känslor – Fanny Åström

Mäns förhållande till kvinnors reaktioner.

Fick två kommentarer angående mäns relation till kvinnors känslor:

Nummer nio skulle jag vilja utvidga till ”ignorerar och/eller skuldbelägger kvinnor för sina känslor”. Också tätt kopplat med bullshit som ”hon överreagerar”, ”hon har pms/hormonsvängningar” etc. Män som blir provocerade av kvinnors känslor, och ignorerar dem och/eller blir förbannade.
Min första pojkvän (som jag var tillsammans med i sex år!) blev fruktansvärt obehaglig när han blev upprörd, han skrek och kastade saker omkring sig – vilket gjorde mig jätterädd så jag brukade låsa in mig på på toa eller i en garderob och satt på golvet och grät. Då stod han och slog och sparkade på dörren för tydligen så var det då jag som gjorde situationen värre

Och:

Tänker på ett ex som kunde gå och terrorisera mig i timmar genom att ta upp allt som var fel på mig och allt dumt jag gjort, för att till sist när jag bröt ihop och började gråta (har långt till tårar och gråter aldrig inför andra människor om jag kan undvika det) sa saker som ”men herregud, det går ju inte att diskutera med dig om du ska bryta ihop och böla för minsta sak” och ”det är så jävla typiskt kvinnor att manipulera med tårar för att män ska tycka synd om dem”.

Detta är så jävla typiskt; män som aktivt provocerar fram en reaktion för att sedan kräva att en inte ska ha den, som skuldbelägger en för att en är ”överkänslig” och liknande.

Jag tänker att detta också påminner om olika uppfostringsmetoder, att ”härda” barnet genom att utsätta det för olika provokationer och sedan tycka att de inte ska reagera på det ena eller det andra sättet.

Jag antar att vissa skräms av att deras handlingar har för dem oönskade konsekvenser som de känner sig tvungna att hantera. Det är jobbigt när någon börjar gråta på grund av något en gjort.

En annan grej på samma tema: jag har upprepade gånger varit med om att jag sagt typ ”fortsätt inte med det här beteendet, det gör mig upprörd” varpå snubben ÄNDÅ FORTSATT, och när jag till slut blivit förbannad och/eller ledsen så tycker han att det är mitt fel att jag reagerar på fel sätt. En bara; nå, om du hade lyssnat på mig från första början så hade detta inte behövt hända.

Varför litar de inte på ens förmåga att själv avgöra ens eget känsloliv? Okej att de tycker att ens reaktioner är ”felaktiga”, men i så fall borde de ju kunna respektera att en har just dessa ”felaktiga” reaktioner och inte gå på mer när en faktiskt säger till dem. Men icke! De ska ta tolkningsföreträde och bestämma att mitt eget omdöme om mina känslor är irrelevant för deras agerande och sedan bli förvånade när det går illa.

Detta är också en sån grej som äldre män gärna gör mot yngre kvinnor; provocerar dem på olika sätt för att sedan tycka att de är roligt när de bli retade och reta dem ännu mer för att de är så ”lättprovocerade”. Vad detta är är att ta ifrån någon rätten till sina instinktiva känslomässiga reaktioner och tvinga någon till ”självbehärskning”. Till vilken nytta? För att göra tillvaron mindre obehaglig för mannen såklart. Om en lär sig att ens instinktiva reaktioner är fel så håller en tillbaka dem, vilket resulterar i att mannen kan fortsätta hålla på med sin skit utan att behöva utsättas för något obehag i form av en berättigad reaktion.

Att styra känslor.

Det här att vara planerande i relationer är inte en särskilt fin grej. Nej nej, en ska bli ~*passionerat förälskad*~ och sedan bara glömma tid och rum, kasta sig handlöst ut i den avgrund som är relationen och helt enkelt hoppas på att Kärleken Löser Allt. Annars är en cynisk.

Syftet med den här typen av idéer är att upprätthålla ett system där män går ut som vinnare i relationer, genom att uppmana folk till att inte fundera så jävla mycket när det fattar livsavgörande beslut så går en liksom runt hela frågan. Patriarkatet ba: ”näää, det där ska du inte bry ditt lilla huvud om ;-). Vi har ju ordnat den här samhällsnormen så hiiiiimla bra så det är bara att köra!!!!”.

