Den här typen av man stöter jag ofta på, främst på internet. Den mannen som liksom utgår från att hans tankar om feminism är så oerhört angelägna för mig att jag villigt ska ägna min tid åt att försöka övertyga honom om att jag har rätt i att vara feminist och att han också borde vara feminist. När jag inte har någon lust att diskutera med honom blir han kränkt och börjar anklaga mig för att inte kunna ”ta debatten” eller inte vara intresserad av att sprida mina åsikter, bara för att jag inte är intresserad av att lägga min tid på att övertyga just precis honom.
Fick denna kommentar angående bilden ovan på instagram:
Igenkänningen på denna. Pratade med en snubbe en gång som ville att jag skulle utbilda honom och när jag tipsade om att han kunde läsa på själv lät det typ ”jaha, men säg till om du vill värva en medlem till F! så kanske du kan övertyga mig” osv osv.
De låtsas liksom vara intresserade, de lockar med att en kanske kan ”övertyga” dem, de skapar någon slags tävling där deras medhåll är det vackraste priset en möjligtvis kan vinna. Lite ”om du lyckas övertyga mig är det ju ett bevis för att du har rätt, för det är ändå min åsikt som räknas”. De tycker liksom att det är helt rimligt att ta flera timmar av ens tid i anspråk eftersom en kanske kanske kan få dem att ändra åsikt. Alltså sorry, men din enskilda åsikt är inte särskilt mycket värd för mig eller den feministiska kampen.
Jag vet att jag kan bräcka vilken man som helst i en diskussion om feminism, jag har gjort det många gånger och ger mig då och då in i det när jag vill ha lite underhållning. Problemet är att det är så satans ovärt att syssla med som någon form av feministisk kamp. Dels är det oerhört uttröttande att över huvud taget ”debattera” saker och ting med någon som sällan är särskilt intresserad av att faktiskt begripa saker. Och grejen är också att om en faktiskt ”vinner” diskussionen så är det sällan till någon större nytta eftersom dessa män ändå inte har något intresse i att faktiskt bedriva någon slags feministisk kamp värd namnet. Ändå antas jag tycka att det är viktigt eftersom det i detta skeva samhälle av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) anses vara något slags bevis på min duglighet som debattör och att mina åsikter är korrekta att jag lyckas övertyga en man. Att prioritera dessa diskussioner med män är att godta denna världsbild.
Varför skulle jag tycka att det var så viktigt att just den mannen går omkring med åsikten att feminism är rimligt? Det som intresserar mig är inte vad enskilda människor tycker utan hur vi ska kunna organisera effektiv feministisk kamp. Även de män som någonstans sympatiserar med feminismen är väldigt sällan särskilt behjälpliga när det kommer till just feministisk kamp, den intresserar dem helt enkelt inte, vilket inte är så konstigt eftersom de tjänar på patriarkala strukturer. Det finns såklart undantag från denna regel, men de män som agerar som jag beskrivit här utgör knappast det undantaget De visar inget ödmjukt intresse för feminism, de är så oerhört självgoda att de bara antar att det är alla feministers högsta dröm att kunna ”värva” dem.
Jag har en regel som inte är att hålla på och ge mig in i en massa debatter eller svara på en massa störiga frågor som ställs av människor som inte visar någon villighet att läsa på själva. Om de inte gör det kan en ju dra slutsatsen att de inte är så jävla intresserade av feminism. Däremot att hjälpa till att förklara grejer och reda ut koncept för någon som är nyare än vad jag är, det har jag ingenting emot. Men om en går in med grundinställningen att en är ett pris som ska vinnas bara för att ens blotta närvaro är så jävla bra så kan en faktiskt lika gärna skippa det där med feminism. Jag tror inte att vi tjänar särskilt mycket på att ha er med i kampen.
Jag tror att vi tjänar betydligt mycket mer på att ge varandra uppmärksamhet, fokusera på de (i majoriteten av fallen ickemän) som faktiskt visar ett genuint intresse för feminism och få dem att känna sig välkomna, praktisera solidaritet inom gruppen och inte lägga vårt krut på att försöka ”värva” folk som faktiskt inte är genuint intresserade. Jag tror att en sådan strategi är uttröttande och jag tror också att det är riskabelt att börja värdera deras åsikter högre än de som redan finns med i kampen. Att prioritera motsträviga män framför de ickemän som redan är med oss kan aldrig vara en feministisk handling.