rädsla – Fanny Åström

Kvinnors rädsla för män är fullt rationell och inget som behöver botas.

Det här fenomenet: när kvinnor är rädda för eller undviker män för att de har blivit traumatiserade tidigare, och folk tycker att detta är ett tillstånd som kvinnorna borde BOTAS ifrån. Till exempel bemöts jag ofta med att folk tycker att jag minsann ska leta upp någon lämplig man som kan visa mig att ”det finns bra män” (det faktum att jag är i en relation med en kvinna som jag älskar tycks inte ha någon relevans). Av någon anledning tycker de att jag ska försöka igen trots att jag reda försökt flera gånger och farit väldigt illa, och som bäst haft passionslösa och tråkiga relationer.

Jag hörde till exempel om en kvinna vars psykolog menade att hon var lesbisk för att hon hade blivit utsatt för övergrepp av en man. Detta är såklart en töntig förklaring på många sätt men om det nu vore sant så kan en väl tycka att det var ett ganska bra sätt att reagera på och ingenting som behöver ”botas”. Om män har utsatt en för skit så undviker en väl män då, det är en helt rimlig sak att göra.

För det är ju inte som att kvinnor saknar anledning att vara rädda för män. Män utsätter oss dels för direkt fysiskt våld i en hög utsträckning, speciellt i nära relationer. Även om de inte gör detta så är relationer med män ofta exploaterande och suger ut kvinnan på livskraft. Många kvinnor far väldigt illa i sina relationer med män. Det verkar väl helt rimligt att mot denna bakgrund vara rädd för eller undvika män.

Varför är det så angeläget att kvinnor ska ”botas” från detta ”tillstånd”? Det handlar såklart om idén att män har någon slags naturgiven rätt till kvinnor. Det enda som ses som ett legitimt hinder är att kvinnor helt enkelt inte kan tycka om män. Men givetvis borde alla kvinnors vilja respekteras, oavsett om det beror på medvetna beslut, trauman eller att en är född på det ena eller det andra sättet.

Att som kvinna undvika män kan vara ett rationellt beslut som grundar sig i att kvinnor är väldigt utsatta i sina personliga relationer med män, det är på intet sätt förvirrat eller hysteriskt utan tvärtom ovanligt klarsynt.

Ett liv utan oro.

Ibland tänker jag på hur det vore att leva ett liv utan ständig oro och rädsla. På hur det vore att ständigt slippa tänka på min framtid, hur den kommer se ut. På hur det vore att slippa höra om hur många i mina ålder som är arbetslösa, lever ur hand i mun, har osäkra anställningar, slavar på bemanningsföretag för skitlön.

Jag tänker på hur det vore att leva i en värld utan att i princip alla ens vänner var arbetslösa, deprimerade eller sönderstressade. Där det inte var vardag att höra om hur förnedrande någon blivit behandlad av arbetsförmedlingen eller socialstyrelsen.

Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slipper gå omkring och vara rädd för att bli sjuk, inte för sjukdomen i sig utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna få den hjälp jag behöver av varken vården eller försäkringssystemen. Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp vara rädd för att behöva hoppa mellan osäkra anställningar långt efter 30, där jag slapp vara rädd för att aldrig kunna stadga mig, aldrig kunna bli vuxen på riktigt, aldrig få leva ett värdigt liv.

Jag undrar hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp känna ständig oro över nära och kära, över att de ska få sin ekonomi att gå ihop, att de ska ha någonstans att bo, få den hjälp de behöver, slippa bli förnedrade av de människor som ska hjälpa dem. Jag undrar hur det vore att träffa vänner utan att överlevnad, oro och ångest var det ständiga samtalsämnet. Jag undrar hur det vore att slippa upprätthålla upp en mur av känslomässig distans till människor jag älskar för att jag inte orkar axla deras omöjliga livssituationer, inte orkar axla deras ångest över att inte ha några vägar ut.

