Hos min kurator diskuterade jag det här med att vara en figur som inger hopps hos många samtidigt som en själv känner att allt är hopplöst. Många vänder sig till mig och berättar hur jag får dem att orka, eller frågar om hur en ska göra för att orka. För att orka vara politiskt medveten och samtidigt leva vidare. Sanningen är att jag inte vet. Visst, jag har ett gäng metoder (social isolering, distraktion, skrivande) men det är långt ifrån tillräckligt för att jag ska kunna leva utan politisk ångest. Det är något som följer efter mig varje dag och som jag inte kan släppa för annat än korta stunder. Jag tänker sällan på annat än på just detta. Det är helt enkelt något en får lära sig att leva med.
Det som ger hopp och kraft är ju kampen. Att skriva här och ta emot kommenterar från människor som jag hjälpt se saker annorlunda, att vara med i tjej- och kvinnojouren, att demonstrera mot nazister, att umgås med andra feminister och vänstermänniskor. Detta är liksom det enda svar jag kan ge. Det enda som får en att orka är tanken på att en kanske kanske kan bidra till att göra världen till en bättre plats.