Politik ska ha konsekvenser.
Ett argument jag har sett ganska ofta från framförallt Socialdemokraters håll på sista tiden är att saker och ting har ”för stora konsekvenser”. Att ta bort vinster i välfärden har ”för stora konsekvenser” eftersom det ”påverkar tusentals anställda och patienter”, ungefär som om inte det faktum att vi har vinster i välfärden också påverkade dem. Samma argument läste jag häromdagen kring jobbskatteavdraget. Att ta bort det får ”för stora konsekvenser”.
Vad är detta för förbannad feghet? Politik ska ju ha konsekvenser, om en inte vågar det så kommer det såklart att gå åt helvete. Okej om de var för jobbskatteavdraget, men på deras uttalande verkar det inte vara det som är grejen.
Mest korkat är ändå argumentet när det kommer till vinster i välfärden. Dagens modell har för det första gjort att en massa skolor har startas för att sedan lägga ner, vilket såklart påverkar elever och personal otroligt mycket. Dessutom så är det knappast så att någon tvingas lägga ner för att vinstuttag förbjuds, en massa verksamhet kommer troligen att kunna fortsätta drivas ändå, speciellt om den drivs av sådana eldsjälar som brukar beskrivas i de idealiserade fallen. Men framförallt så kommer det såklart att finnas övergångsregler i en sån situation. Det är ju inte som att det är en kommunistisk revolution vi talar om, utan om en reform som gör att företag inte kan ta ut skattepengar i privat vinst. Det lär inte bli så att alla företag förbjuds över en natt.
Och ni behöver inte oroa er: det kommer såklart att startas nya verksamhet för de patienter som fick sin vård av företag som försvinner. Där kommer nog lite personal som blivit arbetslös kunna anställas också, kanske rentav lite fler eftersom mer pengar kan gå till löner när det inte finns något vinstintresse.
Nej, detta med att avfärda politik för att den har konsekvenser är verkligen postpolitik. Politiken ska helst inte märkas alls, utan ska bara vara några gubbar i kavaj som bestämmer om saker långt utanför ens egen vardag. Väldigt långt från allt vad ideologi och samhällsprojekt heter.
Om vad som är logiskt.
Hehe, läste detta inlägg på frihetssmedjan.
Själva grundkonflikten känner jag inte till, så där kan jag inte uttala mig om vem som betett sig illa och inte. Vad jag däremot tyckte var roligt var detta resonemang om varför det är så hemskt med fackföreningar:
Kollektivavtal med höga lägstalöner skapar en insider-outsider situation där det är svårt att hitta jobb. Om något blir dyrare så ökar också prestationskraven. Det är bara logiskt… Men sen har logik aldrig varit vänsterns starkaste sida heller.
Alltså, detta argument ”det är bara logiskt” är så jävla roligt. Att över huvud taget hänvisa till något som ”logiskt” när det rör sig om en samhällsfråga är så… alltså gud. Logiskt enligt vilket system, vilka parametrar och så vidare? Logiskt som i att det avspeglar verkligheten? Eller logiskt som i att det är så man tycker att folk borde agera?
Vad som också är ”logiskt” är att ett företag som strävar efter att gå med vinst kommer att betala ut så låga löner till sina anställda som möjligt, och så länge vi har hög arbetslöshet och ett förskräckligt trygghetssystem så kommer de att kunna betala dessa pisslöner för folk har inget annat val än att jobba. Speciellt inom okvalificerade yrken så sker detta, för arbetskraften blir helt enkelt mer utbytbar och det står tusentals ”drivna” ungdomar på tur som är villiga att torka nån i röven för en deltidsanställning. Då är det väl om något ”logiskt” att man som arbetsköpare hellre kommer att anställa någon av dessa än att ge en tidigare anställd löneökning eller liknande, och det är också ”logiskt” att det kommer finnas en massa personer som nöjer sig med en pisslön för att de helt enkelt inte har något annat val, och det är också ”logiskt” att en arbetsköpare kommer att vilja anställa de personer som nöjer sig med pisslön istället för de som inte gör det.
