En till grej som fascinerar mig angående folks inställning till hemlösa är det här snacket om att de kanske inte är så fattiga som de utger sig för att vara. För det första tror jag absolut inte att en person som hade valmöjligheter skulle gå omkring och tigga. Visst kan det nog finnas någon som tigger som äger några hundralappar, men jag tror knappast att de har kapital nog att skapa sig ett annat liv, ty då hade de nog redan gjort det. Livet som tiggare är väl knappast något party, bara den extrema skamfylldheten i det hela måste ju vara nog.
Men om det nu rent hypotetiskt sätt var så att tiggarna egentligen bara låtsades vara fattiga: vad är problemet? Det är ju sällan så att fem spänn, eller vad man nu ger till en tiggare, spelar sådär fasligt stor roll i ens egen plånbok. Nej, tonvikten ligger snarare vid själva rädslan för att bli lurad. Folk har en sån extrem rädsla för att bli bedragna, även om de absolut inte lider av det eller någonsin kommer få veta det. Det finns något extremt obehagligt med tanken på att andra människor har utnyttjat ens naivitet.
Jag tycker det är så sorgligt den här extrema misstänksamheten mot sin omgivning som syns i hur folk hanterar allt från att shoppa i utlandet till att ta upp väskor åt flickor som sitter i rullstolar. Kan folk inte bara tänka såhär: ”jag kanske blir lurad, men det spelar ingen roll för jag gjorde det fortfarande i ett gott syfte”. Kan man inte bara göra saker som man tror gör gott utan att alltid vara 100 % säker på att utfallet blir det man hoppades.