gränser – Fanny Åström

Män har inget emot att ses som idioter.

Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.

Gränsdragningen ska vara en ickefråga.

En fråga som en får ibland är ”var går gränsen” och när det händer tänker jag att personen som ställer frågan verkligen uppfattat allting som är av vikt när det kommer till politik.

Hela idén om att dra en gräns är liberal. Det bygger på en idé om att vi ska ha potentiellt skadliga saker, som till exempel kapitalism, i samhället men att vi ska ”begränsa” dess kraft. Lite samma sak gäller patriarkala strukturer, även om få skulle säga det öppet. Liberalfeminism bygger dock på att inte gå till kärnan av patriarkatet utan snarare begränsa dess mest negativa effekter. På samma sätt handlar liberal antirasism ofta om att bekämpa ”fördomar” snarare än att förstå rasism som en fråga om makt. Alltså; en skrapar på ytan, ser till olika ”konsekvenser” och försöker att ”begränsa” de mest uppenbart negativa. I sig inte ett dåligt projekt, men långt ifrån tillräckligt.

I en sådan kontext blir det såklart intressant att prata om var ”gränsen går”, men för mig som radikal så är det inte meningsfullt. Jag är inte intresserad av ”gränser”, jag är intresserad av de grundläggande strukturerna. När jag pekar ut till exempel mäns våld så är det inte för att jag vill isolera det problemet och ta bort just precis det men låta resten kvarstå, utan för att jag vill få människor att förstå hur patriarkatet påverkar oss och vad dess yttersta konsekvenser är.

Jag tror inte att det går att ha kvar en grundläggande struktur som bygger på mäns överordning eller exploaterande av andras arbete och förvänta sig att mäns våld eller missförhållanden på arbetsplatsen ska försvinna. Så länge vi har kvar det grundläggande systemet så kommer det att ske brott mot vad som anses vara ”gränsen” för närvarande.

Gränsen är alltid godtycklig, och jag tycker inte att vi ska jobba med godtycklighet i fråga om förtryck. Förtryck är fel, oavsett i vilken uträckning det förekommer. Vi måste ha som mål att bekämpa alla sorters makt, inte att dra ”gränsen” på rätt ställe. Detta är den stora skillnaden på att vara radikal och att inte vara det. Den som inte är radikal, alltså inte vill gå till roten med saker, famlar hela tiden efter ”gränsen” och hoppas att det ska hjälpa att sätta den på rätt ställe. Om vi bara komma överens om var gränsen går så kommer allt att gå bra.

Problemet med gränser är också att de måste upprätthållas, ofta av till exempel rättsväsendet. När ”gränsen” passeras så ska en anmäla det och hoppas på att polisen gör något åt saken. En är alltid utelämnad i ett system som bygger på att korrigera gränsöverträdelser i efterhand, inte på att motarbeta förutsättningarna för att dessa gränsöverträdelser sker från första början. Detta vänder jag mig emot. Jag vill inte leva i ett samhälle där män kan ta sig rätten över min kropp, där arbetsköpare kan bryta mot arbetsmiljöreglera och så vidare, för att de råkar sitta inne på kulturell och materiell makt. Jag vill inte vara utelämnad till att någon annan ska korrigera dessa gränsöverträdelser i efterhand. Jag vill ha makt över mitt eget liv och min egen situation från början till slut.

Så ja, var går då ”gränsen” för hur mycket staten får bestämma över någons pengar; svaret är att det inte finns någon sådan gräns, för i det samhälle jag eftersträvar finns varken någon ”stat” eller ”någons pengar”. Jag vill att hela gränsdragningen ska bli en ickefråga, för det ska inte finnas något att dra gränser kring.

Twitter 15/6. Varför det kan vara svårt att sätta gränser.

