Etikett: tiggare

Det handlar inte om snålhet, det handlar om att hålla fast vid en illusion.

Jag tycker att det är intressant hur mycket energi vissa människor plöjer ner i att berättiga att de inte ger pengar till tiggare och få andra att inte ge pengar till tiggare. Som försvarare av att skänka pengar har jag hört en oerhört spännande uppsjö av argument och ursäkter, den ena mer långsökt och fantasifull än den andra.

Och en börjar ju undra, vad tusan handlar detta egentligen om? För det är ju liksom inga stora pengar det rör sig om, att skänka bort ett par kronor är ingen stor förlust för de flesta, och det är ju inte heller som att folk i regel avkrävs en förklaring för att de inte ger. Det stora flertalet ger ju inte pengar. Det hade liksom varit helt okej att bara inte ge, utan att komma med några argument därtill eller försöka hindra andra från att ge. Jag tänker mig att den som faktiskt inte har råd att ge men vill skulle kunna säga det, istället för att komma med en massa bortförklaringar.

Min teori är som följer: det som händer när en ger pengar, eller ens erkänner att det skulle kunna vara den rätta saken att göra, är att en erkänner ett behov och ett problem. En erkänner att människan som sitter där är just en människa, en människa som förtjänar att ha de lika bra som en själv. En erkänner också att problemet är just fattigdom och bristande livsmöjligheter och inte typ bristande driv eller entreprenörsanda. Och detta tror jag är oerhört jobbigt för de flesta att inse.

Att se tiggare som människor är smärtsamt, för det tvingar en att inse vilket vidrigt samhälle vi lever i där vissa har det relativt gott ställt och andra tvingas leva på allmosor. Det är inte en trevlig insikt, inte alls, och därför håller en den hellre ifrån sig. Det är lättare att avhumanisera, att misstänkliggöra, än att erkänna situationen för vad den är; en tragedi och ett misslyckande.

Därför håller en hellre fast vid sina illusioner om att det faktiskt är den rätta saken att göra att inte ge. Därför struntar en inte bara i att ge själv utan försöker även övertyga andra. Det handlar liksom inte om pengarna i sig eller ”snålhet”, det handlar om något mer. Det handlar om erkännande av människovärde, om politisk medvetenhet, om erkännandet av ett behov.

Att ge mat till tiggare.

Ibland när folk pratar om tiggare så säger de att en inte ska ge pengar till tiggare utan till exempel mat. Jag förstår att en gör detta om det är så att en har mat men inte pengar, däremot har jag väldigt svårt att begripa de som går någonstans och köper mat för att kunna ge.

För mig känns det som en väldigt obehaglig typ av förmynderi. Du bestämmer inte bara att personen ska köpa just mat för pengarna, utan även vad personen ska äta. Det känns föga sympatiskt.

Viss verkar tycka att just mat är ett av få hedervärd ändamål som tiggare får använda sina pengar till, så därför köper de bara maten direkt istället för att gå omkring och oroa sig för att tiggaren gör ”fel”, typ köper… KNARK!!! eller ger pengarna till någon LIGA!!! Människor har liksom bestämt på förhand vilka ändamål som är okej, utifrån sin egen världsbild och situation. Att en människa i den typen av situation kan ha ett behov av att fly verkligheten faller sig ganska naturligt för mig.

Det är liksom något med tiggare som gör att alla vill projicera sina egna ideal på dem. Vad de borde göra för pengarna, vad de borde äta, hur de borde leva, hur fattiga de borde vara och så vidare och så vidare. Istället för pengar, som ju är det som efterfrågas, ger en då en uppfordrande liten gåva. Jag tycker att det är en väldigt obehaglig inställning.

