Etikett: hopp

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det.

Tänkte återknyta till det jag skrev här:

Det kommer inte att bli lättare att lämna. Det kommer inte att komma ett tillfälle som känns ”rätt”.

Jag tänker på de relationer jag har varit i där jag liksom mest väntat på att Något Ska Hända, något avgörande som får relationen att fullständigt krackelera. Det har liksom varit som att jag väntat på att det ska komma något utifrån som ska göra att jag själv slipper ta beslutet om att lämna.

En kan se att en relation är bortom all räddning så outhärdligt kristallklart men ändå inte har styrkan att lämna relationen själv. Jag ser det i mina dagböcker från när relationer jag varit i har hållit på att gå sönder; jag vet att det aldrig kommer gå, ändå vågar jag inte ta steget.

Det är väl den där förrädiska lilla skärvan av hopp som kilar sin in i min inre blick och som envist sätter sig fast. Den där lilla biten i mig som fortfarande hoppas på att allt slit ska ge utdelning, att det ska finnas någon slags mening med lidandet. Och ju längre jag klamrar mig fast vid det hoppet desto svårare blir det, för det är smärtsammare att erkänna två bortkastade år än ett och så vidare.

Ibland kan det vara så att det bli bättre i perioder, eller ofta är det så. Svältfödd som en är så hetsar en upp sig inför minsta lilla; ett skratt, en trevlig kväll, skönt sex. Ju mindre än får av de bra bitarna desto mer hänger en upp sig på de små skärvor som finns. Till slut blir det kanske bara avsaknaden av ännu grövre saker som håller hoppet vid liv; den slår mig i alla fall inte.

Det en måste göra är att slå ihjäl hoppet. Att inse att det aldrig någonsin kommer att bli bra. Att inse att trots att det finns skärvor av ljus i mörkret så kompenserar inte det för ett liv i otrygghet, konflikt och ibland även rädsla. Det finns ingen människa, ingen relation, i världen som det är värt att uthärda det för. Inga kickar kan någonsin kompensera den smärtan.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det. Fundera på det hopp du känner. Vad är det som får det att fortsätta brinna, och vad kan du göra för att få slut på det?

Att vänta på att män ska förändra sig.

Skrev om det här fenomenet att vänta på män:

Så mycket av mitt liv som har handlat om att vänta på män. Vänta på män som sagt att de ska komma men inte kommer, som sagt att de ska höra av sig men inte hör av sig, som sagt att de ska tänka efter men inte tänker.

Och framförallt: män som sagt att de ska förändra sig men inte gör det. Varför gör män detta egentligen? Varför avslutar de inte bara relationer om de ändå inte kan göra det som krävs för att den andra ska må bra? Istället tvingar de in en i väntan, ockuperar ens tid.

Reflekterade framförallt över det sista fenomenet, och minns när jag undrat över varför vissa inte avslutat relationer de inte är beredda att jobba för och de svarat typ ”men du blir så så ledsen då”. Ja, det är klart som fan jag blir ledsen men en får väl vara lite bestämd och veta vad en vill. En kan ju inte bara låta skit pågå av ren bekvämlighet eller rädsla för uppbrott, det är inte ansvarsfullt. Det blir inte lättare att göra slut för att en låter det pågå längre, snarare tvärtom, eftersom det skapas en jävla massa jobbiga känslor under tiden.

Att stanna i en relation med någon som uppenbarligen är mer intresserad av att få det att fungera, som jobbar mer på relationen, är ganska respektlöst mot den personens tid och engagemang. När jag har varit i sådana relationer så har jag känt mig mer utsugen än annars, och uppbrott har blivit ännu svårare eftersom jag har haft så mycket mindre av mig själv kvar. Att jobba och jobba för att något ska fungera utan att få gensvar är oerhört uttömmande, det får en att känna sig värdelös och det bryter ner en något otroligt.

Att avsluta relationer är ofta det mest ansvarsfulla en kan göra i en situation, även om det är tungt. Ofta är det mest ansvarsfulla att över huvud taget inte inleda vissa slags relationer, om en inte är känslomässigt mogen för att kunna ta hand om dem, men om en nu gjort ett sådant misstag så borde en ta mod till sig och avsluta den så fort som möjligt. Det kan finnas vissa saker i relationen en uppskattar, men om den är obalanserad i form av engagemang så är det ändå bäst att den avslutas, ty sådan dynamik är väldigt svår att bryta. Det är viktigt att rannsaka sig själv och tänka efter; är jag verkligen engagerad i den här människan eller stannar jag av ren bekvämlighet, rädsla för ensamhet eller dylikt?

Att inte göra detta är att ockupera någons tid och suga ut denne på känslomässig energi, och det är en respektlös handling. En kan inte förvänta sig att den som är mer känslomässigt investerad ska kunna avsluta relationen, det måste ligga på den som har minst intresse av att jobba på den att inse det och ta sitt ansvar.

