Ni vet det här manliga sättet att ”lösa” problem i relationer som i princip går ut på att motbevisa att det över huvud taget existerar ett problem, alternativt motbevisa att en själv skulle vara delaktig? Jag tycker att jag möter detta i princip hela tiden när jag tar upp olika former av problem med män, speciellt om det rör känslor. De är inte intresserade av att försöka förstå min upplevelse av situationen, de är bara intresserade av att befria sig själva från skuld i frågan.
Detta blir extra intressant när det rör relationsproblem. En tycker ju att det borde vara uppenbart att om någon av parterna i en relation upplever något slags problem så ska detta tas på allvar och lösas alldeles oavsett. Känslorna finns ju där av en anledning och det behöver inte handla om att någon har gjort fel eller rätt utan om att försöka se, förstå och bekräfta varandra.
Men det funkar väl för männen, eftersom det viktiga för dem inte är att ha en ömsesidig och givande relation för båda parter utan om att befria sig själva från skuld för det som sker i relationen. Så länge de inte behöver känna att de gjort något fel så är de nöjda, och kan fortsätta med sitt förtryck.
Istället för att vara ett ömsesidigt utbyte så blir relationssamtalet en rättegång som handlar om att slå fast vad som är rätt och fel, som om det fanns någon objektiv sanning i frågan om hur en ska bete sig mot andra människor, som om det inte handlade om relationer människor emellan som ju är olika.