Många av de som tigger behöver ju pengarna till att hjälpa sina barn eller familjer. De har nog större behov av pengar än någon svettig macka. Jag tycker en kan ge dem det utan att lägga sig i vad slantarna ska gå till. Det kanske inte är någon större katastrof om de går till något mindre behjärtansvärt, men chansen för att personen faktiskt har nytta av din gåva ökar ändå markant. Sedan tänker jag mig att det kan vara skönt att slippa bli omyndigförklarad och misstänkliggjord på det viset.

Tiggarna som sanitetsproblem.

Jag läser denna debattartikel om att Stockholm rensades på hemlösa under Obamas besök. Jag kan inte säga att jag är det minsta förvånad över detta tilltag, det går helt i linje med den övriga politik och retoriken som bedrivs mot de mest utsatta grupperna i samhället. Samtidigt som tiggeriet ökar så ökar människors föraktfulla attityder gentemot de människor som tigger.

Det är tydligt i debatten kring hemlösa, tiggare och så vidare att det som anses vara problemet från många håll inte främst är att människor befinner sig i en sådan situation att de tvingas till att sova på gatan eller tigga, utan snarare att det utgör ett problem för resten av invånarna i staden, de som anses ha rätt att vara där. Så länge människor slipper se eländet så bryr de sig inte om det.

Jag tänker på alla de människor jag hört utbyta ”strategier” för hur en bäst undviker de känslor av skuld som dyker upp då en tiggare kommer fram. Jag tänker på alla ursäkter jag hört för att inte ge dem pengar, alltifrån att det skulle röra sig om någon slags organiserad brottslighet till att de borde skaffa sig ett jobb eller att de ändå bara kommer köpa något som personen ifråga tycker är olämpligt för pengarna.

För mig är det viktigt att inte delta i den här avhumaniseringen, hur frestande det än kan vara. Därför skänker jag i princip alltid pengar om jag har några på mig, och om jag inte har det så brukar jag i alla fall inte undvika personens blick. I mina ögon är det avhumaniserandet som är det värsta, på ett samhällsplan. Att människor väljer att inte ge pengar är en sak, alla kanske inte har råd att avvara. Att en däremot försöker hitta ursäkter för att berättiga det som handlar om tiggarnas karaktär, deras liv eller liknande tycker jag är vidrigt. Det finns inga ursäkter till att vi, som samhälle, låter dessa människor sitta där. Ingen människa kan begå ett brott stort nog som gör att hen förtjänar ett sådant öde.

Det är alltid lättare att avhumanisera än att se situationen som den är, med all sin tragik. Det är alltid lättare att inte försöka förstå att det faktiskt är en människa som sitter där. Och jag tänker mig att det är därför de flesta inte ger pengar till tiggare, för att göra det skulle vara att erkänna att de är människor. Det handlar nog inte om pengarna, inte för de flesta, utan snarare om att det är enklare att helt och hållet skjuta situationen ifrån sig, att hitta förklaringar och ursäkter. Det är enklare att träna sig i att vara känslokall, att ignorera tiggarna utan att tycka att det är jobbigt, än att på riktigt försöka ta in situationen.

Och jag tänker att något av det mest tragiska i det här samhället är att det i mångt och mycket tvingar fram det här hos människor. Att så många inte orkar konfronteras med verkligheten utan istället utbyter tips om hur en ska göra för att ignorera det. Det handlar om hur vi lär oss att se på andra människor, och få har rum för någon medmänsklighet. Och resultatet blir att vi inte ser de här människorna, deras situation, utan att vi istället ser dem som ett sanitetsproblem som ska lösas för att resten av samhället ska kunna vara ostört. Det är bara så jävla vidrigt att det är där vi som samhälle befinner oss nu.

Var finns de här ligorna egentligen?

Moderaten Solberg har skrivit en debattartikel om att det vore bra att förbjuda tiggeri. Bland annat skriver hen detta:

Samhällsmodellen i Sverige utmanas av fattigdom, attityder och utanförskap. Vi befäster utsattheten och diskrimineringen när vi inte tydligt tar avstånd från tiggeri i regelverk för gatumiljön och fördömer tiggeri generellt.