Om någon ber en att förändra sig i en relation eftersom ens beteende skadar denne så måste an allvarligt överväga om det är något en faktiskt kan tänka sig att lägga tid och energi på, och om en över huvud taget är kapabel till det. En kan inte bara säga att en ska förändra sig för att sedan bara glömma bort det och återgå till att göra som en alltid har gjort. Att göra så är att skapa hopp hos den andra personen, vilket håller denne kvar i en relation som egentligen inte har några chanser. Så länge en håller hoppet vi liv kommer den som är mer känslomässigt investerad att stanna, därför måste en sluta upp med det och släppa den andra fri.

Just nu försöker jag själv jobba på att inte hoppas så jävla mycket på män utan mer liksom… ja, bara inse att de sällan kan ge mig särskilt mycket. Eftersom de inte är kapabla att förstå detta själva så måste jag tyvärr ta ansvar för att kunna trycka bort deras lögner och falska anspråk och inte låta mig påverkas. Enklast hade såklart varit om män tidigare kunde inse sin oförmåga, kanske hade jag blivit ledsen men jag skulle inte ha behövt vara i pissiga och utsugande relationer i onödan utan hade kanske kunnat gå vidare med mitt eget liv.

Att inge hopp när allt känns hopplöst.

065Hos min kurator diskuterade jag det här med att vara en figur som inger hopps hos många samtidigt som en själv känner att allt är hopplöst. Många vänder sig till mig och berättar hur jag får dem att orka, eller frågar om hur en ska göra för att orka. För att orka vara politiskt medveten och samtidigt leva vidare. Sanningen är att jag inte vet. Visst, jag har ett gäng metoder (social isolering, distraktion, skrivande) men det är långt ifrån tillräckligt för att jag ska kunna leva utan politisk ångest. Det är något som följer efter mig varje dag och som jag inte kan släppa för annat än korta stunder. Jag tänker sällan på annat än på just detta. Det är helt enkelt något en får lära sig att leva med.

Det som ger hopp och kraft är ju kampen. Att skriva här och ta emot kommenterar från människor som jag hjälpt se saker annorlunda, att vara med i tjej- och kvinnojouren, att demonstrera mot nazister, att umgås med andra feminister och vänstermänniskor. Detta är liksom det enda svar jag kan ge. Det enda som får en att orka är tanken på att en kanske kanske kan bidra till att göra världen till en bättre plats.

Hopp om mänskligheten.

Ibland får man hopp om mänskligheten. Som typ när man läser det här inlägget på skvallerbloggen falsksanning om att Micha har publicerat en bild på en vän med lite stubb i armhålan, och typ samtliga kommentarer ba: men du är ju dum i huvudet, hur fan kan du ens bry dig? Det är liksom inte några få som skriver detta, utan i princip alla som kommenterat inlägget.

Det är lätt att vara djup och smart när du omges av ytliga idioter.

Det här tyckte jag var lite lustigt. Det är få som missat Cimon, Paradise Hotel-killen med det mest sneeky leendet. Han har tydligen gjort succé efter paradise hotel, dels genom att vara en ”mjukis” som tipsar tjejer om hur de ska få bättre självförtroende (vem gör inte, liksom) och dels genom att vara en riktig tänkare som ”grubblar” innan han säger saker.

Och jag tänker dels att det är lätt att förvåna med djupa insikter om alla förväntar sig att du ska vara en lismande stureplansbrat, dels att han inte har så jävla mycket att komma med egentligen. För vem tycker inte att det är dåligt att ”unga tjejer” har låg självkänsla, vem tycker inte att Kissie verkar vara ute på lite hal is när hon påstår sig ha två personligheter, en i bloggen och en ”riktig”.

Vissa människor har liksom en förmåga att få allt dem säger att verka vettigt och djupt. De har en förmåga att verka kloka, helt enkelt. Kanske för att de rör sig i kretsar där minsta lilla insikt om något är en sensation, kanske för att de vet hur man ska vårda sitt personliga varumärke.

Jag vill inte dissa Cimon, han har sällan fel och det är bra att det finns människor som dels fungerar som ikoner för allt som är coolt och som dels kan få in lite vettiga tankar i folk huvuden. Men det han berättar, det han upprörs över, är varken nytt eller speciellt, det är självklara insikter som jag tycker att alla borde kommit till då man är 16 år fyllda.

Det jag undrar är väl egentligen: varför i helvete tycker folk att han är så himla bra? Tycker de på allvar att han upplyser dem om saker och ting, handlar det om att man tror att alla andra är så infantila att den här typen av information behövs när den egentligen inte gör det eller handlar det om att det känns bra att känna igen sig, att se att en person som lyckas och befinner sig på en helt annan plats i livet har samma bryderier som en själv. Men jag tror tyvärr att det är så att folk har jävligt låga krav på den de kallar smart och upplyst och om det är det som gäller så tror jag faktiskt att jag förlorar mitt hopp om mänskligheten.