Etikett: samtycke

Om samtycke och avhållsamhet.

Min kollektivkompis Gerson har skrivit en text om samtyckeslagstiftningen som jag kan rekommendera varmt. Den kokar ner till något som jag själv framfört i tidigare texter om detta ämne, nämligen att en möjlig lösning på bekymret med att tycka det är jobbigt, onödigt eller pinsamt att kolla upp om samtycke finns innan en sätter igång med knullandet är att helt enkelt inte ligga.

Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida.

Texten utgår förvisso från ett kristet perspektiv, men jag tycker att rådet är applicerbart i de flesta sammanhang. Den som inte är beredd att göra vad som krävs för att försäkra sig om att partnern är med på det hela borde faktiskt inte heller ha sex.

Sex är ingen rättighet. Sex är något du har med minst en annan människa och liksom all annan mänsklig interaktion så kräver det ett samspel. Det funkar inte att bara köra på precis som en vill när det är en annan människa inblandad. Du kan inte bara sätta dina lustar framför en annan människas vilja och förvänta dig att inte drabbas av konsekvenser.

Ty det är precis detta motståndet mot samtyckeslagstiftningen handlar om: människor som vill kunna strunta i sin partners åsikter i sexuella sammanhang ostraffade. De vill att det enda som ska räknas som våldtäkt är när de trots aktivt motstånd fortsätter. De vill inte behöva försäkra sig om att det de gör är okej, utan de vill att de ska kunna göra vad de vill tills någon har gjort motstånd.

Det finns en mängd sätt att agera på som gör att folk känner sig oförmögna att säga nej eller göra motstånd. Gärningspersonen kan med tydlighet förmedla att hen inte bryr sig, och i så fall kan offret känna att ett nej är lönlöst eller till och mer förvärrar situationen eftersom det gör maktlösheten så uppenbar. Gärningspersonen kan också bete sig hotfullt, vilket gör att offret inte känner sig i en position att invända. Den som försöker kan nog lätt leva sig in i en situation där en upplever att ens makt att bestämma vad som sker är kringskuren. För att illustrera detta så citerar jag Kielos bok Våldtäkt och romantik.

På golvet i den där korridoren, med lysrörsljuset i ögonen och hans hand över min mun fanns det ingenting att säga varken ja eller nej till. Det låg ingen fråga i luften. Fråga hade vi passerat. Frågan hade glidit obemärkt förbi. Jag missade den och nu fans det inte så mycket kvar att göra. Bara skuld.
För naturligtvis hade vi bägge två, jag och han, stor respekt för kvinnors rätt att säga nej. Ett nej är ett nej. Vill man inte bli knullad ska man inte behöva bli knullad. Vi lever i ett civiliserat samhälle.

Men just jag och han, vi två, vi kom aldrig till ett nej. Vi var aldrig ens i närheten. Min mun var aldrig min mun. Inte för honom, inte på något stadium. Så vad hade jag kvar att säga nej med?

Detta borde belysa ganska bra vad problemet med en våldtäktslagstiftning som bygger på att offret måste visa aktivt motstånd kan vara. Situationen kan vara en sådan där offret av olika skäl inte upplever sig vara i en position där hen kan visa motstånd. Det enklaste sättet att undvika detta är att vara lyhörd. Att vara lyhörd är inte någon svår grej, det är tvärtom ganska enkelt. Men vissa anser att deras rätt att knulla går över deras skyldighet att vara respektfulla mot sin partner.

Jag tycker att det åligger den som vill ha sex med någon att inte försätta denne i en sådan situation, vilket såklart gäller alla inblandade parter. Det åligger en att vara lyhörd inför den andra personens signaler. Om en inte har någon lust med detta så kan en strunta i sex, men faktum är att en inte har någon som helst rätt till att ha sex utan att visa detta minimun av hänsyn och lyhördhet inför sin partner.

Samtyckeslag innebär inte omvänd bevisbörda.

När man diskuterar den så kallade samtyckeslagstiftningen så tycker folk att det skulle vara rättsosäkert, eftersom det innebär en omvänd bevisbörda. Jag förstår inte varför människor tror detta, ingen har väl sagt att den grundläggande rättsprincipen om att man inte ska döma någon om det finns rimligt tvivel om hens skuld magiskt skulle upphävas i och med detta.

Problemet med dagens lagstiftning kring våldtäkt är att personer kan frias i fall som rörande kvinnan med Aspergers. Hon kanske inte har sagt nej rakt ut, men gärningsmannen har inte heller brytt sig om hennes åsikt i frågan. Jag ser det såklart också som problematiskt att hennes diagnos har spelat en så stor roll i avgörandet, men det jag ser som det mest upprörande är att killens beteende i sig inte setts som nog för ett fällande. Jag tycker att kvinnans ”svårtolkade signaler” är helt irrelevanta i det här fallet för även om hon bara varit helt passiv (alltså inte sagt nej och ryggat bort som hon gjorde) så hade jag ändå tyckt att han skulle fällas.

Enligt hennes berättelse vaknar hon av att den kille som bjudit in henne tillsammans med en annan drar upp henne och släpar henne till toaletten. Då har alla andra gått hem. Den andra killen, vi kan kalla honom Max, föser sedan ut den förste från toaletten och låser dörren.

Max försöker få av hennes byxor. Hon försöker ta sig därifrån. Max ryter till att hon ska sluta försöka dra sig undan för att annars kan han bli våldsam. Han får av hennes byxor, trycker henne mot tvättstället och våldtar henne. Hon ber att han ska sluta. Hon kräks i en papperskorg. Sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp ensam på toalettgolvet.

Den som är intresserad av sin sexpartners medgivande går inte bara på på det sätt som den här killen har gjort enligt beskrivningen. Han har med all önskvärd tydlighet genom sitt agerande visat att han gett blanka fan i om hon ville eller inte. Han bar henne ju fan upp till toaletten, bara den saken borde vara nog för att förstå att han inte varit särskilt intresserad av hennes känslor och åsikter.

Jag tycker inte att man ska bli dömd för våldtäkt om man har haft skäl att tro att personen i fråga är med på noterna men inte fått ett uttalat ”ja”, det vore orimligt. Däremot fungerar ju sex i regel som så att man faktiskt kan förstå huruvida en person vill eller inte om man vill förstå. Om en person inte under akten eller innan gett något gensvar på ens närmanden, om man själv har stått för alla initiativ och om personen verkar oentusiastisk kan det vara på sin plats att fråga. Om man dessutom tidigare betett sig hotfullt och demonstrerat sitt fysiska överläge har man ännu mer skäl att tro att personen kanske inte är helt positivt inställd. Den som vill veta om en person vill ha sex med en kan under de allra flesta omständigheter lätt ta reda på detta, och om så inte är fallet så ska det såklart räknas som en förmildrande omständighet.

Den här mannen har inte varit intresserad av att veta om offret vill ah sex med honom eller inte. Han har betett sig hotfullt och haft all anledning att tro att hon inte är med på noterna. Såvida han inte har någon slags förståndshandikapp så bör han bli dömd, om inte rätten bedömer att historien som sådan är icke trovärdig. Om inte dagens lagstiftningen räcker för att döma en person som uppenbarligen inte haft någon som helst respekt för sitt offers vilja i frågan så tycker jag att en samtyckeslagstiftning bör införas.

Detta innebär inte att bevisbördan ska vara omvänd. Historien som rätten grundar sitt beslut på ska såklart vederläggas alldeles oavsett, och det tror jag inte att det har funnits delade meningar om. Men om historien som kommer fram ser ut som den gör i det här fallet, då tycker jag att det ska bli en fällande dom.