Jag hade köpt argumentet om den fria lönemarknaden om vi typ hade haft en dräglig medborgarlön, så att folk kunde tacka nej till jobb som de ansåg gav oskäligt betalt för det arbete de förväntades utföra. Men med situationen som den ser ut idag så har de flesta inte den möjligheten och alltså är det i mångt och mycket företagen som styr hela skiten.
Marknadsfundamentalister.
Satan vad jag stör mig på fundamentalistiska frimarknadsanhängare som alltid, när man börjar tala om arbetarrätt ochlöner, måste informera om att arbetsköpare bara har makten när det råder ett överflöd på arbetskraft. För det första är det löjligt världsfrånvänt att anta att marknaden är ett perfekt urverk som reglerar sig själv, för det andra har jag svårt att fatta varför en försämring för faktiska människor skulle vara berättigad bara för att det råder arbetskraftöverskott.
Jag kan väl till viss del förstå resonemanget när det gäller lönerna, det kan nog finnas vissa företag som anställer fler när det är billigare även om jag tror att det är ganska vanligt att pengarna hamnar i företagarnas egna fickor. Däremot är det helt obegripligt när det rör sig om anställningstrygghet. På vilket sätt skulle ett försämrat anställningsskydd leda till att fler får jobb? Det är fullständigt obegripligt och försämrar endast på dem som är ute på arbetsmarknaden.
Ni kan snacka marknadslösningar när det gäller en massa saker, men när det gäller arbete blir det bara inhumant. Marknaden är inget egenvärde, man måste alltid fråga sig hur människorna i systemet påverkas.
Bild på blomma och två nyhetskommentarer.
Vissa dagar så hyser jag bara sån total antipati för världen, idag är en sådan. Idag önskar jag bara att jag också hade en rosa drömvärld att fly in i. Kanske skulle den se ut såhär:
Men istället så tänkte jag kommentera två saker.
1. Jag tror verkligen att det är ett problem att riksdagsledamöter får så höga löner och jag hoppas på en seriös debatt kring det. Inte för att 56 tusen i månaden är särskilt mycket egentligen, speciellt inte om man jämför internationellt, men ett sånt politiskt löneläge funkar nog inte i Sverige. Vi har liksom en automatiskt inbyggd antipati för rika människor, och i en tid där populismen gror och politiker ses mer och mer som något slags etablissemang eller ”maktelit” skilt från ”vanligt folk” så tror jag att det kan bli extra farligt. Dessutom kan man ju fråga sig om det är värst 56 tusen i månaden att sträcka upp en hand (klart det finns folk som arbetar mer seriöst, men många nöjer sig nog med att räcka upp handen enligt partilinjen).
2. Jag tyckte detta verkade totalt ointressant tills jag kom till följande:
Det handlar om välfärdsstatens upplösning med ökade sociala och ekonomiska spänningar men också om en avpolitiserad teknokratisk nomenklatura som styr utifrån vad ”marknaden” vill snarare än utifrån politiskt-ideologiska värderingar.
Jag är förvisso fortfarande liberal, även fast jag är i lite av en kris rörande min politiska hemvist. En av anledningarna till att jag börjat ”tvivla” är just denna: den otroligt obehagliga respekten för ”marknaden” som har börjat synas. Människor som tycker att allt är okej för att ”marknaden” vill det, som tror att människor alltid konsumerar rationellt och ”gott” om de har möjlighet till det och så vidare, och framförallt det självklara likhetstecken som sätts upp mellan marknad och välfärd.
Jag är på intet sätt för någon slags planekonomi heller, men jag hatar hur människor gärna ser marknaden som det yttersta styrmedlet och den enorma tillit folk (läs: liberaler) sätter till altruism och diskurs i kombination med marknad när man talar om till exempel miljöpolitik.
Kommentarer.