Etikett: liberalism

Att ha ”rätt till sin åsikt”.

Diskuterade ”yttrandefrihet” för ett par dagar sedan. Som alla vet är detta koncept helt centralt  i den så kallade ”demokratin” vi lever i.

Folk brukar gillar att fråga ”men vill inte du att vänsterdemonstration ska skyddas av polisen”. För det första så tror jag inte det skulle bli en reellt aktuell fråga, vänsterdemonstrationer brukar sällan skyddas av polisen på det sättet och brukar inte heller behöva skyddas. De grupperingar som vänder sig emot vänstern är antingen för små, eller så är de töntiga liberaler som aldrig skulle göra något själva men däremot gärna tycker att våldsmonopolet ska användas till att motverka ”oroligheter”.

MEN inte ens om det var en reell fråga så tror jag att jag hade velat det, eller att jag hade tyckt det var relevant snarare.

Det är nämligen så, att anledningen till att jag är politiskt engagerad inte är att jag vill ”ha en åsikt” utan att jag vill åstadkomma förändring. Att min rätt att ”ha en åsikt” skyddas av polis spelar föga roll om de gör allt som står i sin makt för att åsikten inte ska kunna realiseras (till exempel skyddar den privata äganderätten eller bara samhället och dess institutioner i sin helhet).

Hela idén om att människor ska ha rätt att ”ha en åsikt” bygger på ett enormt missförstånd av vad politik handlar om. Det är inte en fråga om individens identitet, det är en fråga om samhället. Nazisterna vill inte bara ”uttrycka sin åsikt”, det vill verka som politisk kraft för att förändra samhället. Jag vill inte heller ”ha en åsikt”, jag vill uppnå det klasslösa postpatriarkala samhället.

Däremot så SÄGER det ju en del om samhället att nazisters demonstrationer skyddas med stora polisinsatser FAST det finns stöd i lagen för att förbjuda dem, medan en vänsterdemonstration inte skyddas ens när polisen VET att det finns en hotbild mot den (till exempel i Kärrtorp). Det säger något om vad som prioriteras i detta samhälle, vilka politiska krafter som faktiskt accepteras, när vi rör oss bortom de liberala flosklerna om ”yttrandefrihet” och ”allas lika värde” så ser vi klart och tydligt att nazisters åsikter anses mer skyddsvärda än vänsterns och antirasisters och antifascisters. Nazisterna får polisbeskydd och eskort, vi blir bortjagade, tårgasade, nerridna av hästar. Det är uppenbart att polisen inte står på vår sida, att de till och med är våra fiender i detta. För det handlar inte om nazisters ”rätt till sin åsikt”, det handlar om deras rätt att verka som en politisk kraft i ett offentligt rum, och denna rätt skyddas.

IMG_20140830_152152Det ingår i det liberala tänkandet att särskilja åsikter från handlingar. För det första är yttrandet av en åsikt i sig en handling, men det kan också på sikt skapa en grogrund för faktiskt förbjudna handlingar. Det nazistiska organisering gör det, ju fler de blir, ju mer aktiva de blir och ju mer accepterad deras närvaro blir desto större är risken att de också tar sig för annat som inte är att ”uttrycka sin åsikt”. Det har vi ju redan sett ett gäng gånger nu det senaste året, och en måste vara bra naiv om en inte fattar hur det hänger ihop. Givetvis är nazisterna inte våldsamma på sina marscher, de vill ju ha snutens beskydd, men det är såklart inte deras enda verksamhet.

Detta gäller väl inte alla som motdemonstrerar, men mitt syfte är i alla fall inte att stå snällt i ett hörn och ”säga min åsikt”, mitt syfte är att göra det jävligt osoft och obehagligt för nazister att gå. Det är för att jag är övertygad om att nazistisk organisering inte heller bara handlar om att ”säga sin åsikt” utan om att verka som en aktiv politisk kraft, en nazistisk sådan, vilket jag har väldigt svårt att greppa hur en inte skulle kunna se som något negativt. Och jag tror att det är klokt att göra något innan det är för sent.

