Etikett: leva

Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.

En grupp människor jag tycker är så sanslöst störig är den jag skulle vilja kalla för rika nihilister. Människor som har det väldigt bra ställt materiellt men som gör ett stort nummer av att det ”egentligen” inte betyder något med allt detta. Den typen av personer som skulle kunna säga till någon trebarnsmor med socialbidrag att det som betyder något i livet egentligen inte är pengar, utan typ ”kärlek” eller något liknande och som liksom ibland kan få något nästan beundrande i rösten när de talar om människor med mindre materiella tillgångar, liksom som om de önskade att de själva kunde tacka nej till allt materiellt.

Jag tror absolut att det kan vara så att ett för stort överflöd gör en inkapabel att uppskatta andra värden i livet eftersom det kan fungera som bedövande för andra känslor att ständigt stimulera sitt begär efter mer, som jag ser som en ganska primitiv drift. Jag tror också att de flesta uppnår ett högre välbefinnande av att tagga ner lite på konsumtion av det mesta. Men att romantisera en tillvaro där man inte har ett val tycker jag är skevt. Man kan ju faktiskt avsäga sig saker, tagga ner på sin konsumtion och så vidare även om man är välbemedlad. Det är ju inte som att det är dessa personer som saknar valmöjligheter.

Vissa verkar se sig som offer för sina privilegium. De tycker liksom att det är jobbigt att kunna välja i livet. Visst kan de ge en viss ångest när framtida misslyckanden kommer var ens egna och inte ha att göra med skrala valmöjligheter i samma utsträckning som för andra människor. Vissa drömmer sig till en livssituation där deras väg är utstakad redan från början, just för att detta är så ångestladdat. Men Jag tror att få skulle uppskatta att verkligen vara där.

Saker och ting är meningsfulla. Det är meningsfullt för de flesta att kunna välja yrke själv, att kunna fatta beslut om sitt liv, att inte behöva oroa sig över det essentiella såsom mat, husrum, kläder och så vidare och så vidare. Först när man har detta så kan man fokusera på att göra vad man vill i liv. För människor som har allt detta så kan det vara svårt att förstå hur det är att var utan och man romantiserar en tillvaro där livet förefaller ”enklare” eftersom man inte kan göra några val. Man vet redan vad man ska fokusera på, helt enkelt.

Även om det ibland kan vara förlamande med möjligheter så föredrar jag det alla gånger. Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.

Staten och kapitalet.

Vad ska man kalla detta om inte för bidragslinje kan jag undra. Människor som inte tjänar tillräckligt mycket pengar för att betala sin hyra får ett extra stor bostadsbidrag detta gäller alltså ”unga” och småbarnsfamiljer. Företag kan hålla sig med låga löner eftersom man ändå kan få bidrag till resten.

Jag har inget emot bidrag sådär, men en person som pluggar heltid eller jobbar ska kunna ha råd att leva på sin inkomst (alltså lön eller studiemedel). Man ska inte behöva gå och tigga pengar av staten varje månad om man har en inkomst, det är faktiskt inhumant.

Så därför har jag lite andra förslag till regeringen. Ni skulle till exempel kunna satsa på att bygga lite nya bostäder så att det inte var så förbannat dyrt att hyra en, om man ens får tag på en. Detta skulle ni kunna göra genom att dels satsa själva på att bygga billiga lägenheter och förtäta förorterna istället för dyra finlägenheter borta vid slussen. Ni skulle också kunna riva upp lite av alla de krångliga regler som omgärdar byggandet av lägenheter för närvarande. Sedan skulle ni kunna höja studiemedlet, som visserligen också är ett bidrag, men herregud vad bra att bara behöva hålla reda på ett. Dessutom är studiemedlet inte riktigt ett bidrag, inte som bostadsbidraget är det.

Sedan skulle ni gärna kunna återinföra anställningstryggheten som ni så effektiv nedmonterat, men det är bara en liten detalj sådär när ni ändå är igång.

Att erkänna förutsättningarnas betydelse.

När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?

Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.

Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.

Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.

Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.

Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.

Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.