Ibland talas det om vikten av så kallade ”manliga förebilder” för pojkar. Det är till exempel inte helt ovanligt att unga män som begår olika våldsbrott eller är bråkiga i skolan antas göra det på grund av en brist på manliga förebilder. Därför så anses det relevant att män jobbar inom till exempel skola eller förskola, för att de pojkar som inte har några bra manliga förebilder i sin närhet ska
Idén med den manliga förebilden är att pojken ska lära sig att bli en så kallad Bra Man, alltså fostrad i den Goda Maskuliniteten. Att vara en Bra Man bygger på att en fortfarande är en Man, det vill säga har makt och kontroll över kvinnor, men håller sig inom gränserna för det socialt accepterade maskulinitetesutövandet i patriarkatet. Det kan till exempel innebära att inte slå eller våldta sin partner, i alla fall inte så att någon märker.
Problemet är nog inte så mycket avsaknaden av bra manliga förebilder som närvaron av oerhört dåliga manliga förebilder. En har kanske till exempel en pappa som misshandlar ens mamma, och det leder ju givetvis till diverse olika trauman och sociala problem. Men då är det ju snarare närvaron av män som utgör problemet, inte frånvaron av Bra Män.
Varför skulle egentligen pojkar behöva manliga förebilder? Kan pojkar inte inspireras av kvinnor? Tydligen inte, enligt de som talar om vikten av specifikt manliga förebilder. Kvinnor ska visserligen vårda pojkarna, men de kan aldrig fylla den roll i deras liv som en bra manliga förebild antas kunna göra, det vill säga utgöra något slags föredöme, ett mål att sträva mot. Varför är det så? Jo, för att kvinnor har lägre status än män, det anses därför orimligt att en pojke skulle inspireras av en kvinna.
Givetvis är det bra om ett barn har många bra personer i sin omgivning, kvinnor som män, men att det skulle finnas ett specifikt värde för pojkar att ha Bra Män i sin omgivning är patriarkalt skitsnack som bygger på idén att pojkar inte skulle kunna ta efter och inspireras av kvinnor eftersom de är ämnade för Något Mer här i livet.
Det rimligaste sättet att hantera problemet vore givetvis att sluta låtsas som om det är någon fundamental skillnad på kvinnor och män, pojkar och flickor och deras uppgift i livet och att det skulle finnas något slags egenvärde att utveckla en God Maskulinitet för pojkar. Det finns det inte, för den så kallade Goda Maskuliniteten är precis lika mycket något som upprätthåller patriarkatet som den dåliga, och den måste också bekämpas. Pojkar borde, precis som flickor, omges av kärleksfulla och omhändertagande Människor, inte specifikt kvinnor eller män.