Gränsdragningen ska vara en ickefråga.

En fråga som en får ibland är ”var går gränsen” och när det händer tänker jag att personen som ställer frågan verkligen uppfattat allting som är av vikt när det kommer till politik.

Hela idén om att dra en gräns är liberal. Det bygger på en idé om att vi ska ha potentiellt skadliga saker, som till exempel kapitalism, i samhället men att vi ska ”begränsa” dess kraft. Lite samma sak gäller patriarkala strukturer, även om få skulle säga det öppet. Liberalfeminism bygger dock på att inte gå till kärnan av patriarkatet utan snarare begränsa dess mest negativa effekter. På samma sätt handlar liberal antirasism ofta om att bekämpa ”fördomar” snarare än att förstå rasism som en fråga om makt. Alltså; en skrapar på ytan, ser till olika ”konsekvenser” och försöker att ”begränsa” de mest uppenbart negativa. I sig inte ett dåligt projekt, men långt ifrån tillräckligt.

I en sådan kontext blir det såklart intressant att prata om var ”gränsen går”, men för mig som radikal så är det inte meningsfullt. Jag är inte intresserad av ”gränser”, jag är intresserad av de grundläggande strukturerna. När jag pekar ut till exempel mäns våld så är det inte för att jag vill isolera det problemet och ta bort just precis det men låta resten kvarstå, utan för att jag vill få människor att förstå hur patriarkatet påverkar oss och vad dess yttersta konsekvenser är.

Jag tror inte att det går att ha kvar en grundläggande struktur som bygger på mäns överordning eller exploaterande av andras arbete och förvänta sig att mäns våld eller missförhållanden på arbetsplatsen ska försvinna. Så länge vi har kvar det grundläggande systemet så kommer det att ske brott mot vad som anses vara ”gränsen” för närvarande.

Gränsen är alltid godtycklig, och jag tycker inte att vi ska jobba med godtycklighet i fråga om förtryck. Förtryck är fel, oavsett i vilken uträckning det förekommer. Vi måste ha som mål att bekämpa alla sorters makt, inte att dra ”gränsen” på rätt ställe. Detta är den stora skillnaden på att vara radikal och att inte vara det. Den som inte är radikal, alltså inte vill gå till roten med saker, famlar hela tiden efter ”gränsen” och hoppas att det ska hjälpa att sätta den på rätt ställe. Om vi bara komma överens om var gränsen går så kommer allt att gå bra.

Problemet med gränser är också att de måste upprätthållas, ofta av till exempel rättsväsendet. När ”gränsen” passeras så ska en anmäla det och hoppas på att polisen gör något åt saken. En är alltid utelämnad i ett system som bygger på att korrigera gränsöverträdelser i efterhand, inte på att motarbeta förutsättningarna för att dessa gränsöverträdelser sker från första början. Detta vänder jag mig emot. Jag vill inte leva i ett samhälle där män kan ta sig rätten över min kropp, där arbetsköpare kan bryta mot arbetsmiljöreglera och så vidare, för att de råkar sitta inne på kulturell och materiell makt. Jag vill inte vara utelämnad till att någon annan ska korrigera dessa gränsöverträdelser i efterhand. Jag vill ha makt över mitt eget liv och min egen situation från början till slut.

Så ja, var går då ”gränsen” för hur mycket staten får bestämma över någons pengar; svaret är att det inte finns någon sådan gräns, för i det samhälle jag eftersträvar finns varken någon ”stat” eller ”någons pengar”. Jag vill att hela gränsdragningen ska bli en ickefråga, för det ska inte finnas något att dra gränser kring.

”Agree to disagree”.