Det vore så skönt att bara kunna lita på att saker fungerar. Kunna lita på att jag kommer få hjälp när jag är sjuk, kunna lita på att jag kommer slippa svälta, slippa vara bostadslös, slippa förnedras, slippa förvägras det jag har, eller borde ha, rätt till. Det vore så skönt att slippa oroa mig för hur det ska bli när jag blir gammal, om jag kommer ha pengar nog att leva på eller få värdig vård.

Jag skulle så gärna vilja leva utan denna ständiga känsla av osäkerhet som tränger sig in i mig, ger mig ångest och gör mig handlingsförlamad. Jag skulle så gärna vilja lägga den energi som nu går åt till sömlösa nätter och ångestattacker på att göra något av värde. Men det går inte, för samhället omöjliggör det. Det finns ingen trygghet här för mig, och jag vet om det. Jag vet att enda sättet är att hålla sig frisk som fan, ha besparingar.

Jag skulle så gärna vilja vara något värd som människa, inte bara så länge jag är produktiv.

TRIGGERVARNING: VÅLDTÄKT. Om våldtäktskultur och varför våldtäktsskämt aldrig är okej.

Triggervarning: våldtäkt.

Jag konfronterades med denna ”julhälsning” tidigare idag och tänker lite på det här med våldtäktskultur. Hur det liksom anses vara ett roligt skämt att ha sex med någon som är fastbunden och som uppenbarligen inte verkar tycka det är en soft grej (av ansiktsuttrycket att döma)? Hur denna och bilder likt dessa delas av människor som tycker att det är helt okej att dra ett kul skämt på våldtagna kvinnors bekostnad. Kanske motiveras det med att dessa kvinnor ändå inte befinner sig i deras bekantskapskrets, eller kanske att de själva är så himla bra och aldrig skulle få för sig att våldta någon ”på riktigt”. Fan vet jag.

Vad gör den här typen av ”humor” med kvinnor i detta samhälle? Jo, den spär på rädslan för att utsättas för våldtäkt, den objektifierar kvinnor och framställer övergreppet som ett ”roligt skämt”. Att objektifiera en kvinna är bland annat att konstruera denna som våldtäktsbar, att det är okej att använda henne som ett objekt för sin egen njutning. Kvinnor konstrueras som våldtäktsbara i det här samhället, och det är såklart en stor del av skälet till att våldtäkter över huvud taget äger rum. Om det inte var för den utspridda uppfattningen att det är okej att använda kvinnors kroppar för sin egen, ofta sexuella, njutning, så hade det inte ägt rum i alls samma utsträckning.

Våldtäkt är liksom inte bara en handling, utan det är ett ständigt överhängande hot som de allra flesta kvinnor är brutalt medvetna om och ständigt förhåller sig till. Många kvinnor är rädda för att gå ut ensamma när det är mörkt för att inte bli våldtagna, tar på sig vissa kläder och så vidare. Det är helt enkelt ett förtryck som sker inte bara när själva handlingen inträffar utan i hela samhället, hela tiden. Även kvinnor som inte utsätts för våldtäkt utsätts för den rädsla som våldtäktskulturen skapar.

Det är också så att även de män som inte våldtar tjänar på våldtäktskulturen. Om det finns en massa män som anses hotfulla och farliga för kvinnor så finns det en större benägenhet att acceptera ”vardagsförtrycket”. Alltså: lite tjatsex är ok för det är ju inte våldtäkt (vilket jag iofs tycker att det är, men aja), att höja rösten och kanske förolämpa ibland är ok för det är inte direkt misshandel. Som kvinna anses en behöva stå ut med en massa saker om en har hittat en så kallad ”bra man”. Dessutom finns det i en värld där allt ter sig hotfullt et större behov av att söka sig till det som framstår som tryggt, och i det här samhället anses det för kvinnor ofta vara att ingå under en mans beskydd, alltså söka sig till en heteromonogam relation, trots att det som känt är där det mesta kvinnoförtrycket sker i praktiken. Men den heteromonogama relationen har en sådan aura av trygghet att ingen statistik i världen kan ändra på detta.