Samhället är bra, problemet är att det kommer en massa saker från utsidan som riskerar att bryta sönder det. Vad ska vi göra? Vi förbjuder det! Gud vilken bra lösning på problemet. Nu skickar vi en ”signal” om att vi inte tycker att tiggeri hör hemma i samhället. Eller? Kanske skickar de lite lite mer en signal om att vissa människor inte får synas på våra gator och i våra tunnelbanor.

I början av artikeln står det lite om att tiggeriet verkar vara organiserat:

Under den senaste sexmånadersperioden har vi sett att gruppen tiggare växer i en allt snabbare takt i Stockholm stad. Bland annat i Stockholmsförorten Högdalen, där ett större antal rumäner har sin nattvila ser vi en cirkulation. Gruppen byts ut ungefär varannan månad och man verkar avlösa varandra.

Och i slutet står detta:

Det ska inte vara lagligt att utnyttja andra på det sätt som ligorna gör.

Solberg argumenterar för att tiggeriet är organiserat och drar likhetstecken mellan det och ”ligor” som utnyttjar tiggarna. Om det vore så att det fanns ligor som utnyttjade tiggarna vore det såklart dåligt, faktum är dock att det verkar finnas väldigt lite skäl för att tro detta. Detta är en vanlig myt kring tiggeri som ständigt sprids, men det verkar inte finnas några belägg för den. Gud, kriminella organisationer har väl bättre sätt att tjäna pengar på än att ta de futtiga slantar som tiggarna lyckas få ihop.

Jag kan däremot tänka mig att tiggeriet är organiserat, vilket är en helt annan sak än att det är någon slags ondsint liga som står bakom. Det är väl egentligen inget konstigt med att människor åker tillsammans eller delar på inkomsterna. Tänk er själva om ni var tvungna att tigga och hade vänner eller familj som också var det, skulle ni inte samarbeta med dem då? Det är väl för fan bättre att vara tillsammans än att vara ensam.

Solberg verkar tycka att tiggare ska agera helt individuellt för att det ska vara legitimt. Detta synsätt speglar Moderaternas individualistiska människosyn. Enligt denna är det individer som är fattiga. Men det är inte så det fungerar: fattigdom är inte ett individuellt problem, fattigdom drabbar familjer, byar och länder. Och det är klart att en hjälper varandra i den situationen. Att sätta likhetstecken mellan att folk samarbetar med varandra bland vänner och familj och att det är ligor som utnyttjar tiggarna är förhastat. Det finns helt enkelt ingen grund för att dra sådana slutsatser.

Sohlberg skriver:

En av Moderaternas arbetsgrupper för att utveckla vår politik för framtiden föreslår att det ska bli olagligt med organiserat tiggeri. Det är alltså inte tiggarna själva vi vill komma åt utan de ligor som organiserar tiggeriet.

Det låter väl bra, men hens exempel på lyckad lagstiftning är London där de verkar ha förbjudit allt tiggeri i tunnelbanan. Hen skriver också genomgående i artikeln som om det var allt tiggeri det rörde sig om. Tror hen att allt tiggeri är organiserat av ligor? Finns det något belägg för detta? Det verkar vara tunt med det. Kanske tycker hen att det är ett pris värt att betala att människor som inte har något med ligor att göra också blir bortkörda från sin enda inkomstkälla för att komma till bukt med ”ligorna”.

Artikeln avslutas med en tårdrypande svada om hur hemskt det är med tiggeri:

Ingen ska behöva tigga. Ungdomar ska kunna tjäna pengar på ett vanligt jobb, människor med funktionsnedsättning ska få rehabilitering och stöd, och barn ska vara i skolan. Det är ovärdigt och ingen ska behöva leva så.

Nå, jag håller med om att ingen ska behöva leva så men är förbud verkligen lösningen?

Vet du någonsin vad pengarna går till?