Ibland vill människor att jag ska ”agree to disagree” med dem, det vill säga att vi efter någon slags diskussion där vi inte kommit överens ska lämna den som ”vänner” i något slags gemensamt samförstånd och respekt inför den andra.

Det hela verkar vara någon slags liberal praktik i stil med ”jag delar inte din åsikt men jag skulle kunna dö för din rätt att uttrycka den” (eller hur det där jävla citatet nu lyder, variationerna är oändliga!!!), alltså att en ändå ska kunna enas i sin samsyn på att det är viktigt med yttrandefrihet och att respektera varandras åsikter.

wpid-img_20140515_102231.jpg

Och nej, jag tänker inte ”agree to disagree”. Jag tycker inte att det är viktigt att respektera andra åsikter. Jag tycker inte att det är okej att vara till exempel liberal, för om en är det så upprätthåller en ett samhälle där människor dagligen exploateras i kapitalismen. Människor lider och dör till följd av detta samhälle, och det är under inga omständigheter okej att tycka så. Jag kommer absolut inte rättfärdiga din unkna och människofientliga åsikt genom att lämna en diskussion i något slags samförstånd och respekt inför varandras åsikter.

”Agree to disaagree” är något en gör om en tycker att politik är en lek, en argumentationstävling som handlar om att mötas och ”diskutera” och vässa sina argument och inte om att nå samhällelig förändring. Då kan det kanske vara kul att vara lite oense och sedan ändå skiljas åt som vänner. Men politik är ingen lek, det handlar om liv. Jag kan inte ”agree to disagree” med en antifeminist som faktiskt utgör ett extremt konkret hinder i vägen i kampen för mina rättigheter. Jag kan inte ”acceptera” att en människa hindrar mig i kampen för mina rättigheter.

Att ”agree to disagree” är en lyx en kan unna sig när politiken inte känna livsavgörande för en (den är såklart alltid livsavgörande i någon bemärkelse), när en liksom har det ganska soft i livet, har sitt på det torra och slipper känna sig direkt hotad av typ urholkning av välfärden, flyktingpolitik, fascism på frammarsch och så vidare. Då kan en unna sig att ”acceptera” människors åsikter till höger och vänster. Men för oss som vet och känner att politik handlar om våra liv finns inte den lyxen att framstå som en god liberal, då handlar det om kamp, och i den finns inget utrymme för acceptans för den som motarbetar.

Behovet av konsensus bygger väl på någon slags föreställning om att vi ändå lever i ett så kallat demokratiskt samhälle och att det är viktigt att vi förstår varandra så vi kan samarbeta för att göra samhället än bättre. Men för mig handlar politik om kamp, om konflikter som helt enkelt inte kan överbryggas med någon slags ”förståelse” eftersom de vilar på en materiell grund (ägandet av produktionsmedlen, organiserandet av reproduktionen). Det går bara inte att diskutera sig fram till någon slags lösning. Liberalismen däremot bygger på en idé om att dessa motsättningar inte existerar eller i alla fall inte är särskilt avgörande, att de kan överbryggas inom ramarna för den liberala demokratin. Det är därför liberaler tycker det är så himla viktigt med diskussion och debatt, för deras politiska projekt vilar i grunden på tilltron till den som förändrande kraft i samhället.

Enskilda rötägg och strukturer.

Ett sånt där ”argument” som jag tycker är intressant är när folk ba: ”men vadå med den där definitionen av rasism så är ju typ alla rasister”. Ja, typ så är det ju också? Vi lever i ett rasistiskt samhälle, människor i regel färgas av det, de allra flesta går omkring med rasistiska föreställningar. Inte för att de typ är ”onda” eller liknande utan helt enkelt för att det är så samhället ser ut.

Jag antar att det är bekvämt att se på till exempel rasism som ett marginellt fenomen, som små luckor av dålighet som ”majoritetssamhället” måste bekämpa så att det istället är våra ”goda” värderingar som dominerar. Då slipper en se hur en själv bidrar till rasismen, och det är väl gött.