Jag tror även att detta skämtande om våldtäkt används för att skapa en viss distans. De som skämtar tänker sig liksom inte att de kanske råkar skämta med någon som faktiskt har blivit utsatta för detta, i deras värld är det något som händer andra, inte de själva eller deras vänner. Detta är i alla fall en ursäkt jag stött på flera gånger, alltså typ: ”men om någon sa att hen blivit våldtagen skulle jag såklart inte skämta om det”, ungefär som om det inte vore lämpligt att visa lite jävla respekt INNAN en vet om en sådan grej. Faktum är att väldigt många kvinnor har blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp, och de som inte har blivit det har garanterat fått höra och anpassat sig till om hotet om våldtäkt.

Alla som delar och försvarar den här typen av ”skämt” spär aktivt på våldtäktskulturen, spär på den rädsla som kvinnor känner och bidrar till den utspridda acceptans som finns för den här typen av övergrepp. Det är därför det är så oerhört upprörande varje gång någon tycker att det är ”kul” att skämta om våldtäkt, för att det inte är något skämt för många utan en realitet en ständigt förhåller sig till, ett övergrepp som många har blivit utsatta för. Det är oerhört respektlöst att gå omkring och bräka ur sig den här typen av skämt med kvinnor närvarande, för när du gör det så är risken mycket stor att någon i din direkt närhet har blivit utsatt för en våldtäkt och mår ännu sämre av ditt normaliserande av det inträffad, helt utan att du vet om det. Vet du varför? För att våldtäkt är sjukt stigmatiserat i detta samhälle så det är inte direkt något folk går omkring och snackar om att de blivit utsatta för, och en bidragande orsak till denna stigmatisering är du och dina jävla ”skämt” om ett fruktansvärt övergrepp.

Det är inte heller okej i en grupp med enbart män eftersom även detta spär på våldtäktskulturen. Om ni har en sån här jargong internt så KOMMER den att smitta av sig när ni interagerar med resten av världen. Det är inte osannolikt att i alla fall någon av er får en mer avslappnad attityd till att begå övergrepp, troligen kommer ni alla att få det, för det är så våldtäktskultur fungerar. Något normaliseras i språket, i skämten, och detta leder till slut till att handlingen också normaliseras.

Så sluta bidra till våldtäktskulturen, bara sluta. Det är aldrig aldrig någonsin okej att sätta ett ”kul skämt” framför kvinnors rätt till sina kroppar.

På förekommen anledning: ja, jag vet att det är två män på bilden. Tycker inte att det spelar någon roll eftersom våldtäktskultur såklart kan spridas även så, det handlar om att konstruera sex som ett maktspel och att konstruera människor som våldtäktsbara. Tycker också att det är tydligt att den i underordnad position har mer traditionellt kvinnliga drag än den andra.

Det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

Jag fick den här frågan i min frågestund, men jag kände dels att jag vill svara på den direkt, dels att den förtjänar ett eget inlägg.

Hur ska man göra gällande rädslan för att gå hem ensam sent en kväll?
Kan jag ha på mig precis vad jag vill eller är det större risk att något händer om jag visar mycket hud?
Jag vill mer än något annat kunna känna mig fri. Men det gör jag inte nu, alls. Jag är rädd väldigt ofta för sånt här, och jag vet inte om min rädsla är ”rätt” eller om jag bara inbillar mig, skrämmer upp mig själv?
Hur ska man göra med sådana här tankar, hur gör du?
För jag håller på att drunkna.

Jag vill börja med att säga att våldtäkter inte handlar om att visa hud, det handlar om att vi lever i ett patriarkat. Det handlar om att i det här samhället så anser vissa män att de har rätt till kvinnor, att använda kvinnor som objekt.