En grej som stör mig något ofantligt: när en blir arg på grund av en mans beteende och han ba ”oj jag som trodde du var hårdhudad”. Ungefär som om grejen var att jag blev SÅRAD och inte att han betedde sig illa. Jag blir sällan sårad av mäns gränsöverskridande beteende på grund av förväntar mig inget annat, men blir ju arg av det. Och som den hårdhudade feminist jag är så brukar jag vid dessa tillfällen ha det stora mod som krävs för att säga ifrån. Detta gör mig inte typ ”lättsårad” eller ”lättkränkt”, det gör bara att jag pallar säga ifrån när någon går över gränsen.

De allra flesta säger inte ifrån mot mäns gränsöverskridande beteende för det tenderar att göra saken etter värre. Mannen tror då att personen inte blivit sårad, eftersom hen inte sagt något, och tolkar hen som ”hårdhudad”. Fast det kan ju i själva verket vara så att den som inte säger ifrån mår skitdåligt och lägger skulden på sig själv.

Tips till män: bara för att någon inte säger att hen tagit illa upp så betyder det inte att hen inte tagit illa upp. Ofta är det mycket obehagligt att säga ifrån eftersom mannen då ska ursäkta sig och lägga över skulden i typ en timme. Det kräver enormt mycket styrka att stå emot dem vid dessa tillfällen, och slukar enorma mängder tid. Ofta så väljer en helt enkelt att låta det passera just eftersom män så sällan bara kan ta ett ”nej” utan måste hålla på och pusha.

Om män bara kunde acceptera när andra sätter upp gränser så skulle det bli jävligt mycket enklare att sätta upp dem. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Och så måste en lyssna på skiten och ”förstå” dem och ursäkta dem så de inte behöver känna skuldkänslor. Och detta gäller liksom både vid samtal med män och vid sex, denna jävla cirkus som uppstår när en säger ifrån.

Kanske finns en jävla anledning till att många väljer att ligga fast de inte vill, för att det blir ett sånt jävla liv om en säger nej. Och sen när det går upp för dem att en inte vill så är det såklart ens eget fel för att en inte sa ifrån…

Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor.

Som jag antar att de flesta vet så var det ju en man som i USA som dödade sex personer med motivet att han inte fått ligga så mycket som han ansåg att han förtjänade. När sånt här händer så blir folk ofta förbluffade och försöker förklara det hela med att just specifikt den här personen var sjuk i huvudet och så vidare. Det må vara sant att den här personen faktiskt var sjuk i huvudet, men fortfarande är det så att det är en patriarkal struktur som gör att män tänker att de ”förtjänar” att få ligga med kvinnor och ser det som såpass avgörande för deras livskvalitet att de är beredda att ta till våld.

När vi stämplar den här människan som sjuk, vad är det egentligen som gör honom sjuk? Är det att han anser att han har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, eller är det att han inte kan dra gränsen på det socialt accepterade stället? När en läser diskussioner om detta så är det den senare förklaringsmodellen som gäller, den här mannen var sjuk inte för att hans grundsyn på kvinnor var sjuk utan för att han faktiskt gjorde slag i saken och dödande människor. Han visste helt enkelt inte var ”gränsen” gick.

Att utöva maskulinitet på ett socialt korrekt sätt i patriarkatet handlar om att dra gränserna på det rätta stället. Det är okej att använda sin våldspotential i konflikter för att skrämma folk, men det är inte okej att faktiskt slå. Det är okej att inte känna in kvinnors gränser under sex, men det är inte okej att ignorera ett nej och så vidare. Utrymmet för att tänja på dessa gränser är ganska stort, män letar ofta efter olika kryphål som berättigar dem att gå över dem. Till exempel; hon provocerade mig, därför hade jag rätt att slå henne.