Det hela baserar sig också på den högst liberala uppfattningen att vi lever i ”den bästa av världar” och att det som nu återstår för politiken är att korrigera mindre fel, inte att göra stora förändringar i samhället. Att den tiden då vi behövde förändra saker på riktigt liksom är förbi nu.

Men att något är vanligt betyder inte att det är bra. Vi måste kunna kritisera även det som många människor gör sig skyldiga till. Att mena på att endast det som ett fåtal människor ägnar sig åt kan vara ett problem är en jävligt antiintellektuell hållning. Med den synen på saken blir det helt omöjligt att göra några uttalanden om samhället som helhet, samhällsutveckling och liknande, utan allting handlar bara om enskilda individer som råkar ha värderingar som faller utanför normen om vad som är okej.

När vi pratar om strukturer så pratar vi inte om enskilda rötägg, vi pratar om normer som går igenom hela samhället och som de allra flesta bidrar till att upprätthålla. Det är liksom det som är en struktur. Sedan finns det såklart de som extra ivrigt upprätthåller dessa, men det är inte de som utgör hela problemet.

Liberal hegemoni, demokrati och den politiska tävlingen.

Det här är någon slags text jag har haft liggande länge om det här med liberal hegemoni, demokrati och politisk tävling.

Det finns ett behov hos många människor att sätta gränser för saker och ting. Det ska sättas gränser för invandring, för främlingsfientlighet, för religion, för kapitalismen, för jämställdheten, för ojämlikheten, för hur illa en kan behandla sina arbetare och så vidare. Ofta kan en höra människor mena att de är ”okej” med ett givet fenomen men till en viss gräns. Alltså: det är inte fenomenet i sig självt som är fel utan det viktiga är att det finns en balans, att det inte går för långt åt det ena eller andra hållet, att det är lagom helt enkelt.

Detta kan då och då höras när människor ska förhålla sig till feminism. En kan höra utsagor som att ”feminismen har gått för långt” när någon feminist har sagt eller gjort något som personen ifråga upplever som absurt. Ungefär som om all feminism byggde på en också samma grundläggande princip eller ideologi som bara hade dragits olika långt. Som om inte feminismens grundtankar kunde perverteras och misstolkas. Men när feminismen inte längre handlar om att nå jämställdhet utifrån förutsättningen att kvinnor är förtryckta så är det inte längre feminism, då är det något annat. Det handlar inte om att det dragits för långt utan om att det ändrat innehåll, fast gömmer sig under samma retoriska fasad.

Den ideologi som kan dras för långt borde inte heller tillämpas i något slags inledande stadium. En ideologi måste kunna fungera även då den står i sin fulla blom, även om den dras till sin absoluta spets. Om de grundläggande principerna i en ideologi visar sig leda till orimliga resultat om en prövar dem borde det vara ett skäl till att förkasta ideologin som sådan, inte till att hävda att en bara kan tillämpas till en viss gräns, efter vilken dess principer plötsligt inte äger giltighet längre.

Hela den här idén om ideologisk måttfullhet är den liberala demokratins signum. Tanken är att skapa ett skal, ett ramverk, ett samhälle inom vilket alla andra ideologier kan rymmas i en lagom dos. Tanken om extremism, idéer som ligger långt ifrån den politiska mittfåran, som något i sig självt skadligt eller problematiskt härstammar utifrån detta. Kritiken av extremismen är inte en kritik mot de grundläggande idéerna som de extremistiska rörelserna grundar sig i, utan enbart en kritik av denna brist på måttfullhet. Med denna utgångspunkt blir det plötsligt rimligt att likställa nazism och kommunism, två helt olika ideologier, för att de båda uppfattas ligga lika långt ifrån den politiska mittfåran.

