En grupp människor jag tycker är så sanslöst störig är den jag skulle vilja kalla för rika nihilister. Människor som har det väldigt bra ställt materiellt men som gör ett stort nummer av att det ”egentligen” inte betyder något med allt detta. Den typen av personer som skulle kunna säga till någon trebarnsmor med socialbidrag att det som betyder något i livet egentligen inte är pengar, utan typ ”kärlek” eller något liknande och som liksom ibland kan få något nästan beundrande i rösten när de talar om människor med mindre materiella tillgångar, liksom som om de önskade att de själva kunde tacka nej till allt materiellt.
Jag tror absolut att det kan vara så att ett för stort överflöd gör en inkapabel att uppskatta andra värden i livet eftersom det kan fungera som bedövande för andra känslor att ständigt stimulera sitt begär efter mer, som jag ser som en ganska primitiv drift. Jag tror också att de flesta uppnår ett högre välbefinnande av att tagga ner lite på konsumtion av det mesta. Men att romantisera en tillvaro där man inte har ett val tycker jag är skevt. Man kan ju faktiskt avsäga sig saker, tagga ner på sin konsumtion och så vidare även om man är välbemedlad. Det är ju inte som att det är dessa personer som saknar valmöjligheter.
Vissa verkar se sig som offer för sina privilegium. De tycker liksom att det är jobbigt att kunna välja i livet. Visst kan de ge en viss ångest när framtida misslyckanden kommer var ens egna och inte ha att göra med skrala valmöjligheter i samma utsträckning som för andra människor. Vissa drömmer sig till en livssituation där deras väg är utstakad redan från början, just för att detta är så ångestladdat. Men Jag tror att få skulle uppskatta att verkligen vara där.
Saker och ting är meningsfulla. Det är meningsfullt för de flesta att kunna välja yrke själv, att kunna fatta beslut om sitt liv, att inte behöva oroa sig över det essentiella såsom mat, husrum, kläder och så vidare och så vidare. Först när man har detta så kan man fokusera på att göra vad man vill i liv. För människor som har allt detta så kan det vara svårt att förstå hur det är att var utan och man romantiserar en tillvaro där livet förefaller ”enklare” eftersom man inte kan göra några val. Man vet redan vad man ska fokusera på, helt enkelt.
Även om det ibland kan vara förlamande med möjligheter så föredrar jag det alla gånger. Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.
Läste Metro för ett par dagar sedan om någon som hade ~*levt ut sina drömmar*~ och…. bygget en fiolpool? Och jag kände ba: vi måste bli av med de rika.