Det här är någon slags text jag har haft liggande länge om det här med liberal hegemoni, demokrati och politisk tävling.
Det finns ett behov hos många människor att sätta gränser för saker och ting. Det ska sättas gränser för invandring, för främlingsfientlighet, för religion, för kapitalismen, för jämställdheten, för ojämlikheten, för hur illa en kan behandla sina arbetare och så vidare. Ofta kan en höra människor mena att de är ”okej” med ett givet fenomen men till en viss gräns. Alltså: det är inte fenomenet i sig självt som är fel utan det viktiga är att det finns en balans, att det inte går för långt åt det ena eller andra hållet, att det är lagom helt enkelt.
Detta kan då och då höras när människor ska förhålla sig till feminism. En kan höra utsagor som att ”feminismen har gått för långt” när någon feminist har sagt eller gjort något som personen ifråga upplever som absurt. Ungefär som om all feminism byggde på en också samma grundläggande princip eller ideologi som bara hade dragits olika långt. Som om inte feminismens grundtankar kunde perverteras och misstolkas. Men när feminismen inte längre handlar om att nå jämställdhet utifrån förutsättningen att kvinnor är förtryckta så är det inte längre feminism, då är det något annat. Det handlar inte om att det dragits för långt utan om att det ändrat innehåll, fast gömmer sig under samma retoriska fasad.
Den ideologi som kan dras för långt borde inte heller tillämpas i något slags inledande stadium. En ideologi måste kunna fungera även då den står i sin fulla blom, även om den dras till sin absoluta spets. Om de grundläggande principerna i en ideologi visar sig leda till orimliga resultat om en prövar dem borde det vara ett skäl till att förkasta ideologin som sådan, inte till att hävda att en bara kan tillämpas till en viss gräns, efter vilken dess principer plötsligt inte äger giltighet längre.
Hela den här idén om ideologisk måttfullhet är den liberala demokratins signum. Tanken är att skapa ett skal, ett ramverk, ett samhälle inom vilket alla andra ideologier kan rymmas i en lagom dos. Tanken om extremism, idéer som ligger långt ifrån den politiska mittfåran, som något i sig självt skadligt eller problematiskt härstammar utifrån detta. Kritiken av extremismen är inte en kritik mot de grundläggande idéerna som de extremistiska rörelserna grundar sig i, utan enbart en kritik av denna brist på måttfullhet. Med denna utgångspunkt blir det plötsligt rimligt att likställa nazism och kommunism, två helt olika ideologier, för att de båda uppfattas ligga lika långt ifrån den politiska mittfåran.
Idéer ska existera sida vid sida, tävla med varandra och mätas mot varandra inom ramarna för den liberala demokratin. Utifrån detta ska en sedan kunna vaska fram det bästa av allt, ett guldkorn här och ett där, men inte gå för långt åt något håll. Fortfarande hålla sig i mitten. Slutresultatet förväntas vara ett samhälle där alla får det lite bättre, där alla får igenom delar av sina intressen.
Alla ska samsas kring en given form för att sköta sina politiska förhandlingar, som leder till att alla får delar av sina intressen tillgodosedda. Denna form är den liberala demokratin. På detta sätt har den liberala demokratin gjort sig själv till grunden för all politik, det axiom som alla politiska rörelser måste förhålla sig till för att tillåtas existera, för att tolereras.
Idén om den goda konkurrensen mellan olika idéer sorterar ut alla former av djupare systemkritik. Den liberala demokratin har lyckats med konststycket att göra sitt eget idealsamhälle till den antagna förutsättningen för alla andra möjliga idealsamhällen och politiska rörelser. ”Visst, kämpa för din sak, men gör det inom våra ramar, på våra villkor. Tyck vad du vill, när vilka drömmar du vill, men våga inte ifrågasätta ramen inom vilken dessa drömma får röra sig eller uttryckas”. Alltså: vi tolererar alla ideologier, alla olika typer av människosyner och principer, så länge de inte går för långt, alltså rör sig utanför den liberala demokratins ramar. Alla tankar får existera, men inom ramen för den liberala demokratin. Den liberala demokratin tolererar alla idéer, alla utopier, så länge de inte på allvar utmanar ramverket.