”Gränsen” är en patriarkal konstruktion vars syfte är att definiera den ”goda” maskuliniteten, att differentiera de ”dåliga” männen från andra män och skapa utrymme för ”goda” män att fortsätta utöva maskulinitet eftersom de fortfarande är bättre än de män som passerat ”gränsen”. Att använda att sätta ”gränsen” på det sätt som passar som en del i feministisk strategi har därför sina uppenbara brister, eftersom gränsen som sådan är en patriarkal konstruktion. Sedan är det givetvis av godo om gränsen flyttas så att fler beteenden hamnar på den sida som fördöms, men det kan inte utgöra slutmålet i det feministiska projektet. Istället måste vi verka för ett samhälle där det blir irrelevant att sätta gränsen, eftersom det inte kommer finnas någon maskulinitet som kan ”spåra ut” om vi inte begränsar den.

Mäns våld mot kvinnor är dock inte något speciellt utan förekommer dagligen i patriarkatet i olika mer eller mindre grova former. Oavsett om det handlar om integritetskränkande eller mord så är det samma mekanism som ligger bakom, det är samma struktur som gör att män anser att de har rätt att utöva våld mot kvinnor. Det enda som egentligen är särskilt förvånande eller exceptionellt med den här händelsen är att den här mannen valde att döda kvinnor han inte känner, i offentligheten*. Annars brukar mäns våld mot kvinnor förekomma i hemmet, i nära relationer.

Problemet här är inte att den här mannen har ”gått över gränsen” på grund av olika omständigheter som till exempel psykisk sjukdom, problemet är maskuliniteten som grundläggande social konstruktion. Kanske var det hans uppväxt eller något som gjorde att han dödade folk på öppen gata, men det var patriarkatet som fick honom att tycka att han hade någon slags naturgiven ”rätt” till andra människor. Det var patriarkatet som gav honom verktygen för att berättiga sina vedervärdiga handlingar.

Så länge maskuliniteten som grundläggande konstruktion finns kvar så kommer det finnas män som går över ”gränsen”. Patriarkatet behöver dessa män för att legitimera den breda skarans maskulinitetsutövande, för att de ”goda” männen ska ha något att jämföra sitt eget maskulinitetsutövande med. Patriarkatet skapar dessa män genom att ge dem verktygen för att berättiga sitt beteende för att sedan sätta upp en helt godtycklig och dessutom mycket flytande gräns för vad som är okej och inte. Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor, även känd som patriarkatet.

*Jag vet att han även dödade män, men det var fortfarande kvinnohatet som drev honom till det.

Liberal hegemoni, demokrati och den politiska tävlingen.

Det här är någon slags text jag har haft liggande länge om det här med liberal hegemoni, demokrati och politisk tävling.

Det finns ett behov hos många människor att sätta gränser för saker och ting. Det ska sättas gränser för invandring, för främlingsfientlighet, för religion, för kapitalismen, för jämställdheten, för ojämlikheten, för hur illa en kan behandla sina arbetare och så vidare. Ofta kan en höra människor mena att de är ”okej” med ett givet fenomen men till en viss gräns. Alltså: det är inte fenomenet i sig självt som är fel utan det viktiga är att det finns en balans, att det inte går för långt åt det ena eller andra hållet, att det är lagom helt enkelt.

Detta kan då och då höras när människor ska förhålla sig till feminism. En kan höra utsagor som att ”feminismen har gått för långt” när någon feminist har sagt eller gjort något som personen ifråga upplever som absurt. Ungefär som om all feminism byggde på en också samma grundläggande princip eller ideologi som bara hade dragits olika långt. Som om inte feminismens grundtankar kunde perverteras och misstolkas. Men när feminismen inte längre handlar om att nå jämställdhet utifrån förutsättningen att kvinnor är förtryckta så är det inte längre feminism, då är det något annat. Det handlar inte om att det dragits för långt utan om att det ändrat innehåll, fast gömmer sig under samma retoriska fasad.

Den ideologi som kan dras för långt borde inte heller tillämpas i något slags inledande stadium. En ideologi måste kunna fungera även då den står i sin fulla blom, även om den dras till sin absoluta spets. Om de grundläggande principerna i en ideologi visar sig leda till orimliga resultat om en prövar dem borde det vara ett skäl till att förkasta ideologin som sådan, inte till att hävda att en bara kan tillämpas till en viss gräns, efter vilken dess principer plötsligt inte äger giltighet längre.

