Liksom många andra lesbiska så känner jag ibland internaliserad homofobi. Då brukar jag tänka på en grej jag var med om när jag och ett ex till mig hade gjort slut och vi skulle fixa någon grej tillsammans. Detta var alltså typ två veckor efter uppbrottet och jag var verkligen en liten hög av mänskligt avskräde. Jag var så emotionellt förstörd att jag inte orkade ett skit. Jag ville verkligen ingenting hellre än att han skulle ta mig tillbaks, för jag var så oerhört djupt inne i det emotionella beroendet.
Nå. I alla fall så åkte vi buss tillsammans och på bussen så stötte vi på ett par bekanta, bland annat ett heteropar. De såg verkligen ut att hata varandra djupt. De såg ut att ha det så fruktansvärt jävla tråkigt med varandra. Och jag tänkte på att det var så jag och mina partners ofta framstod, och att många andra heteropar ofta framstår precis så. Det är antagonistiskt, passionslöst och alienerande just för att relationerna bygger på över- och underordning och beroende snarare än ömsesidig respekt och gemenskap.
Känslan jag kände när jag såg dem var en blandning av lättnad och sorg. Lättnad för att jag trots allt inte var ihop med en människa jag hatade, sorg för att jag trots detta kände längtan tillbaka in i den fångenskapen. Sorg för att jag trots att jag kunde se heterosexualitetens fasor så glasklart ändå inte kunde bli fri från mitt emotionella beroende av män, och mer specifikt av den man jag precis hade lämnat en relation med.
Detta är en händelse jag tänker tillbaka på ofta när jag känner att jag inte orkar. För trots att det är jobbigt att ha relationer som inte är samhälleligt accepterade så är det en sådan jävla lättnad att inte befinna sig i heterotristessen längre. Det är en sådan lättnad att inte behöva vara fast i den där skiten, dessa relationer som jag plågade mig själv i trots att de långsamt sög ut mig, trots att jag var oerhört olycklig i dem.
Denna period av mitt liv var en period av djup sorg och smärta. Jag vill aldrig vara där igen, men samtidigt såg jag inga utvägar. Jag både skydde det som pesten och längtade till det. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var värt det. Jag insåg verkligen vad det är som är viktigt för mig i relationer, och att jag aldrig mer vill vara fast i den där skiten. Jag blev tvungen att hitta nya vägar, nya sätt att leva och bygga relationer. Det var verkligen en brytpunkt i mitt liv.
Har någon här någon liknande erfarenhet? Det behöver inte vara relaterat till specifikt lesbiskhet, men frigörelse från mäns dominans.