Jag har konstaterat några saker under mina år som relationshavare (började med detta fanskap någon gång vid 13-14, men hade min första så kallade ”seriösa” relation vid 17, sedan dess har jag mer eller mindre konstant varit i relation frånsett ett uppehåll på ett år när jag bodde i bryssel):

Jag vill ha nära relationer i mitt liv. Det är väldigt viktigt för att jag ska må bra att det finns folk omkring mig som jag älskar.
Jag har väldigt mycket att ge i relationer, och det är också något jag gärna gör. Jag tycker att det finns en stor tillfredsställelse i det.
Relationer har varit en av de absolut mest destruktiva krafterna i mitt liv. Jag har flera gånger blivit oerhört sårad, olycklig och utsugen i relationer.

Ett tag tänkte jag att det är Såhär Det Är, det vill säga att om en ska älska så får en också räkna med att bli sårad. Detta är såklart sant i viss mån, att älska är att göra sig sårbar. Därför tänkte jag att jag helt enkelt skulle undvika att älska. Välja trygghet och stabilitet framför passion, ingår i relationer där jag fick mina behov av närhet och omsorg tillfredsställda snarare än passion. Jag tänkte att jag inte kan hantera vissa känslor och därför måste jag avstå.

Mitt problem har egentligen inte varit att jag blivit ”sårad” så mycket som att jag blivit utsugen, satt i underläge, nedtryckt och så vidare och så vidare. Detta är en mycket viktig skillnad. Om en blir sårad, typ om någon en älskar inte älskar en tillbaka och därför väljer att inte vara med en, så kan det vara smärtsamt men det innebär inte att en blir utsugen. Däremot att bli indragen i en relation där en konsekvent blir nedvärderas, utsugen och så vidare är något annat. Att inte få det en vill ha är en sak, att brytas ner en annan. Många tycks inte kunna göra skillnad på dessa tu, framförallt män som likställer att de inte få ligga med det förtryck till exempel jag berättar om. För mig är skillnaden uppenbar; att inte få ligga har hänt mig också och det är på sin höjd tråkigt, att bli nedbruten i en relation är något helt annat.

Den smärta jag kan tänka mig att utsätta mig för är den som kommer sig av att begära och inte alltid få sina begär tillfredsställda, men jag kan inte tänka mig smärtan i att bli utnyttjad. För mig är det en meningslös smärta. Därför måste jag hitta strategier för att inte hamna i den typen av relationer.

Jag tänker att jag kan styra mina känslor på många sätt, bland annat kan jag välja vilka känslomässiga impulser jag ska reagera på och inte. Om jag typ känner mig ”attraherad” av en man så kan jag välja att inte göda den känslan. Att fundera innan jag går in i relationer är för mig livsnödvändigt, jag vill inte bli utsatt för samma saker som jag blivit utsatt för igen. Det måste liksom vara nog nu, och jag måste göra vad jag kan för att det ska få ett slut.

Mitt främsta fokus nu är att inte ge min in i relationer där jag känner att jag är i underläge från första början, generellt är detta alltså relationer med män. Jag känner ganska snabbt i sådana att jag inte kan vara mig själv helt, att det finns saker jag måste dölja och att jag måste ”spela spelet”, det vill säga tygla mina begär för att inte verka ”för på” och liknande. När den här typen av känslor uppkommer försöker jag välja att inte agera på dem, och om jag lyckas försvinner de i regel ganska snabbt. Det kan kännas tråkigt, men det är helt klart värt det med tanke på alternativet.

Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.

I relationer med män som brytt sig om känslomässigt arbete har det blivit uppenbart – att det som för mig är överlevnad är för dem en hobby.

Jag analyserar inte relationer för att jag vill utan för att jag måste. Dels är det ett ansvar som tillfaller mig som kvinna i de relationer med män jag har eller har haft, dels är det ett sätt för mig att byta mig fri. Jag hade så gärna levt i en värld där jag slapp tänka på denna skit.