En vanlig förklaring som brukar dyka upp när det kommer till att inte ge pengar till tiggare är att en inte vet vad pengarna går till. När jag hör detta blir jag förbryllad. När ni köper mat, kläder, betalar hyra eller räkningar, et ni vad pengarna gå till då? En del går såklart till att producera den vara ni betalar för, men en del går också till vinst som du inte har någon kontroll över. Du vet inte heller vad pengarna som företaget betalar ut i löner går till. Ändå är det aldrig någon som tycker att det känns jobbigt att köpa saker för att en inte vet vad pengarna går till.

Jag betraktar det som mer troligt att pengarna jag ger till en tiggare går till något viktigt än att pengarna som h&m gör i vinst när jag köper en tröja där gör det.

Vissa grejer måste en ju såklart köpa, så det är inte så att jag tycker att ni ska sluta med det (även om jag helhjärtat stödjer t.ex. dumpstring och andra eventuella sätt att införskaffa livsmedel utan att betala för dem). Vidare kan en givetvis prioritera sig själv framför tiggarna, något jag själv hade gjort om jag inte haft några marginaler. Jag tycker bara det är intressant att se att just att en inte vet var pengarna går används som en förklaring. Ytterst sällan vet en var pengarna går. Skillnaden är att vissa människor anses vara mer benägna att ha mindre hedervärda syften, medan andra inte ifrågasätts.

En grupp människor som ifrågasätts mer än andra är tiggare. De antas alltid har något att bevisa, antas alltid ha något lurt på gång, antas alltid vara kladervärda. Samma misstänksamhet finns i princip inte mot någon annan vi ger våra pengar till.

Det är klart att en inte vet vad pengarna går till, och strängt taget kan det ju vara något riktigt otrevligt. Jag väljer ändå att tro att risken för det är ganska liten, och tänker också att chansen för att det går till något väldigt väldigt viktigt är betydligt högre än när det kommer till till exempel vilket företag som helst. Pengarna en ger till en tiggare kan potentiellt rädda ett liv, säg vilka andra pengar du släpper ifrån dig som kan göra det?

Den aggressiva borgerliga politiken borde kriminaliseras.

När en debattartikel inleds med att en fråga är så kallat ”tabubelagd” så vet man att det kommer vara smärtsamt att läsa. I en debattartikel om att aggressivt tiggeri borde kriminaliseras så arbetare Westerlund från Kdu ytterligare in skrönan att tiggare är länkade till kriminella nätverk och att pengarna vi ger till dem går till organiserad brottslighet. Jag förnekar inte att det kan vara på detta sätt, men jag har inte sett något som styrker det och det verkar som en ganska enkel skröna att ta till för att berättiga att inte ge pengar till tiggare.

Frågan är dock vad som egentligen är hjärtlöst: att tillåta en utveckling där det svenska samhället bidrar till att organiserade brottslingar utnyttjar andra människor, eller att tydligt säga ifrån innan situationen har eskalerat bortom all kontroll?

Vad som ”egentligen” är hjärtlöst är givetvis att inte ge dessa människor hjälp från samhället. Jag vet inte varför detta inte görs, men jag tycker det känns som en ganska given metod. Jag tänker helt enkelt att människor som tigger troligen gör det av nödtvång, och om en hjälper dem ur den situationen så kanske de slipper tigga. Men vad vet jag? Jag är ju bara en enkel person. Jag har ju inte samma insikt i frågan som Kdu:s Rättspolitiska talesperson.

Denna fantastiska insikt om sakernas tillstånd demonstrerar Westerlund sedan:

Ingen vuxen människa i Sverige behöver tvinga fotgängare att köpa rosor eller dylikt, för att klara av sin vardag. Ingen förälder behöver heller skicka fram sina barn som frontfigurer eller enträget följa efter folk tills de skänker en slant. Om Sverige ska vara ett land där lag och ordning får råda och där alla barn ska ha rätt till en trygg barndom är aggressivt tiggeri någonting vi aktivt måste bekämpa.