Idéer ska existera sida vid sida, tävla med varandra och mätas mot varandra inom ramarna för den liberala demokratin. Utifrån detta ska en sedan kunna vaska fram det bästa av allt, ett guldkorn här och ett där, men inte gå för långt åt något håll. Fortfarande hålla sig i mitten. Slutresultatet förväntas vara ett samhälle där alla får det lite bättre, där alla får igenom delar av sina intressen.

Alla ska samsas kring en given form för att sköta sina politiska förhandlingar, som leder till att alla får delar av sina intressen tillgodosedda. Denna form är den liberala demokratin. På detta sätt har den liberala demokratin gjort sig själv till grunden för all politik, det axiom som alla politiska rörelser måste förhålla sig till för att tillåtas existera, för att tolereras.

Idén om den goda konkurrensen mellan olika idéer sorterar ut alla former av djupare systemkritik. Den liberala demokratin har lyckats med konststycket att göra sitt eget idealsamhälle till den antagna förutsättningen för alla andra möjliga idealsamhällen och politiska rörelser. ”Visst, kämpa för din sak, men gör det inom våra ramar, på våra villkor. Tyck vad du vill, när vilka drömmar du vill, men våga inte ifrågasätta ramen inom vilken dessa drömma får röra sig eller uttryckas”. Alltså: vi tolererar alla ideologier, alla olika typer av människosyner och principer, så länge de inte går för långt, alltså rör sig utanför den liberala demokratins ramar. Alla tankar får existera, men inom ramen för den liberala demokratin. Den liberala demokratin tolererar alla idéer, alla utopier, så länge de inte på allvar utmanar ramverket.

Illusionen av en rättvis konkurrens mellan ideologier skapas genom att alla formellt får uttrycka sina åsikter, starta sitt eget parti, men allt detta sker inom den liberala demokratins ramar, på dess villkor. Den liberala demokratin tillåter att människor i ord står för andra åsikter, men om en går utanför den liberala demokratin process så blir en straffad. På detta sätt görs den liberala demokratin till det självklara ramverket, till scenen på vilken det politiska skådespelet, ty det är endast ett skådespel, äger rum. Massorna får sitt skådespel, de får de vad de tror är en kamp mellan ideologier, men som egentligen bara är en kamp mellan olika versioner av liberal demokrati. Kanske en med lite mer välfärd, eller en med lite strängare abortlagar. Den liberala demokratin bli i sin grund aldrig hotad, eftersom det är den som utgör själv fundamentet för all denna debatt. Försöker du debattera emot själva ramverket, stiga nedför scenen och försöka förstöra den, är du inte längre med på den liberala demokratins villkor. Straffet blir högt, antingen socialt eller juridiskt beroende på om du använder ord eller tillhyggen.

Eftersom alla tävlar på formellt lika villkor, alltså med samma rättigheter och skyldigheter, så förutsätts förloraren kunna ta sitt nederlag rakryggat. Den som förlorar ett val ska tålmodigt se på när saker i samhället går åt ett helt annat håll än vad som hade önskats, till om med när det drabbar denne personligen ska hen se på och tänka ”sådana är lekens regler, och den som ger sig in i leken får leken tåla”. Som om leken var en frivillig sådan, som om en kunde välja att stå utanför. Den formella jämlikhet som råder i spelats utgångspunkter, alltså den likhet inför lagen som den liberala demokratin så gärna stoltserar med, gör inte att spelet inte är vridet till någons fördel. Men eftersom vi måste acceptera reglerna för att ens få vara med så förbinds vi också till att acceptera vårt nederlag. Frågor om innehåll görs till frågor om form, när någon förlorar och bli upprörd är det spelets regler som diskuteras och inte resultatet av det.