Hela den här idén om ideologisk måttfullhet är den liberala demokratins signum. Tanken är att skapa ett skal, ett ramverk, ett samhälle inom vilket alla andra ideologier kan rymmas i en lagom dos. Tanken om extremism, idéer som ligger långt ifrån den politiska mittfåran, som något i sig självt skadligt eller problematiskt härstammar utifrån detta. Kritiken av extremismen är inte en kritik mot de grundläggande idéerna som de extremistiska rörelserna grundar sig i, utan enbart en kritik av denna brist på måttfullhet. Med denna utgångspunkt blir det plötsligt rimligt att likställa nazism och kommunism, två helt olika ideologier, för att de båda uppfattas ligga lika långt ifrån den politiska mittfåran.

Idéer ska existera sida vid sida, tävla med varandra och mätas mot varandra inom ramarna för den liberala demokratin. Utifrån detta ska en sedan kunna vaska fram det bästa av allt, ett guldkorn här och ett där, men inte gå för långt åt något håll. Fortfarande hålla sig i mitten. Slutresultatet förväntas vara ett samhälle där alla får det lite bättre, där alla får igenom delar av sina intressen.

Alla ska samsas kring en given form för att sköta sina politiska förhandlingar, som leder till att alla får delar av sina intressen tillgodosedda. Denna form är den liberala demokratin. På detta sätt har den liberala demokratin gjort sig själv till grunden för all politik, det axiom som alla politiska rörelser måste förhålla sig till för att tillåtas existera, för att tolereras.

Idén om den goda konkurrensen mellan olika idéer sorterar ut alla former av djupare systemkritik. Den liberala demokratin har lyckats med konststycket att göra sitt eget idealsamhälle till den antagna förutsättningen för alla andra möjliga idealsamhällen och politiska rörelser. ”Visst, kämpa för din sak, men gör det inom våra ramar, på våra villkor. Tyck vad du vill, när vilka drömmar du vill, men våga inte ifrågasätta ramen inom vilken dessa drömma får röra sig eller uttryckas”. Alltså: vi tolererar alla ideologier, alla olika typer av människosyner och principer, så länge de inte går för långt, alltså rör sig utanför den liberala demokratins ramar. Alla tankar får existera, men inom ramen för den liberala demokratin. Den liberala demokratin tolererar alla idéer, alla utopier, så länge de inte på allvar utmanar ramverket.

Illusionen av en rättvis konkurrens mellan ideologier skapas genom att alla formellt får uttrycka sina åsikter, starta sitt eget parti, men allt detta sker inom den liberala demokratins ramar, på dess villkor. Den liberala demokratin tillåter att människor i ord står för andra åsikter, men om en går utanför den liberala demokratin process så blir en straffad. På detta sätt görs den liberala demokratin till det självklara ramverket, till scenen på vilken det politiska skådespelet, ty det är endast ett skådespel, äger rum. Massorna får sitt skådespel, de får de vad de tror är en kamp mellan ideologier, men som egentligen bara är en kamp mellan olika versioner av liberal demokrati. Kanske en med lite mer välfärd, eller en med lite strängare abortlagar. Den liberala demokratin bli i sin grund aldrig hotad, eftersom det är den som utgör själv fundamentet för all denna debatt. Försöker du debattera emot själva ramverket, stiga nedför scenen och försöka förstöra den, är du inte längre med på den liberala demokratins villkor. Straffet blir högt, antingen socialt eller juridiskt beroende på om du använder ord eller tillhyggen.