Jag tycker inte att det är ”intressant” att förstå hur människor fungerar på det sätt som vissa män ”intresserar” sig för typ psykologi som kunskapsfält, det är den kunskap som kommer till direkt användning i mitt liv som jag söker. Inte heller handlar det om att dominera min omgivning – det handlar enbart om att skydda mig själv.

Precis som med barnomsorg så är känslomässigt arbete kvinnors ansvar och mäns tillval – män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens!

Jag blir provocerad när något som för mig alltid varit en ren nödvändighet för psykisk överlevnad för dem är en hobby. Jag blir provocerad när de diskuterar det med mig som vore det ett ämne, en intressant liten diskussion en kan ha en åsikt kring innan en går vidare med sitt liv, när det för mig är en grundläggande praktik som jag ständigt utvecklar.

Insikten slår mig, att den kunskap jag och de har aldrig kan vara lika eftersom den formats utifrån helt olika positioner. Min kunskap är praktisk, den kommer genom levd erfarenhet, både min egen och andras. Den kommer ur åtskilliga försök, noggrant framvaskande av de bitar som fungerar praktiskt i mitt liv. Det har inte funnits något utrymme för misslyckanden, eftersom varje sådant har varit ett hårt slag mot mig personligen.

Deras kunskap kretsar snarare kring relationer som något slags abstrakt ämnesområde, något jag över huvud taget inte kan relatera till. Det provocerar mig att de kan behandla det som ett intresse, som något de betraktar utifrån när de känner för det och inte som något de måste förhålla sig till och leva i varje dag. Ibland skulle jag nästan föredra att de inte brydde sig alls, för den här inställningen gör mig så sjukt provocerad.

Sex och känslor.

Hur en ser på kopplingen sex-känslor är en sån där grej som folk gärna pratar om. Det verkar finnas en uppdelning mellan de som lätt får känslor för människor de har sex med och de som menar på att de inte får det alls. Av dessa tu så verkar den senare inställningen vara den mest eftersträvansvärda, för då kan en vara en skön person som ligger runt utan att det blir sådär jobbigt och kletigt. Män tycker inte om när det blir för mycket feelings, så det är väldigt praktiskt med en kvinna som inte blandar ihop sex och känslor.

Jag tycker att hela begreppet ”få känslor för” är ganska oklart. Jag får känslor för alla personer jag har samröre med på ett eller annat sätt, och detta tror jag gäller de flesta. En känner alltid någon inför människor en har nära, speciellt om en är intim med dem. Jag har svårt att se hur det skulle vara något eftersträvansvärt att inte göra detta, det låter bara distanserat vilket jag knappast ser som något positivt.

En sak som stör mig är den här uppdelningen i att en antingen ska låtsas som ingenting, tycka att det inte spelar någon roll, eller så antas en vara ”kär”. Jag behöver inte vara kär för att vilja bli respektfullt behandlad av någon jag har haft sex med. Tyvärr verkar många män tycka att det är väldigt viktigt att markera att de inte är intresserade av ”något mer”. Nej, det är inte jag heller MEN jag tycker att det är absurt att gå från att vara intim med någon till att knappt hälsa, utan att det ens funnits någon uttalad konflikt däremellan.

Att ha sex med någon är att släppa någon nära, och det ger såklart känslomässiga efterverkningar. Jag tycker att det är tråkigt att detta ofta beskrivs som någonting negativt, som en begränsning och som något en ska typ ”jobba med”. Jag tycker snarare att det är motsatsen som är absurd. Vad är ens meningen med att vara intim om en inte låter det beröra en känslomässigt?

Jag behöver inte ”visa mina känslor” för någon, jag behöver förändring.

Det finns en idé om att män inte har rätt till att visa känslor eller vara svaga, men att kvinnor däremot har det. Funderade på detta i samband med att jag såg Paradise Hotel, där en av kvinnorna är ledsen för att hennes partner beter sig illa. Partnern pratar om detta och säger typ ”hon är lite känslig men jag får henne alltid att lugna ner sig”. Han pratar om det som om det har hänt många gånger förut, men inte för en sekund verkar han överväga att det kanske kan vara så att hon behöver mer än att han ska få henne att ”lugna ner sig”, att hon kanske behöver en förändring av hans beteende. Att hennes känsloyttringar kanske inte är några irrationella utbrott utan att de kanske har en koppling till verkligheten, till hennes situation.