Jag tycker att rädslan du skriver om är svår. Å ena sidan tycker jag inte att en ska låta sitt liv begränsas av rädsla, samtidigt kan man inte säga att det är riskfritt att vara kvinna i dagens samhälle. Jag kan inte säga att det säkert inte kommer att bli utsatt för något, för jag kan inte lova det, hur mycket jag än skulle vilja att det var sant. Även om det är mycket ovanligt att en blir utsatt för övergrepp av främmande män, det mesta sker i hemmet. På det sättet är det delvis ett sätt att göra kvinnor mer toleranta inför förtrycket från män som står en nära, att istället få dem att vara rädda för något slags abstrakt stort hot. Genom att måla upp en bild av det riktigt farliga kvinnoförtrycket så kan många män förtrycka kvinnor i fred. Genom att måla upp en bild av de verkligt farliga männen så bli kvinnor tacksamma för att de finns män som inte är sådana. Genom att måla upp en bild av att kvinnor är försvarslösa och rättslösa offer så skapas också bilden av att de behöver beskydd, och det här beskyddet kommer såklart ofta från en man. Rädslan gör kvinnor beroende av och toleranta mot män. Kvinnoförtrycket finns överallt, inte bara hos män som begår övergrepp på främmande kvinnor. Rädslan, som ofta prackas på kvinnor i form av ”omtanke”, är en del av förtrycket. Alla män tjänar på att kvinnor är rädda för de få män som begår övergrepp på främmande kvinnor.

Många kvinnor är rädda för att bli våldtagna. Patriarkatet ägnar sig mycket åt att få kvinnor att vara rädda. Det är för att patriarkatet tjänar på rädsla. Patriarkatet tjänar på att du anpassar dig efter dessa spelregler. Jag tror att rädslan måste ses som ett maktmedel på samma sätt som själva övergreppen i sig. Rädslan måste också dekonstrueras och förstås som en praktik som patriarkatet framtvingar och tjänar på. Det handlar inte om att du skrämmer upp sig själv eller inbillar dig, det handlar om att många människor har lärt dig att du ska vara rädd, att du måste vara rädd, att du måste akta dig. Det handlar om att hotet om att bli utsatt för övergrepp finns där som en våt matta som lägger sig över en, tynger ner en. Det handlar om att kvinnor tipsar varandra om att de ska bära med sig foträta skor för att kunna springa snabbt snabbt, om att människor pratar om olika fantasifulla sätt att straffa våldtäktsmän, om att människor säger att en kvinnas liv förstörs om hon skulle bli utsatt för ett övergrepp. Det handlar om att den här rädslan ständigt byggs på, förs vidare. Det är inte ditt fel att du är rädd.

Rädslan handlar också om skuld. Kvinnor får lära sig att om de blir utsatta för övergrepp är det deras eget fel. De får lära sig att det handlar om hud, inte om att vi lever i ett patriarkat där män tror sig har rätt till kvinnors kroppar. Rädslan är inte bara en rädsla för ett faktiskt övergrepp utan en rädsla för att vara den sortens kvinna som blir utsatt för övergrepp. En rädsla för att vara den sortens kvinna som inte tagit till sig alla dessa råd om hur en ska göra för att bli respekterad som människa. Men; det finns ingen speciellt sorts kvinna som blir utsatt för övergrepp. Det kan aldrig aldrig vara ditt fel att någon inte har respekterat dig, respekterat din vilja. Det är alltid förövarens fel.

Det kanske inte låter uppmuntrande i stunden, men jag vill ändå säga det för att jag tror att det är en nyckel till förändring; det finns inget du kan göra för att gå säker. Det finns inget du kan göra på individuell nivå för att män ska sluta tro sig ha rätt till din kropp. Det du kan göra är att inse; skulden är inte min. Att inse att om något skulle hända, då skulle det inte vara ditt fel, det skulle vara den mannens fel, det skulle vara patriarkatets fel. Att leva, och speciellt att leva som kvinna i ett patriarkat, är aldrig riskfritt. Men genom att släppa skulden, genom att lägga den där en hör hemma, så kan det bli enklare att hantera detta. Genom att förstå varifrån rädslan kommer och vad den fyller för funktion kan det bli lättare att möta den. Och nej, det kommer aldrig att vara enkelt, men det kan bli enklare.

