin blogg så kan man i princip räkna med att få sitt konto kapat och man förväntas även tycka att detta är en ”kul grej”. Det kan det väl förvisso vara, jag kan uppskatta när någon gör en rolig statuskapning på facebook och bryr mig inte nämnvärt om den inte skulle vara det eftersom de flesta som ser den där nog fattar vad som är mina egna uppdateringar och vad som inte är det. Till saken hör att jag väldigt sällan skriver något på facebook själv eller odlar några kontakter där så det är inte en plats där jag i någon större utsträckning bygger mitt ”personliga varumärke” (den termen alltså… Men ni fattar vad jag menar). Däremot om någon kapade mitt twitterkonto eller min blogg och skrev saker jag inte kan stå för så skulle jag tycka att det var jobbigt.

Jag brukar faktiskt säga till folk att jag inte vill att de göra någon statuskapning och detta tycker man ju borde respekteras men det gör det faktiskt inte. I mina ögon är det ett övertramp, speciellt när jag uttryckligen sagt att jag inte vill att folk gör så. Jag brukar inte bli arg när någon gör det ändå, däremot tycker jag att det är lite konstigt att min vilja rörande detta inte respekteras av människor som annars brukar respektera den. Jag antar att det är för att folk helt enkelt inte begriper att man faktiskt kan uppfatta det som obehagligt att bli statuskapad.

Det jag tycker illa om med hela den här statuskapningskulturen är att man förväntas tycka att det är ”roligt” även om uppdatering kan vara väldigt grova, lite som att man förväntas tycka att det är ”kul” när någon drar sexistiska skämt eller tafsar. Om man tycker illa om att någon sprider budskap man inte ställer upp på i ens namn så ska man ”släppa loss” lite. Ärligt talat så hatar jag verkligen att ”släppa loss” och jag hatar framförallt när folk ålägger mig med krav på att göra det.

Det ska vara givet att man respekterar personers integritet och rätt att förfoga över det intryck man ger andra även på internet. På samma sätt som man inte tar någons mobil och skickar sms till alla på deras kontaktlista så kapar man inte heller någons statusrad, speciellt inte om personen ifråga värderar forumet man gör det i högt. Sedan kommer det alltid finnas personer som går över gränsen när det gäller sådant men då tycker jag också att man som utsatt har rätt att bli sur även när det rör sig om mer oskyldiga statuskapningar.

Olika gränser för personlig integritet.

När människor som Micha, en ung mamma som har en välläst blogg där hon skriver mycket om hur dåligt hon mår osv, diskuteras så tas det här med integritet ofta upp. Om hur dåligt man mår av att blotta sig själv på det sätt hon gör.

Jag skulle vilja vrida fram klockan tio år och låta henne se sig själv nu. Hon kommer att ångra sig. När man blottar sig så mycket som hon gör så har man inte mycket integritet kvar tillslut. Integriteten är som en sköld som skyddar en. Hon har ingen, utan gör sig sårbar hela tiden. Jag tror att det är viktigt att spara på saker och hålla dem för sig själv.

Men varför mår man dåligt av det här blottandet? Det är klart att det finns människor som avslöjar saker de kanske egentligen inte vill för att deras liv i stor utsträckning kretsar kring att göra diverse avslöjanden och ge inblickar i ens privatliv. Men jag skulle också hävda att en stor anledning till att man mår dåligt av blottande är för att blottandet i sig är så tabubelagt. Man antas hålla sig inom sitt skal, både för att inte besvära andra men också för att inte gå över sina egna gränser, som folk gör något slags antagande var de sitter (oftast baserat på sig själva).

Alla har olika gränser för vad som är privat och inte, men det verkar råda någon slags konsensus om att man till exempel inte ska berätta om att man mår dåligt eller att man besökt psykologen. När en person som Micha berättar tragiska historier om hur hon känner så är det inte helt ovanligt att själva berättandet hamnar i fokus, och inte vad hon berättar om. Folk bryr sig mer om att hon är utlämnande än vad hon utlämnar. Och det anses vara lite fult att göra det.

En person som lämnar ut sig själv och sedan får skit kan ibland anses förtjäna det. Varför berättar hen om att hen ska till bup när hen vet hur mycket folk kommer smutskasta henom för det? Känns inte detta igen från en annan debatt? Varför har man utmanande kläder när man vet att risken för att bli utsatt för övergrepp och framförallt ogiltigförklarad i rätten ökar då?

Integriteten skyddar absolut, men det finns olika typer av integritet. För mig handlar integritet inte främst om vad jag ska säga om mitt jag till andra utan om att inte vika sig. Min integritet går förlorad när jag blir förminskad och inte förmår hävda mig själv. Gränserna mellan privat och offentligt är kanske inte så starka som man tror, ärligt talat så tror jag att det är något som beror mer på samhällets normer än på vad vi egentligen känner att vi inte kan berätta. Och vem tjänar egentligen på tabut mot att berätta om sig själv? Hade det inte varit trevligt med ett lite mer avslappnat samhällsklimat rörande detta, där man kan respektera att alla människor har olika gränser för vad man kan säga och inte.

Jag skulle önska att man slutade dubbelt skuldbelägga Micha, i första varvet för hennes tillkortakommanden som mor och människa och i andra varvet för hennes oförmåga att hålla det för sig själv. Hon berättar ju uppenbarligen om allt det här av en anledning och jag tror inte att det är för att hon gillar att få en säck med bajs i sitt kommentarsfält varje dag.

Gud vad förvirrande när folk tycker olika.

Malin Siwe skriver en synnerligen idiotisk ledare i Expressen om att man minsann inte borde få hångla på tunnelbanan. Det uppfattas tydligen som stötande. Hon drar en parallell till att ha samlagsrum på skolor, vilket jag ändå tycker är ganska skilt från offentligt hångel.

Förutom att vara en moralkärring så skriver Malin också att det är märkligt att folk försvara offentligt hångel samtidigt som det så att säga ligger i tiden att vara moralist. Detta tycker Malin är förvirrande.

Det underliga är att det offentliga hånglet har så många försvarare i en tid som annars sätter upp nya gränser för sexualitet i det privata. Statligt anställda får inte bo hotell som har porr i utbudet på tv:n och inte kolla porr i datorn på ledig tid på tjänsteresa. Trots att det tittandet är alldeles frivilligt och högst enskilt.

Man får då anta att Malin inte tror på det här med att olika åsikter och rörelser kan existera i samma tid. Jag kan meddela att det tack och lov kan göra det! Rörelse och motrörelse existerar samtidigt. Gud va bra!

Jag kan till exempel se en mycket rimlig förklaring till denna förvirring i den ”svenska” inställningen till detta: sexliberalerna blir mer högljudda just eftersom det finns så många moralister som ska komma och förstöra. Om det inte fanns en så stark rörelse mot allt som har med sexualitet att göra så skulle åtminstone inte jag vara särskilt engagerad i frågan.

Jag menar herregud. Vi lever i en tid där en statligt anställd inte få titta på porr på sin fritid. Är inte det sinnessjukt? Det är inget annat än ett oförlåtligt ingrepp på den personliga friheten och det borde vem som helst med minsta gnutta vett i kroppen fatta. Och just därför är det så viktigt att alla som är emot denna nypuritanism höjer sina röster emot denna ordning.