Grejen här är att det förväntas av kvinnan att hon ska vara ”känslig”, det är ”accepterat”. Men även om det är ”accepterat” så har hon fortfarande inte rätt till sina känslor. Alltså; när hon uttrycker dem anses hon vara ”hysterisk” och ”irrationell”. Mannen ”accepterar” känslorna, men det är på premissen att det är han som definierar dem. Han ”accepterar” att de finns där eftersom ”kvinnor är sådana”, men han tillmäter dem inget värde som någon slags indikator på verkligheten, på något som faktiskt är relevant. Han accepterar dem bara som ett uttryck för något som finns inne i kvinnan, något han inte kan kontrollera.

Den här typen av ”acceptans” är ingenting att ha. Jag vill inte att det ska ”accepteras” att jag är känslosam, blir ledsen och så vidare, utan jag vill att mina känslor och mitt uttryck för dem ska tillmätas värde utifrån den reaktion på min omgivning som de är. Det spelar ingen roll om någon tar fram sin ”förstående” röst när jag är ledsen, det som spelar roll är att den verklighet jag reagerar på förändras.

Att ”acceptera” detta utifrån en generell bild av att kvinnor är överkänsliga eller irrationella är egentligen bara ren och skär misogyni. Mannen upprätthåller sitt tolkningsföreträde genom att vara ”förstående”, men förståelsen bygger på hans överordnade position. Han kan ”kosta på sig” att vara förstående eftersom det ändå inte förändrar något för honom i praktiken.

Jag vill inte bli behandlad som någon som inte vet mitt eget bästa, även om det innebär att någon är ”snäll” mot mig. Den ”snällheten” är ingenting värd om en inte ses som en full människa. Det är bara en tom gest som inte ger mig någon makt över min situation.

Det är inte särskilt konstigt att kvinnor bli ”hysteriska” när våra känsloyttringar inte tas på allvar. När samma person som varit ”förstående” dagen efter upprepar samma misstag igen och igen. När vi möts av ett huvud på sned, en klapp på axeln, som inte på något sätt efterföljs av någon slags handling eller förändring av vår situation. Detta kan driva vilken människa som helst till vansinne. Det är fruktansvärt jobbigt när människor låtsas att de förstår eller bryr sig för att sedan gång på gång tydligt visa att de inte gör det. När det enda en någonsin får är ord och åter ord, och dessutom förväntas vara tacksam för detta.

Kvinnor ”accepteras” utifrån premissen att vi är svaga, inkapabla, oförmögna att se verkligheten. Män accepterar oss bara på villkoret att de får fortsätta se oss som just detta. Det är en väldigt bekväm liten ”gest” när en fortfarande få har sitt tolkningsföreträde över situationen intakt. Om de både skulle ”acceptera” våra känslor och tillmäta dem någon slags relevans skulle saken vara en helt annan.

Vad skulle jag ha för nytta av att ”visa mina känslor”? Jag har inget behov av att ”visa mina känslor” för någon, jag har ett behov av att bli lyssnad på, att blir tagen på allvar och framförallt av förändring. Vad skulle en uppvisning av känslor har för egenvärde? Ungefär som om kvinnors främsta intresse i livet var att bara få utrymme att leva ut sina irrationella jag. Det är så dumt.

Rättegångsmannen.

Ni vet det här manliga sättet att ”lösa” problem i relationer som i princip går ut på att motbevisa att det över huvud taget existerar ett problem, alternativt motbevisa att en själv skulle vara delaktig? Jag tycker att jag möter detta i princip hela tiden när jag tar upp olika former av problem med män, speciellt om det rör känslor. De är inte intresserade av att försöka förstå min upplevelse av situationen, de är bara intresserade av att befria sig själva från skuld i frågan.

Detta blir extra intressant när det rör relationsproblem. En tycker ju att det borde vara uppenbart att om någon av parterna i en relation upplever något slags problem så ska detta tas på allvar och lösas alldeles oavsett. Känslorna finns ju där av en anledning och det behöver inte handla om att någon har gjort fel eller rätt utan om att försöka se, förstå och bekräfta varandra.

