En sån där grej som blir väldigt påtaglig när jag sitter ner för att fundera på Mitt Liv är hur mycket tid och energi som har ägnats åt att försöka nå fram till olika män. Män som har gjort det jävligt jävligt svårt för mig att göra mig förstådd av dem genom att inte ge mig uppmärksamhet, eller genom att inte försöka förklara vad det är de inte förstår och så vidare.
Detta är intressant på flera sätt. Dels kan en ju fundera på varför det är så himla mycket svårare att nå fram till män men framförallt är det ju intressant varför det har varit så himla viktigt för mig att nå fram till just män. När jag upplevt samma problem med kvinnor, vilket förvisso inte händer ofta men ändå ibland, så har jag reagerat genom att helt enkelt skita i det och gå vidare. När jag har detta problem med män så står jag ändå kvar och stångar mig blodig.
Jag antar att det är för att jag tänker såhär: om jag inte når fram till en kvinna så är det hennes fel eller i alla fall bådas fel, om jag inte når fram till en man är det mitt fel och därför måste jag själv ändra på mig för att nå fram. Jag utgår från att mannens agerande i rimligt. Eftersom män har tolkningsföreträde i patriarkatet så är det ju så det uppfattas både av männen själva och av mig.
Sen tror jag också att det handlar om att olika män jag har relationer mig liksom får symbolisera Mannen, alltså allt patriarkalt förtryck jag blivit utsatt för i mitt liv. Det finns liksom en stor saknad inne i mig när jag inte lyckats nå fram till olika män och därför blir det som att den man jag vill nå fram till just då liksom ska upphäva all denna saknad. Bara jag når fram till honom, tänker jag, så kommer det att kännas bra. Det är liksom därifrån jag vill ha all den kärlek och respekt som tidigare förvägrats mig av män.
Men tyvärr är det ju så att ju mer än försöker nå fram desto mer smärtsamt uppenbart blir det att det inte går, och om en väl gör det är det på hans villkor som det hela har ägt rum. Antar att det rimliga är att bara sluta förvänta sig att en ska nå fram till män.