Lösryckta tankar.

För tillfället pendlar jag mellan att hata världen med energi och att hata världen passivt. Mellan brinnande ilska och avgrundsdjup matthet över sakernas tillstånd. Med förvånansvärd punktlighet så byter jag läge ungefär var fjärde dag, kanske märks dessa pendlingar även för er läsare? Känner mig dessutom mer och mer orolig inför min egen framtid. Det kändes bra ett tag men nu känns det återigen som om jag aldrig någonsin kommer hitta något vettigt att göra i livet, något att leva av som inte samtidigt dödar mig inombords.

Jag funderar mer och mer på om jag skulle vara villig att offra mina ideal om jag skulle kunna sko mig själv på det och jag kan ärligt talat säga att jag inte vet. Sen kommer jag fram till att det faktiskt inte spelar någon roll ur hållfast jag är vid mina principer, ty just nu kämpar jag för mina egna intressen, för en bättre värld för mig själv och för andra i samma situation som jag. Bara för att jag inte skulle hållit fast vid mina ideal i en annan situation så gör det inte detta mindre äkta, ty kamp måste alltid utgå från ett reellt behov. Själva grunden i politiska rörelser är och kommer alltid att vara egenintresset, även om det också finns de som är med av mer ideologiska skäl.