Eftersom alla tävlar på formellt lika villkor, alltså med samma rättigheter och skyldigheter, så förutsätts förloraren kunna ta sitt nederlag rakryggat. Den som förlorar ett val ska tålmodigt se på när saker i samhället går åt ett helt annat håll än vad som hade önskats, till om med när det drabbar denne personligen ska hen se på och tänka ”sådana är lekens regler, och den som ger sig in i leken får leken tåla”. Som om leken var en frivillig sådan, som om en kunde välja att stå utanför. Den formella jämlikhet som råder i spelats utgångspunkter, alltså den likhet inför lagen som den liberala demokratin så gärna stoltserar med, gör inte att spelet inte är vridet till någons fördel. Men eftersom vi måste acceptera reglerna för att ens få vara med så förbinds vi också till att acceptera vårt nederlag. Frågor om innehåll görs till frågor om form, när någon förlorar och bli upprörd är det spelets regler som diskuteras och inte resultatet av det.

Privilegiet att tolerera ligger hos den som har makten. Den som är stark kan tolerera den svagares agerande endast i egenskap av att faktiskt kunna ta till maktmedel i de fall hen inte längre skulle vilja visa tolerans. Tolerans åt det motsatta hållet är menlös, vad spelar det för roll om den som ändå inte kan göra mig något ont tolererar mig. Barnet tolererar inte sina föräldrars agerande, för barnets tolerans spelar ingen roll. Barnet har bara att lyda, föräldrarna kan välja att tolerera eller förkasta, och då visa sin makt. Föräldern kan välja att tillåta små överträdelser, medveten om att hen kan sätta hårt mot hårt om så krävs. Barnet lär sig att röra sig inom dessa gränser, trotsa på ett sätt som inte ger repressalier. Utmana makten genom små ordningsförseelser, sätta sig med mössan på vid matbordet men lydigt ta av den vid tillsägning.

Den liberala demokratin styr, och därför tolererar den. Den tolererar den uppsjö av metoder för den som är missnöjd att uttrycka sitt missnöje. Men genom sin tolerans för visat missnöje, för påverkan, så kväver den även det spontana, formar allting efter sitt eget tycke, efter sina egna regler. Genom att ständigt hänvisa till de kanaler som finns för inflytande när någon vill ha förändring döljs de alternativa vägarna, det subversiva, det spontana, det som går utanför de av den liberala demokratin uppsatta ramarna. Toleransen blir ett fängelse, för går du utanför det tolererade blir du dubbelt straffad: straffet för att göra något otillåtet, men också straffet av att inte kunna hålla dig innanför de generösa ramar som makten satt. Då är en okonstruktiv, otacksam, gapar efter alldeles för mycket.

Den som tolererar är också den som har makten att sätta gränserna, och genom att odla idén om att makten är tolerant blir överträdandet av gränserna så mycket mer tabubelagt. ”Du har ju redan allt detta, ska du verkligen ha mer, kan du verkligen kräva mer?”. Och i bakgrunden finns hotet, hotet om att om vi inte kan ”hantera” friheten så måste den tyvärr inskränkas. Det läggs fram med ledsna röster, det krassa konstaterandet om att det är ”såhär det fungerar” i en demokrati. Kan ni inte hantera demokratin tar vi den ifrån er.

För makten är obönhörligen suverän, och den kommer alltid alltid att skydda sig själv, alltid alltid att begränsa oss om den är hotad. Friheten är alltid på nåder, på villkoret att vi inte använder den fel, för att störta makten. Den är effektivt begränsad till att aldrig kunna användas på ett sätt som utgör ett hot för makten. Demokratin är en chimär. Det finns inget verkligt folkstyre, det finns bara utövande av makt som vi ibland tillåts ha något att säga till om, allting på maktens premisser.

Att sätta gränser.

Det kommenterades lite angående ”problem med att säga nej” på mitt inlägg om hur en kan agera i sexuella situationer som man.