Illusionen av en rättvis konkurrens mellan ideologier skapas genom att alla formellt får uttrycka sina åsikter, starta sitt eget parti, men allt detta sker inom den liberala demokratins ramar, på dess villkor. Den liberala demokratin tillåter att människor i ord står för andra åsikter, men om en går utanför den liberala demokratin process så blir en straffad. På detta sätt görs den liberala demokratin till det självklara ramverket, till scenen på vilken det politiska skådespelet, ty det är endast ett skådespel, äger rum. Massorna får sitt skådespel, de får de vad de tror är en kamp mellan ideologier, men som egentligen bara är en kamp mellan olika versioner av liberal demokrati. Kanske en med lite mer välfärd, eller en med lite strängare abortlagar. Den liberala demokratin bli i sin grund aldrig hotad, eftersom det är den som utgör själv fundamentet för all denna debatt. Försöker du debattera emot själva ramverket, stiga nedför scenen och försöka förstöra den, är du inte längre med på den liberala demokratins villkor. Straffet blir högt, antingen socialt eller juridiskt beroende på om du använder ord eller tillhyggen.
Eftersom alla tävlar på formellt lika villkor, alltså med samma rättigheter och skyldigheter, så förutsätts förloraren kunna ta sitt nederlag rakryggat. Den som förlorar ett val ska tålmodigt se på när saker i samhället går åt ett helt annat håll än vad som hade önskats, till om med när det drabbar denne personligen ska hen se på och tänka ”sådana är lekens regler, och den som ger sig in i leken får leken tåla”. Som om leken var en frivillig sådan, som om en kunde välja att stå utanför. Den formella jämlikhet som råder i spelats utgångspunkter, alltså den likhet inför lagen som den liberala demokratin så gärna stoltserar med, gör inte att spelet inte är vridet till någons fördel. Men eftersom vi måste acceptera reglerna för att ens få vara med så förbinds vi också till att acceptera vårt nederlag. Frågor om innehåll görs till frågor om form, när någon förlorar och bli upprörd är det spelets regler som diskuteras och inte resultatet av det.
Privilegiet att tolerera ligger hos den som har makten. Den som är stark kan tolerera den svagares agerande endast i egenskap av att faktiskt kunna ta till maktmedel i de fall hen inte längre skulle vilja visa tolerans. Tolerans åt det motsatta hållet är menlös, vad spelar det för roll om den som ändå inte kan göra mig något ont tolererar mig. Barnet tolererar inte sina föräldrars agerande, för barnets tolerans spelar ingen roll. Barnet har bara att lyda, föräldrarna kan välja att tolerera eller förkasta, och då visa sin makt. Föräldern kan välja att tillåta små överträdelser, medveten om att hen kan sätta hårt mot hårt om så krävs. Barnet lär sig att röra sig inom dessa gränser, trotsa på ett sätt som inte ger repressalier. Utmana makten genom små ordningsförseelser, sätta sig med mössan på vid matbordet men lydigt ta av den vid tillsägning.
Den liberala demokratin styr, och därför tolererar den. Den tolererar den uppsjö av metoder för den som är missnöjd att uttrycka sitt missnöje. Men genom sin tolerans för visat missnöje, för påverkan, så kväver den även det spontana, formar allting efter sitt eget tycke, efter sina egna regler. Genom att ständigt hänvisa till de kanaler som finns för inflytande när någon vill ha förändring döljs de alternativa vägarna, det subversiva, det spontana, det som går utanför de av den liberala demokratin uppsatta ramarna. Toleransen blir ett fängelse, för går du utanför det tolererade blir du dubbelt straffad: straffet för att göra något otillåtet, men också straffet av att inte kunna hålla dig innanför de generösa ramar som makten satt. Då är en okonstruktiv, otacksam, gapar efter alldeles för mycket.
Den som tolererar är också den som har makten att sätta gränserna, och genom att odla idén om att makten är tolerant blir överträdandet av gränserna så mycket mer tabubelagt. ”Du har ju redan allt detta, ska du verkligen ha mer, kan du verkligen kräva mer?”. Och i bakgrunden finns hotet, hotet om att om vi inte kan ”hantera” friheten så måste den tyvärr inskränkas. Det läggs fram med ledsna röster, det krassa konstaterandet om att det är ”såhär det fungerar” i en demokrati. Kan ni inte hantera demokratin tar vi den ifrån er.
För makten är obönhörligen suverän, och den kommer alltid alltid att skydda sig själv, alltid alltid att begränsa oss om den är hotad. Friheten är alltid på nåder, på villkoret att vi inte använder den fel, för att störta makten. Den är effektivt begränsad till att aldrig kunna användas på ett sätt som utgör ett hot för makten. Demokratin är en chimär. Det finns inget verkligt folkstyre, det finns bara utövande av makt som vi ibland tillåts ha något att säga till om, allting på maktens premisser.