Men det funkar väl för männen, eftersom det viktiga för dem inte är att ha en ömsesidig och givande relation för båda parter utan om att befria sig själva från skuld för det som sker i relationen. Så länge de inte behöver känna att de gjort något fel så är de nöjda, och kan fortsätta med sitt förtryck.

Istället för att vara ett ömsesidigt utbyte så blir relationssamtalet en rättegång som handlar om att slå fast vad som är rätt och fel, som om det fanns någon objektiv sanning i frågan om hur en ska bete sig mot andra människor, som om det inte handlade om relationer människor emellan som ju är olika.

Om män och självreflektion.

Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:

De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.

Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.

Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.

Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.

Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.

Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.

Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.

Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.

Känslomässigt starka män.

Det finns en idé inom maskuliniteten om att det är viktigt att vara ”känslomässigt stark”. Exakt vad detta innebär i praktiken är ofta ganska oklart, men det tar sig ofta uttryck i att män helt enkelt ignorerar sina egna känslor i tron om att det som inte syns, det finns inte.

I en relation jag var i så hade mannen väldigt svårt att erkänna sina svagheter och känslor. Ibland motiverade han det med att han inte vill sätta press på mig kring olika grejer. Problemet var att hans agerande ledde till att jag blev ännu mer pressad, eftersom jag då inte bara var tvungen att anpassa mig efter hans känslor utan även aktivt lista ut vad han kände inför olika situationer. Men det som kanske var mest problematiskt i den här situationen var inte att jag behövde gissa mig till saker, för det var ganska enkelt, utan att jag aldrig fick något erkännande på att jag anpassade mig efter hans känslor, eftersom han vägrade erkänna dem från första början.

Vi hade framförallt en situation i förhållandet som han tyckte var jobbig. Istället för att säga till mig att han tyckte det så försökte han dölja det, vilket givetvis fungerade ganska dåligt. Jag frågade honom hur han kände och han förnekade konsekvent att det skulle finnas något problem, men det var helt uppenbart att det fanns ett problem utifrån hans reaktioner. Dessa reaktioner plågade mig mycket, men vi kunde aldrig prata om dem eftersom han aldrig erkände dem. Till slut anpassade jag mig efter honom i vilket fall som helst, för att jag inte orkade med hans reaktioner. I efterhand fortsatte han dock förneka att det någonsin hade varit ett problem för honom, något som sårade mig mycket eftersom jag anpassat mig efter hans känslor utan att någonsin få ett erkännande för det.

När män inte är öppna med sina känslor tvingas kvinnor tolka. Känslor finns där och påverkar även om en inte är medveten om det själv, och om en inte hanterar dem själv så tvingas andra människor hantera dem åt en. För det mesta blir den som får göra detta en kvinna i mannens närhet, hans flickvän eller hans mamma, kanske någon tjejkompis. Män pratar sällan om känslor med varandra, utan reserverar de samtalen till sina kvinnliga bekantskaper. Det är dock ovanligt att män kan ge kvinnor samma känslomässiga stöd som kvinnor kan ge män. Detta resulterar i en situation där kvinnor konsekvent utför mer känslomässigt arbete än män, ger män mer.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om hjälpen ges frivilligt och om det är öppet vad som äger rum. Jag har inga problem med att ge folk stöd även om det inte har kapaciteten att gör det för mig. Vad som är problematiskt är när män vägrar erkänna att de faktiskt behöver de här stödet, och tvingar kvinnor att gissa sig till vad de behöver. Män som går omkring och är sura eller känslomässigt frånvarande istället för att faktiskt försöka förstå och förmedla vad det är som händer.

Jag antar att det är så att dessa män helt enkelt ofta inte riktigt vet vad som sker, eftersom de inte har någon vidare kontakt med sina känslor. Jag tänker att det är väldigt viktigt att som man försöka ta tag i detta och få ett grepp om hur en fungerar känslomässigt innan en inleder kärleksrelationer med kvinnor, så att en slipper utsätta henne för lidandet i att försöka bygga upp någon slags relation med någon som tidvis är som en ointaglig mur av känslomässig förnekelse.

Men givetvis är det ganska bekvämt för dessa män att inte själva försöka förstå sitt känsloliv utan istället får känslomässig service. De kan gå omkring och fortsätta tro att de är ”känslomässigt starka” och oberoende, lyckligt ovetandes om att kvinnorna i deras närhet anstränger sig för att de ska ha det så gött som möjligt.