Och glöm aldrig; det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

”Det kommer att bli värre”. Om hur rädslan upprätthåller status quo.

Något jag tycker är intressant när en snackar med ”vanligt folk” som ligger åt det borgerliga hållet, alltså människor som inte har politik som sitt främsta ”intresse” men som ändå bryr sig och typ röstar på folkpartiet i tron om att de fortfarande är socialliberaler, är följande föreställning: ”vi lever i det bästa möjliga samhället, men det kommer oundvikligen att bli värre”. Till exempel kan det låta som så att kapitalismen är ett asfett system och att vi borde skatta oss lyckliga för den, men att det snart kommer att ”saknas pengar” så att folk måste arbeta längre och så vidare.

Om en nu tycker att kapitalismen är så jävla fet, hur kan en då samtidigt tro att det kommer att bli värre? Och inte bara lite värre, utan mycket värre. Borde inte kapitalismen kunna hantera till exempel en krympande befolkning om det nu är ett så fruktansvärt fett system? Och om en nu tror att det kommer bli så jävla mycket värre, borde en inte börja fundera på andra system? Jag förstår inte hur det kan vara förenligt att tycka att kapitalismen är det fetaste och samtidigt inte tro att den klarar av att fixa de utmaningar vi nu står inför.

Jag menar att detta beror på den propaganda vi intar. Den brukar nämligen se ut ungefär såhär: ”allting är åt helvete, men om vi får sköta saken så kommer det ordna sig”. Borg står i Tv och ser väldigt väldigt bekymrad ut, men hen har en plan! Vi vanliga dödliga ska inte försöka förstå denna plan, utan bara lita på hen och lägga vårt öde i hens händer. Men för att vi ska vara benägna att göra detta krävs ju rädslan, idén om att något värre kan komma att hända om Borg inte fixar detta.

Det som sker i ekonomin och samhället beskrivs som någon slags naturlagar, politiker beskrivs som människor som uttolkar naturens lagar och försöker bygga barriärer så gott det går. Att politiker skulle kunna ändra till exempel ekonomins gång, att vi faktiskt härskar över vårt eget samhälle, framgår sällan. För det allra mesta beskrivs det som om vi utan dessa politiker skulle vara helt utlämnade till ekonomins krafter, att de är de enda som med sin expertis kan rädda oss från undergången.

Men priset för detta bli att acceptera att det kommer att bli sämre. Vi lämnar över makten i deras händer, accepterar att vi själva inte kan förstå eller bestämma över vår situation, och då får helt enkelt Borg köra vilken politik hen vill för att rädda oss undan katastrofen. Lite av ett ekonomiskt undantagstillstånd; vi överlämnar vår makt över situationen för att undvika en hypotetisk katastrof. Rädslan för katastrofen är fundamental, det är den som måste matas för att vi ska lämna över vår makt, och på det sättet också upprätthålla det system som faktiskt har satt oss här från första början.

Ja, jag tror att det kommer att bli värre, men inte för att det måste vara så som ett resultat av ekonomins naturlagar utan för att det inte görs ett piss åt saken, och anledningen till att det inte görs ett piss åt saken är att folk tror att det är ofrånkomligt att det kommer att bli värre och det enda sättet vi kan lindra skadorna på är att låta Oraklet Borg ta hand om skiten åt oss.

Det är en slags politisk alienation, där vi fråntas makten att förstå vad som händer omkring oss och därmed fråntas att ta egen makt över situationen, utan istället måste lämna över den till någon annan som verkar förstå vad allting handlar om. Det är den enda vägens politik, alltså idén om att det inte finns några alternativ utan att endast en lite grupp personer sitter inne på lösningen bakom hur ekonomins naturkrafter ska hanteras.

