Etikett: homofobi

En brytpunkt.

2015-03-10-122334_3Liksom många andra lesbiska så känner jag ibland internaliserad homofobi. Då brukar jag tänka på en grej jag var med om när jag och ett ex till mig hade gjort slut och vi skulle fixa någon grej tillsammans. Detta var alltså typ två veckor efter uppbrottet och jag var verkligen en liten hög av mänskligt avskräde. Jag var så emotionellt förstörd att jag inte orkade ett skit. Jag ville verkligen ingenting hellre än att han skulle ta mig tillbaks, för jag var så oerhört djupt inne i det emotionella beroendet.

Nå. I alla fall så åkte vi buss tillsammans och på bussen så stötte vi på ett par bekanta, bland annat ett heteropar. De såg verkligen ut att hata varandra djupt. De såg ut att ha det så fruktansvärt jävla tråkigt med varandra. Och jag tänkte på att det var så jag och mina partners ofta framstod, och att många andra heteropar ofta framstår precis så. Det är antagonistiskt, passionslöst och alienerande just för att relationerna bygger på över- och underordning och beroende snarare än ömsesidig respekt och gemenskap.

Känslan jag kände när jag såg dem var en blandning av lättnad och sorg. Lättnad för att jag trots allt inte var ihop med en människa jag hatade, sorg för att jag trots detta kände längtan tillbaka in i den fångenskapen. Sorg för att jag trots att jag kunde se heterosexualitetens fasor så glasklart ändå inte kunde bli fri från mitt emotionella beroende av män, och mer specifikt av den man jag precis hade lämnat en relation med.

Detta är en händelse jag tänker tillbaka på ofta när jag känner att jag inte orkar. För trots att det är jobbigt att ha relationer som inte är samhälleligt accepterade så är det en sådan jävla lättnad att inte befinna sig i heterotristessen längre. Det är en sådan lättnad att inte behöva vara fast i den där skiten, dessa relationer som jag plågade mig själv i trots att de långsamt sög ut mig, trots att jag var oerhört olycklig i dem.

Denna period av mitt liv var en period av djup sorg och smärta. Jag vill aldrig vara där igen, men samtidigt såg jag inga utvägar. Jag både skydde det som pesten och längtade till det. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var värt det. Jag insåg verkligen vad det är som är viktigt för mig i relationer, och att jag aldrig mer vill vara fast i den där skiten. Jag blev tvungen att hitta nya vägar, nya sätt att leva och bygga relationer. Det var verkligen en brytpunkt i mitt liv.

Har någon här någon liknande erfarenhet? Det behöver inte vara relaterat till specifikt lesbiskhet, men frigörelse från mäns dominans.

När homofobi blir en realitet.

Sedan lesbiskhet gick från att vara en dunkel möjlighet till en praktik, alltså sedan jag ingick i en relation med en kvinna, så har tanken på att ”komma ut” blivit mer påtaglig.

Innan jag faktiskt ingick i en relation med en kvinna så viftades mitt tal om begär till kvinnor i regel bort, det togs inte på så stort allvar. Människor utgick helt enkelt från att jag var heterosexuell men bitter över tidigare relationer. Detta är i sig ett problem, men det utgjorde ingen risk för mig. Jag kände mig förminskad och osynliggjord, men eftersom ingen tog mina tankar på allvar så mötte jag inget direkt hat eller diskriminering.

Nu är det annorlunda. När jag går med henne på stan så finns en helt annan medvetenhet om att det finns människor som hatar sådana som oss. Det finns en medvetenhet om att vår närvaro i det offentliga rummet tolkas som och till viss del också är en politisk handling. Det finns en medvetenhet om att en kanske kan behöva gömma sin relation när en är ute.

Jag tänker också på hur en talar om relationen i olika sammanhang. Till exempel: jag var i ett sammanhang med ett gäng kvinnor, där jag kunde vara ganska säker på att ingen skulle uttrycka någon direkt homofobi. Men när jag skulle nämna något som var relaterat till min partner blev det fortfarande svårt. Ordet ”partner” känns så döljande, då jag vet att människor kommer utgå från att denna är en man. Samtidigt känns det så fånigt att säga flickvän, eftersom det känns som att jag liksom understryker min partners kön för att ”sticka ut”, detta trots att ”pojkvän” skulle vara ett helt naturligt ord att använda i motsvarande situation. Även i detta relativt trygga sammanhang så blev det obehagligt att ”komma ut”. Jag blev väldigt medveten om vad människor kunde tycka och tänka om mig.

Till viss del är jag fortfarande rädd för osynliggörandet. Jag är rädd för att folk ska tro att det bara är något jag har fått för mig, trots att jag känner så mycket. Jag är rädd att män på krogen ska tro att jag kysser henne för att få deras uppmärksamhet. Men denna rädsla börjar mer och mer bytas ut mot en rädsla för att folk ska ta det på allvar, och vad som kan hända då. Rädsla för att exkluderas ur gemenskaper, rädsla för att diskrimineras och att bli utsatt för våld.

Jag tänker att det är så patriarkatets hanterar relationer mellan kvinnor; antingen ska de omtolkas så att de ”egentligen” finns till för patriarkatets skull, att de inte är betydelsefulla på sina egna premisser, eller så ska de förskjutas och bestraffas. Båda dessa är uttryck för patriarkalt förtryck, men på olika sätt och med olika risker. Att bli förminskad eller få sina begär förnekade är inte samma sak som det en kan utsättas för när någon tar ens begär på allvar, och ser dem som ett hot.