Det finns helt enkelt inget behov av att vuxna människor tigger i Sverige, klart slut. Frågan är avhandlad. Att vi ser motsatsen så gott som dagligen spelar ingen roll, för det är helt enkelt inte så situationen i vårt land är. Åh, jag blir så fruktansvärt trött på detta samhälle ibland.

Som pliktskyldigast slänger hen in detta i slutet:

Till syvende och sist blir det hela blott en fråga om huruvida vi ska sträva efter att vara ett land där befolkningen i god tro skänker pengar som i stor utsträckning hamnar i fickorna på brottssyndikat, eller om vi i stället ska se till att alla människor ges så bra förutsättningar som möjligt att skaffa sig ett bra och tryggt liv genom utbildning och arbete.

Nå, det är väl ”bra” att de vill att alla ska kunna skaffa sig ett tryggt liv, men det sägs bara som hastigast i slutet. Fokuset i debattartikeln, och så även själva det konkreta förslaget, är att ”aggressivt tiggeri” ska förbjudas. De hade istället kunna fokusera på att utarbeta ett stödprogram för traffickingoffer, men det gör de inte. Det säger något om hur man inom Kdu hanterar problem som inte drabbar den egna gruppen: förbjud först och främst! Sedan kan vi väl börja titta på mer långsiktiga lösningar. Fast alla vet ju att när tiggarna har hamnat utanför Westerlunds blick så kommer hen inte vilja kännas vid det grundläggande problemet.

Varför måste ni alltid misstänkliggöra tiggare?

Detta twittrade några ordningsvakter tidigare idag.

Och det får mig in på ett spår om tiggeri.

Ofta när det tala som tiggare så beklagar sig folk över att de ”egentligen” inte är så fattiga som de låtsas vara. Vissa har dyra märkeskläder, andra har smartphones eller mp3-spelar eller någon annan lyxprodukt som folk inte anser att man ska lägga pengar på om man tigger. Det brukar låta som så att tigga, det kan man göra om man behöver pengar till typ mat och rum över natten men det är inget man ska ägna sig åt om man har pengar. Man får i så fall gott vänta till pengarna tagit slut, så att man är helt pank och berättigad att tigga igen.

Rörande kläder och produkter kan jag undra om man förväntar sig att personer som plötsligt får ett behov av att tigga ska sälja sina kläder och saker för att köpa nya tiggarsaker. En dyr jacka eller mobil kan komma från precis var som helst, det kan vara en gåva, ett second hand-fynd, något man hittat, en kopia och så vidare. Det är inte heller säkert att den är möjlig att sälja. Många affärer kräver väl kvitton om de ska ta emot till exempel en telefon?

Anledningen till tiggeriet kan vara precis vad som helst. Det kan vara en person som går på socialbidrag men som behöver lite extra pengar i slutet av månaden, kanske på grund av någon oförutsedd utgift. Så blir det lätt när man inte ha några marginaler. Ska den personen då sälja allt hen har av värde, troligen till ett mycket lägre pris än vad hen köpte det för? Det tycker jag låter puckat.

Jag vet inget om personen som hade dessa pengar, men pengarna kan ju vara till vad som helst. Kanske måste personen tigga ihop till en hyra eller en skuld? Det kan ligga vad som helst bakom! Även en tiggare kan väl ha ett behov av och förmåga till lite framförhållning. Kanske tyckte hen att det var lika bra att få ihop ordentligt i samma veva så att hen sedan kunde fokusera på annat ett litet tag. Så skulle jag nog ha resonerat om jag var i den situationen.