Det första steget till förändring är att tro att den är möjlig, att inte bara acceptera saker och ting som de är idag, acceptera ”ekonomin” som någon slags naturlag i stil med gravitationen. Helt enkelt att inte bara acceptera uttalanden i stil med ”vi har det bästa möjliga, men det kommer att bli sämre”. Ja, det kommer garanterat bli sämre om folk resonerar så, men det finns alternativ, det finns inte bara en väg.

Hårfobi.

Åh herregud. Denna kommentar fanns i Bloggkommentatorernas kommentarsfält.

Det är upp till var och en tycker jag. Men jag själv AVSKYR hår och har fobi mot det och tycker att det är äckligt. Kort och gott. Jag rakar benen men inte armarna. Någon gräns får man ha 🙂

Okej. Personen påstår sig alltså ha hårfobi. Men hon rakar inte armarna eller huvudet. Väldigt selektiv fobi, och väldigt praktisk får man tycka eftersom den stämmer precis överens med samhällets normer i frågan. Man undrar om hon har fobi enbart för kroppshår på fel ställen på kvinnor eller om det även gäller för män? Ställer hon sig på en stol och skriker om hennes sexpartner (förutsätter här heterosexualitet, jag vet förlåt) inte rakat benen.

Sen tycker jag att det verkar otroligt jobbigt att ha en hårfobi! Jag menar, jättemånga människor har ju hår. Även om fobin bara är begränsad, som det verkar, till hår på benen så verkar det otroligt jobbigt att få en fobireaktion (oresonlig rädsla, ofta handlingsförlamning etc) så fort man ser håriga ben. Om jag hade varit den här personen så hade jag sett till att söka terapi för detta! Det finns hjälp att få så att du kan leva ett normalt liv.

Nejmen allvarligt. Sluta använda ordet fobi för att få era personliga preferenser att låta mer viktiga eller svårare att förändra. Du har troligen ingen fobi, du är bara inskränkt och tycker att det känns skönt att förklara detta som om det var något du inte kunde rå för. Och om du har en fobi, sök då hjälp för helvete. Både för din egen och andras skull.

Rädsla för misslyckande.

I och med att en ny beslutsamhet tagit form i mitt liv, en önskan om att studera och utforska nya perspektiv och tankar på en högre nivå än vad jag göra nu, men vägledning och tillsammans med människor med samma intresse, så har också en rädsla tagit form. En rädsla för att misslyckas, för att vara medioker.

Jag har byggt mycket va min självbild på att vara intelligent. Jag har alltid varit intelligent och framförallt nyfiken.

Men tänk om jag inte får vara med. Tänk om jag inte är tillräckligt smart eller påläst, och jag plötsligt går i taket för vad jag kan ta till mig och begripa.

Jag har aldrig varit med om att jag har velat förstå något som jag inte kan förstå. Det jag är intresserad av begriper jag och lär mig i regel snabbt. Tänk om detta plötsligt skulle upphöra? Det är en smärtsam tanke.

När man vet vad man vill, var man vill komma, så hägrar plötsligt möjligheten att man misslyckas.

Tiggarnas lurendrejeri.

En till grej som fascinerar mig angående folks inställning till hemlösa är det här snacket om att de kanske inte är så fattiga som de utger sig för att vara. För det första tror jag absolut inte att en person som hade valmöjligheter skulle gå omkring och tigga. Visst kan det nog finnas någon som tigger som äger några hundralappar, men jag tror knappast att de har kapital nog att skapa sig ett annat liv, ty då hade de nog redan gjort det. Livet som tiggare är väl knappast något party, bara den extrema skamfylldheten i det hela måste ju vara nog.

Men om det nu rent hypotetiskt sätt var så att tiggarna egentligen bara låtsades vara fattiga: vad är problemet? Det är ju sällan så att fem spänn, eller vad man nu ger till en tiggare, spelar sådär fasligt stor roll i ens egen plånbok. Nej, tonvikten ligger snarare vid själva rädslan för att bli lurad. Folk har en sån extrem rädsla för att bli bedragna, även om de absolut inte lider av det eller någonsin kommer få veta det. Det finns något extremt obehagligt med tanken på att andra människor har utnyttjat ens naivitet.