Jag har varit i många sexuella situationer där jag har haft noll problem med att säga nej, och jag har också varit i många situationer där det varit väldigt jobbigt. Idag skulle jag nog ha lättare att säga nej i en jobbiga situation än jag haft tidigare i livet, men mitt bestämda intryck är att det handlar mer om situationen än om mig som person. Om jag har sex med en person som signalerar att han inte kommer att respektera ett eventuellt nej så blir det helt enkelt jävligt mycket svårare att upprätthålla sina gränser.

Har jag sex med en person som jag upplever är noggrann med att lyssna in mig och förstå var mina gränser går är det lättare för mig att känna av dem. Det handlar om att tillåtas ha gränser. Om en känner på sig att ens gränser kommer att överträdas, vad är då meningen med att göra någon varse om dem eller ens känna in dem? Det gör ju bara det hela ännu mer smärtsamt när gränserna inte respekteras.

Om jag vet eller känner på mig att en person inte kommer att respektera mitt nej så kan det ibland kännas bättre att bara låta det gå än att behöva utstå förnedringen i att uttrycka sin vilja och sedan bli ignorerad. Det kan också vara så att jag helt enkelt struntar i att känna efter vad jag vill, eftersom jag upplever att det inte finns något utrymme för det.

Om du aldrig upplevt dig ha problem med att säga nej kan det alltså handla om att du har haft tur med dina partners. En kan såklart också träna upp sin förmåga att känna in sina gränser och prioritera dem högre än att undvika eventuell dålig stämning, men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.

Även om jag idag är såpass feministiskt medveten som jag är kan det vara svårt att sätta gränser när det kommer till sex. Jag tror att det krävs mer än floskler i stil med att en ”inte ska göra något en inte vill” och liknande, sådana lägger i ganska hög grad skulden och ansvaret på offret. Det som krävs att vi i högre grad synar det så kallade sexuella spelet män och kvinnor emellan och liksom analyserar hela kedjan, hela den sexuella situationen. Det som krävs är att vi förstår vad det är för beteenden och värderingar i samhället som leder fram till att kvinnor har svårt att sätta gränser.

Satsa på begagnat.

Det är inte ofta jag läser Slitz. Eller snarare, jag har liksom aldrig gjort det i hela mitt liv. Jag har väl tänkt ungefär såhär: ”nåja, det är väl nån jävla grabbtidning som handlar om vilken kändis som har snyggats tuttar”. Objektifierande, visste, men kanske inte världens undergång. Nåja, jag blev i alla fall intresserad av denna artikel som heter ”Satsa på begagnat i sommar” efter att en vän ”tipsat” mig om den. Den begagnade ”varan” är i detta fall, hör och häpna, en tjej!

Artikeln inleds med lite vanligt blaj. Typ att man ska dumpa din förra tjej som man värmt sängen (och sig själv) med under vintermånaderna och ersätta henne med något av ”högre kvalitet”. Endast detta är ju skrattretande, ty jag tror knappast att den genomsnittliga Slitzläsaren kan välja och vraka. Men ja, det var ungefär vad jag förväntat mig.

Men det blir värre! Slitz rekommenderar nämligen att du ska ”satsa på begagnat”, alltså nydumpade tjejer. För detta krävs bara ”en grundlig kunskap inom den högst nischade gren av beteendevetenskapen som ägnat sig åt rebound-tjejernas psyke”. Sedan börjar författaren berätta hur dessa tjejers psyke fungerar. Typ att de är extremt bekräftelsekåta, att de är villiga att gör allt för att få en kille och så vidare. Och sen kommer artikeln in på det där med hur rebound-tjejer har sex. Såhär lyder det:

Själva sexet med reboundtjejen är också en avdelning med enorm dold potential. Hon är per definition extremt lättmanipulerad och samarbetsvillig, och ställer gärna upp på det mesta.