Privilegiet att tolerera ligger hos den som har makten. Den som är stark kan tolerera den svagares agerande endast i egenskap av att faktiskt kunna ta till maktmedel i de fall hen inte längre skulle vilja visa tolerans. Tolerans åt det motsatta hållet är menlös, vad spelar det för roll om den som ändå inte kan göra mig något ont tolererar mig. Barnet tolererar inte sina föräldrars agerande, för barnets tolerans spelar ingen roll. Barnet har bara att lyda, föräldrarna kan välja att tolerera eller förkasta, och då visa sin makt. Föräldern kan välja att tillåta små överträdelser, medveten om att hen kan sätta hårt mot hårt om så krävs. Barnet lär sig att röra sig inom dessa gränser, trotsa på ett sätt som inte ger repressalier. Utmana makten genom små ordningsförseelser, sätta sig med mössan på vid matbordet men lydigt ta av den vid tillsägning.

Den liberala demokratin styr, och därför tolererar den. Den tolererar den uppsjö av metoder för den som är missnöjd att uttrycka sitt missnöje. Men genom sin tolerans för visat missnöje, för påverkan, så kväver den även det spontana, formar allting efter sitt eget tycke, efter sina egna regler. Genom att ständigt hänvisa till de kanaler som finns för inflytande när någon vill ha förändring döljs de alternativa vägarna, det subversiva, det spontana, det som går utanför de av den liberala demokratin uppsatta ramarna. Toleransen blir ett fängelse, för går du utanför det tolererade blir du dubbelt straffad: straffet för att göra något otillåtet, men också straffet av att inte kunna hålla dig innanför de generösa ramar som makten satt. Då är en okonstruktiv, otacksam, gapar efter alldeles för mycket.

Den som tolererar är också den som har makten att sätta gränserna, och genom att odla idén om att makten är tolerant blir överträdandet av gränserna så mycket mer tabubelagt. ”Du har ju redan allt detta, ska du verkligen ha mer, kan du verkligen kräva mer?”. Och i bakgrunden finns hotet, hotet om att om vi inte kan ”hantera” friheten så måste den tyvärr inskränkas. Det läggs fram med ledsna röster, det krassa konstaterandet om att det är ”såhär det fungerar” i en demokrati. Kan ni inte hantera demokratin tar vi den ifrån er.

För makten är obönhörligen suverän, och den kommer alltid alltid att skydda sig själv, alltid alltid att begränsa oss om den är hotad. Friheten är alltid på nåder, på villkoret att vi inte använder den fel, för att störta makten. Den är effektivt begränsad till att aldrig kunna användas på ett sätt som utgör ett hot för makten. Demokratin är en chimär. Det finns inget verkligt folkstyre, det finns bara utövande av makt som vi ibland tillåts ha något att säga till om, allting på maktens premisser.

Ask.fm om varför liberalism är värre än konservatism.

Fick denna fråga typ tre gånger efter att någon frågat mig vilka som är värst av konservativa eller liberaler:

Varför är liberaler värre än konservativa?

Äntligen ska jag svara på denna intressanta fråga!

På ett personligt plan gillar jag konservativa mer eftersom de har en ideologi och är medveten om den. liberaler brukar ofta ha en idé om sig själva som oideologiska, det vill säga att de tycker alla ska få ”bestämma själva” om hur de ska leva sina liv. Detta lever den liberala ideologin givetvis inte upp till i praktiken, men liberalen inbillar sig det och därför omöjliggörs ofta al form av diskussion kring hur samhället borde se ut, eftersom det ständigt landar i ”alla ska få bestämma själva”-tramset.

På ett samhälleligt plan är liberalism värst för att det är den hegemoniska ideologin. Det vill säga; den liberala ideologin härskar i samhället. Eftersom samhället är skit anser jag att det är mer angeläget att gå på liberaler än konservativa. Jag tror helt enkelt att liberalismen är ett större hot mot saker jag tycker är värdefulla än vad konservatismen är.