Jag är helt övertygad om att majoriteten av alla människor inte tigger om de har andra valmöjligheter. Jag tänker mig själv in i den enorma skam man måste känna när man går omkring där och skramlar med sin takeawaymugg inför folk som inte ens kan bevärdiga sig att se en i ögonen, folk som hånfullt säger ”tar du kort” och så vidare. Kanske träffar man någon man känner (hörde om en person som var med om att en av tiggarna på tunnelbanan var en gammal bekant). Jag skulle aldrig utsätta mig för det om jag inte verkligen verkligen var tvungen.

Därför tycker jag att det är fruktansvärt när man på detta sätt försöker hetsa folk mot dessa människor. Ty detta rör sig knappast om någon uppmaning till ”diskussion” utan det är ganska uppenbar vad Jonte och Tobias vill att folk ska tänka, nämligen följande: ”jaha, vad fan går hen omkring och tigger för när hen har en massa pengar”. Och i samma veva så sprider de en bild av tiggare som lögnaktiga och egoistiska personer som bara låtsas vara i behov av pengar utan att egentligen vara det.

Visst kan det säkert finnas personer som tigger utan att egentligen behöva, men måste man alltid misstänkliggöra tiggare? Jag tänker att denna grupp om någon är den som är mest värnlös, som faktiskt i en majoritet av alla fall mest bara behöver hjälp och stöd för att komma in i samhället. Varför måste man alltid lyfta fram att det kan vara annorlunda, att de kan luras när det med största sannolikhet är så att de inte gör det. Finns det någon annan samhällsgrupp som blir så misstänkliggjord?

Tiggarnas lurendrejeri.

En till grej som fascinerar mig angående folks inställning till hemlösa är det här snacket om att de kanske inte är så fattiga som de utger sig för att vara. För det första tror jag absolut inte att en person som hade valmöjligheter skulle gå omkring och tigga. Visst kan det nog finnas någon som tigger som äger några hundralappar, men jag tror knappast att de har kapital nog att skapa sig ett annat liv, ty då hade de nog redan gjort det. Livet som tiggare är väl knappast något party, bara den extrema skamfylldheten i det hela måste ju vara nog.

Men om det nu rent hypotetiskt sätt var så att tiggarna egentligen bara låtsades vara fattiga: vad är problemet? Det är ju sällan så att fem spänn, eller vad man nu ger till en tiggare, spelar sådär fasligt stor roll i ens egen plånbok. Nej, tonvikten ligger snarare vid själva rädslan för att bli lurad. Folk har en sån extrem rädsla för att bli bedragna, även om de absolut inte lider av det eller någonsin kommer få veta det. Det finns något extremt obehagligt med tanken på att andra människor har utnyttjat ens naivitet.

Jag tycker det är så sorgligt den här extrema misstänksamheten mot sin omgivning som syns i hur folk hanterar allt från att shoppa i utlandet till att ta upp väskor åt flickor som sitter i rullstolar. Kan folk inte bara tänka såhär: ”jag kanske blir lurad, men det spelar ingen roll för jag gjorde det fortfarande i ett gott syfte”. Kan man inte bara göra saker som man tror gör gott utan att alltid vara 100 % säker på att utfallet blir det man hoppades.

Det mest osmakliga på hela jorden.

För nån vecka sen åkte jag kollektivtrafik(!). Plötslig slog det mig vad det absolut osmakligaste en människa skulle kunna göra är. Nämligen att säga: ”tar du kort eller” till en tiggare.

Jag visualiserade detta skeende och mådde lite illa. Log åt min egen finurlighet sådär. Fy vilken hemskhet jag hade fantiserat ihop! Totalt osannolikt!

Berättade sedan det hela för mig pojkvän. Han sa: ”det har jag varit med om, flera gånger”. Han framhöll det dessutom som att det är något folk säger lite då och då, att det inte är en helt ovanlig kommentar liksom.

Satan vad jag blev paff. Här hade jag suttit och tänkt ut en osmaklighet av episka mått och så hade tydligen min pojkvän bevittnat detta ske flera gånger. Så hemskt! Vilka fruktansvärda människor det finns! Och satan vad verklighetsfrånvänd jag är.