Jag tycker överlag inte om en objektifierande tonen i dessa tidningar, men det borde ju knappast vara en nyhet. Det är en kritik som dessa skrifter bemöts med ofta, och den lär inte tas på allvar och avvisas som någon slags åsikt som endast ”galna feminister” innehar. Det behöver helt enkelt inte sägas igen. Men jag tycker att det är uppseendeväckande och oroväckande att de, utan att skämmas, skriver att man ska välja tjejer som är sårbara i syftet att få dem att passera sina gränser. Det är ett beräknat utnyttjande som jag inte förstår hur någon kan uppmuntra.

När tidningar som Slitz anklagas för att uppmuntra sexuella övergrepp så brukar det vara ett jävla gnäll. Det ska ses som skämt eller vi ”feminister” tar det för allvarligt. Men det är inte en särskilt konstig slutsats att dra, att denna typ av texter uppmuntrar sexuellt våld, när man framställer tjejer som varelser vars svaghet man ska utnyttja för att pusha våra sexuella gränser.

Olika gränser för personlig integritet.

När människor som Micha, en ung mamma som har en välläst blogg där hon skriver mycket om hur dåligt hon mår osv, diskuteras så tas det här med integritet ofta upp. Om hur dåligt man mår av att blotta sig själv på det sätt hon gör.

Jag skulle vilja vrida fram klockan tio år och låta henne se sig själv nu. Hon kommer att ångra sig. När man blottar sig så mycket som hon gör så har man inte mycket integritet kvar tillslut. Integriteten är som en sköld som skyddar en. Hon har ingen, utan gör sig sårbar hela tiden. Jag tror att det är viktigt att spara på saker och hålla dem för sig själv.

Men varför mår man dåligt av det här blottandet? Det är klart att det finns människor som avslöjar saker de kanske egentligen inte vill för att deras liv i stor utsträckning kretsar kring att göra diverse avslöjanden och ge inblickar i ens privatliv. Men jag skulle också hävda att en stor anledning till att man mår dåligt av blottande är för att blottandet i sig är så tabubelagt. Man antas hålla sig inom sitt skal, både för att inte besvära andra men också för att inte gå över sina egna gränser, som folk gör något slags antagande var de sitter (oftast baserat på sig själva).

Alla har olika gränser för vad som är privat och inte, men det verkar råda någon slags konsensus om att man till exempel inte ska berätta om att man mår dåligt eller att man besökt psykologen. När en person som Micha berättar tragiska historier om hur hon känner så är det inte helt ovanligt att själva berättandet hamnar i fokus, och inte vad hon berättar om. Folk bryr sig mer om att hon är utlämnande än vad hon utlämnar. Och det anses vara lite fult att göra det.

En person som lämnar ut sig själv och sedan får skit kan ibland anses förtjäna det. Varför berättar hen om att hen ska till bup när hen vet hur mycket folk kommer smutskasta henom för det? Känns inte detta igen från en annan debatt? Varför har man utmanande kläder när man vet att risken för att bli utsatt för övergrepp och framförallt ogiltigförklarad i rätten ökar då?

Integriteten skyddar absolut, men det finns olika typer av integritet. För mig handlar integritet inte främst om vad jag ska säga om mitt jag till andra utan om att inte vika sig. Min integritet går förlorad när jag blir förminskad och inte förmår hävda mig själv. Gränserna mellan privat och offentligt är kanske inte så starka som man tror, ärligt talat så tror jag att det är något som beror mer på samhällets normer än på vad vi egentligen känner att vi inte kan berätta. Och vem tjänar egentligen på tabut mot att berätta om sig själv? Hade det inte varit trevligt med ett lite mer avslappnat samhällsklimat rörande detta, där man kan respektera att alla människor har olika gränser för vad man kan säga och inte.

Jag skulle önska att man slutade dubbelt skuldbelägga Micha, i första varvet för hennes tillkortakommanden som mor och människa och i andra varvet för hennes oförmåga att hålla det för sig själv. Hon berättar ju uppenbarligen om allt det här av en anledning och jag tror inte att det är för att hon gillar att få en säck med bajs i sitt kommentarsfält varje dag.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.