Jag funderar ibland på om en bara skulle strunta i att försöka tolka mäns känslor och istället bara utgå från att det de säger är sant, typ att de inte bryr sig om det ena eller det andra och liknande. Troligen skulle det resultera i en jävla massa sårade manskänslor.

Grejen med mansrollen är att den bygger på att vara ”stark” och ”oberoende”, och då är det jävligt knepigt att behöva erkänna att en faktiskt är beroende av att en annan människa tar hänsyn till ens känsloliv. En del av manlighetsillusionen rämnar när han blir tvungen att be om saker han är van vid att få utan vidare, när han tvingas erkänna sitt känslomässiga beroende av andra människor och formulera sina behov. Problemet upphör såklart inte här, men jag tänker mig ändå att det vore bra om män oftare tvingades att faktiskt formulera vad de behöver istället för att få allt känslomässigt arbete serverat.

Hysteriska kvinnor och behärskade män.

På mitt inlägg om att behärska sig som kvinna fick jag en reaktion att män också lär sig att behärksa sig. Detta är en såndär grej som folk tror och säger som jag bara inte köper. Män generellt tenderar inte att vara särskilt behärskade, snarare är det oerhört vanligt att män använder våld eller hot om våld som en lösning på olika problem, att män ”brusar” upp och blir förbannade, skriker och har sig.

Däremot finns det en idé att män är behärskade och kvinnor är hysteriska. Detta gör att när män blir arga så tolkas det som en berättigad reaktion på någonting men när kvinnor blir det så tolkas det som ett uttryck för ”hysteri”. Denna tolkningsram gör såklart att män uppfattas som ”sansade” eftersom deras reaktioner uppfattas som berättigade.

Det är ungefär som iden om att män inte blir ledsna och/eller gråter, det innebär nämligen att när en man väl säger att har blivit ledsen eller gråter så ska alla ge det oerhört mycket uppmärksamhet. Kvinnors uttrycka för ledsenhet är det dock annorlunda med eftersom kvinnor antas gå omkring och böla för minsta skitsak. Samma sak gäller för ilska. En arg man får uppmärksamhet, gehör, sympatier på ett helt annat vis än en arg kvinna.

Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad tvingas spela ut en massa känslor för att få gehör. Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor. Det finns en idé om att kvinnor är så himla obegripliga och att en gör bäst i att inte ens försöka. Detta gör såklart att kvinnor framstår som obehärskade men det är något som ligger mer i omgivningen än kvinnorna själva. Män behöver helt enkelt inte uttrycka sina känslor på samma sätt för att omgivningen ska ta hänsyn till dem. Här kommer jag att tänka på en man som jag umgicks med när jag var yngre som trodde att han var typ ”känslolös” eller framförallt aldrig mådde dåligt, men det handlade bara om att när han var sur och grinig så lät han det gå ut över precis alla andra och bara kunde inte fatta att det ju faktiskt kunde vara hans egna känslor det handlade om och inte att omgivningen var extra irriterande just idag. När jag är irriterad brukar jag åtminstone vara medveten om att det inte handlar om att hela min omgivning suger, även om jag förvisso inte alltid förmår agera på den insikten.

Jag uppfattar också att män ofta har bilden av sina egna känslor, framförallt ilska, som fullkomligt berättigad. När en man är arg då är liksom vad som helst okej och ingenting får komma i hans väg. Jag träffas sällan kvinnor med samma inställning till sin egen ilska utan de brukar tvivla bra mycket mer. Om en kvinna inte tvivlar inför sin ilska så handlar det i regel om att hon har gjort en feministisk analys och insett skälen till att hennes ilska ses som mindre viktig i samhället, men inte ens så brukar det finnas samma säkerhet som när en man är förbannad.

Jag menar helt enkelt att behärskade män är en patriarkal myt. Män lär sig inte att behärska sig, däremot tolkas deras reaktioner alltid som berättigade och de behöver inte vara lika ”känslosamma” för att få gehör.

Dubbelbestraffning.

Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:

Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint. Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*

Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).

Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.

Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!