Jag tycker det är så sorgligt den här extrema misstänksamheten mot sin omgivning som syns i hur folk hanterar allt från att shoppa i utlandet till att ta upp väskor åt flickor som sitter i rullstolar. Kan folk inte bara tänka såhär: ”jag kanske blir lurad, men det spelar ingen roll för jag gjorde det fortfarande i ett gott syfte”. Kan man inte bara göra saker som man tror gör gott utan att alltid vara 100 % säker på att utfallet blir det man hoppades.

Hur kan man vara tvungen att berätta det för hela världen?

Den första kommentaren på min feministskola blev alltså denna:

Jag är ingen feminist men jag måste också säga att jag tycker att det är äckligt….. jag vet inte varför jag tycker det, men jag tycker att det är ofräscht helt enkelt…. kroppsbehåring över huvud taget… kan vara för att jag har fobi mot just hår?

Och det illustrerar väl väldigt bra precis vad jag menar. Varför ”måste” man berätta vad man tycker om kroppshår personligen? Varför ”måste” man säga det i den kontexten det var, alltså under en krönika som handlade om rätten att få bestämma över den egna kroppen utan att bli kallad äcklig.

Att man har fobi mot hår (hur det nu ens är möjligt) är ett ganska fattigt argument. Om man på allvar har en fobi så ska man gå i terapi, inte försöka anpassa resten av världen efter ens sjukdom (för fobi är faktiskt en sjukdom). Eller så undviker man det man är rädd för, det vill säga vistas inte på platser där hår kan förekomma.

Nu tror jag inte att denna person hade någon fobi mot kroppshår men hela poängen är att personer med fobier eller väldigt starka preferenser är dem som måste anpassa sig för att inte hamna i konflikt med resten av världen, inte tvärtom.

Min alldeles egna konspirationsteori.

Nu börjar även jag tycka att detta är skumt, det måste jag medge. Jag vill inte att nån ska tro att jag helt förnekar möjligheten att det kan vara något konstigt med alla dessa djur som dör, jag skulle bara önska att folk kunde ägna sig lite mindre åt att hetsa upp sig i onödan. Och i onödan enligt mig är när det endast har skett på två platser och man har kunnat se tecken på utvärtes våld i båda fallen.

Detta är egentligen ingen konspirationsteori, men det är väl samma mekanismer som ligger bakom. Om man letar tillräckligt noga så kan man se samband för precis allting. Det finns så mycket information ute i världen och så många helt orelaterade händelser som kan verka hänga ihop om man bara försöker.

Det jag tycker är lustigt med det är att folk ägnar sig åt att fundera över sådant när man istället kan lösa betydligt mer uppenbara problem som finns rakt framför våra ögon. För att reda ut en sak som bostadsbristen eller psykvården behövs inga långsökta teorier, det är bara att läsa regelverket kring det och lite offentliga utredningar.

Det är onödigt att det går en massa tid och engagemang åt detta. Tänk vad alla konspirationsteoretiker hade kunnat uträtta om de ägnat sig åt lite mer jordnära problem. Deras energi verkar ju vara närmast outtömlig, tänk om de hade kunnat använda den för att informera om hur fruktansvärt dålig psykvården är.

Alla engagerade människor finns idag antingen inom religionen eller hos konspirationsteoretikerna, eller etter värre: hos de religiösa konspirationsteoretikerna. Jag vet inte om det är så att man måste vara fylld av orimligt stark tro till något påhittat för att kunna langa så otroligt mycket engagemang som dessa personer gör.

Om jag ska säga min egen konspirationsteori så tror jag att staten och media levererar en massa irrspår om ”mystiska grejer” för att vi ska undvika att engagera oss i verkliga och uppenbara problem. Rädsla är, som vi alla vet, ett utmärkt sätt att hålla människor i schack.