Vanlig grej – att det är kvinnors eventuella mottaglighet för förtryck som diskuteras och inte förtrycket som sådant. Tycker överlag att just detta är intressant, hur ”mottaglig” en är och vad det innebär. Många kvinnor uppfattas nog som mindre mottagliga än vad de egentligen är eftersom de inte reagerar direkt, utan sväljer en massa skit istället som ofta lever kvar inom dem. Jag uppfattar mig själv som mindre mottaglig nuförtiden när jag reagerar på saker direkt istället för att gå omkring och gräma mig i en evighet. Jag kan släppa det som sker mycket snabbare nu, det plågar mig inte lika länge. Många tolkar nog detta som att jag är mer mottaglig än andra eftersom jag gör det tydligt för omgivningen att jag inte accepterar förtrycket, alltså uppfattas jag som ”svag” i förhållande till andra kvinnor.
Att vara ”stark” innebär i mångas ögon helt enkelt att svälja en massa skit, inte att göra motstånd mot det en utsätts för. Det är ju inte särskilt svårt att räkna ut hur detta kommer sig, det är ett sätt att måla ut de kvinnor som engagerar sig feministiskt som svaga, att problemet ligger hos dem och inte i det system vi lever i.
Ladu dahmer har lägligt nog också skrivit om detta idag. Läs!