Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns något mer tidstypiskt man kan göra än att ”komma ut” som konstprojekt. Widerstedt gjorde det ju igår, Vilks menade att hens deltagande i ett islamofobiskt möte var ”konst” och så vidare. Jag blir så matt. Så fruktansvärt trött på min samtid. Vi lever i ett samhälle där ingen egentligen tycks mena något utan bara innehar ståndpunkter, åsikter och begår handlingar som olika slags experiment. I vilket syfte? För att tillfredsställa sitt ego kanske, fan vet jag.
Ibland känns det som att det mest revolutionerande en kan göra är att bara stå för vad en är, gör och säger. Att vara en människa och att stå upp för den människan, att inte backa från den människan. Att inte försöka täcka upp och släta över med att en innerst inne har ett annat, mer verkligt, jag. Sällan har uppmaningen ”var dig själv” känts så aktuell som nu.
Jag tänker på en bok jag läste som ung, tärningsspelaren, som handlar om en person som väljer att organisera sitt liv efter resultatet hen får när hen kastar tärning. Det slutar med att hen begår ett mord och hamnar i fängelse, och först där inser hen att man faktiskt får verkliga konsekvenser av sitt agerande även om det sker innanför ramarna av något jävla ”experiment”. Hen förstår det först när hen själv får ta konsekvenserna av sitt agerande, och så tänker jag mig att det är med alla dessa karaktärer som skapas för att ”provocera”, det är först när de själv drabbas av reella konsekvenser som de inser att ”leken” de sysslar med verkar i verkligheten.
Bloggkommentatorerna gillar projektet. De har efterfrågat mer ”fiktiva bloggar”. Jag som tycker att en hittar ”fiktiva” bloggar och karaktärer i varenda jävla hörn av internet och populärkulturen i stort. Vad jag längtar efter är människor som inte håller på och snackar om att de spelar en jävla ”roll” i olika sammanhang utan som faktiskt står för vad de producerar, de ideal de sprider och så vidare. Det är fan aldrig någon som rakryggad står för någonting, utan allt förklaras med att en måste ”provocera”, ”röra runt i grytan”, ”ta debatten” och så vidare i alla jävla oändlighet. Ingen erkänner sina handlingar och sitt sociala avtryck som en del av vad en är.
Jag vet om att det finns många frågetecken just nu. Det förstår jag verkligen. Vem är Hanna Widerstedt?
Det får ni aldrig veta… Kanske någongång, men inte just nu.
Alltså, jag vet vem Widerstedt är. Det är en person som i någon slags övertygelse om att det inte är det ”verkliga” jaget tror att hen kan göra vad som helst, för att sedan ”komma ut”. Jag hade tyckt att det var större konst om hen bara hade stått rakryggad och sagt: ”jag vet att jag har jävlats, provocerat, sårat människor. Jag är ledsen för det. Det är inte en person jag vill vara, men som jag fram tills nu har varit”. Widerstedt är precis den person hen varit, summan av sina handlingar och avtryck, varken mer eller mindre. Det finns ingen egentlig ”kärna” i hens personlighet, lika lite som i någon annan människas.
Jag har en önskan om att alla, i verklig mening, samlar sig. Erkänner allt de är som en del av sig själva, slutar göra denna förbannade uppdelning mellan sina handlingar och sitt ”verkliga” jag. Inser att även saker de köper, gör och säger ironiskt bidrar till vår samhällsideologi. Du kan inte, lika lite som någon annan jävla människa på denna planet, fly in i någon jävla fejkpersonlighet. Den globala uppvärmningen, den globala orättvisan, alla pågående konflikter och kring, människor som svälter och utförsäkras, bryr sig inte ett piss om huruvida din överkonsumtion, ditt politiska engagemang, dina åsikter och så vidare är ”fejk” eller ”äkta”. Det spelar ingen jävla roll vad eller vem du är innerst inne. Samla er fan.