Men liberalism och konservatism är egentligen inte två skilda ideologier i praktiken utan hänger ihop i borgerlighetens ideologiska projekt för att upprätthålla och återskapa klassmakt. I ett liberalt samhälle behövs det ideologier såsom konservatism för att hålla folk på plats, till exempel för att hålla ihop familjen. När människor upptäcker den liberala samhällets sönderfall så flyr de in i föreställningar om ”familjen”, ”nationen”, ”rasen” eller liknande. Liberalismen och kapitalismen, som ju är en grundsten i det liberala samhället, skapar helt enkelt förutsättningar för andra ideologier.

Liberalismen utgör helt enkelt ett slags ideologiskt och samhälleligt ramverk som sopar mattan för till exempel konservatism, nazism och rasism. Med hjälp av liberal retorik och liberala rättigheter lyckas dessa krafter växa sig starka. Detta anser jag är något som kan ske i och med liberalismens relativism, alltså idén om att ”alla åsikter är lika mycket värda” och liknande.

När detta sker så kan liberalen självrättfärdigt hävda att hen är ”emot nazism” eller liknande, men det spelar ingen roll eftersom det är hen som har skapat det samhälle där dessa ideologier kan gro. Därför tycker jag att det är viktigare att attackera liberalismen, eftersom den utgör den ideologiska grunden för ungefär alla ideologier jag tycker är dåliga. Får vi inte bort liberalismen och kapitalismen kommer vi att stå här med fascism och konservatism.

Twitter 11/8. Den ”sanna” högern finns inte.

Tramsig ledare. Att vara höger har väl alltid handlat om att värna överklassens klassintressen? Tycker det är gulligt med borgare som anklagar högern för att inte vara höger på riktigt. Kan ni inte göra som vanligt folk och demonstrera. Nej, för de bryr sig inte om samhället egentligen utan bara om att de inte ska känna skuld för det…

Orkar inte alla högermänniskor vars främsta protest mot skiten i dagens samhälle är ”detta är en höger på riktigt”. Vem fan bryr sig om det är höger ”på riktigt”???? Samhället faller sönder och allt ni gör är att sitta på era ledarsidor och urskulda er.

Helt seriöst så pass vanligt att liberaler gör detta. Så fort någon gör fel säger det ”det där är inte liberalt”. Jaha? Om er analys av det som går fel i samhället är att det ”inte är liberalt” kommer ni aldrig lyckas bekämpa det. Ni måste begripa att INGEN BRYR SIG om era jävla ideal och idéer kring hur världen ska se ut. I verkligheten är det makt som räknas. Det är så lätt att gå omkring och snacka om vad som är ”liberalt” och inte, desto svårare att faktiskt förstå skälen bakom världsordningen.

Den här idén om den ”sanna” högern eller liberalismen är så falsk. Det finns liksom ingen sådan. Det har alltid handlat om klassmakt. Det finns ingen ”sann” ideologi bortom alla dessa perversioner. Det finns bara kapitalet och kapitalets intressen. Om kapitalet vill ha statligt stöd, ja då kommer högern att fixa det. Så enkelt är det med den saken. Och vill du sätta dig emot detta så föreslår jag att du slutar vara höger istället för att renodla högern från dessa tendenser.

Det funkar liksom inte att gå omkring med någon slags ”idé” om hur världen ska se ut och sedan ba prata om den hela tiden. För förändring krävs att en tar avstamp i hur världen ser ut idag, vad vi har att kämpa emot, inte bara något fjärran ideal. Det är ju så mycket liberalism fungerar, fjärran ideal utan förankring i världen som den ser ut idag, utan väg framåt. Och när de konfronteras med hur världen ser ut låter det bara ”men så vill inte jag att kapitalismen ska vara”. Jamen kämpa emot den då? Våga se världen som den är, med all sin jävlighet, och gör motstånd, istället för att drömma om hur den borde vara.

Men allt som går fel i det här samhället härleds istället till att högern inte är höger på riktigt. Aldrig kapitalismen. Och ja, det är såklart helt i sin ordning, med tanke på högerns uppgift i världen: att bibehålla överklassens klassintresse.

Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.