Ofta så tänker jag på hur grymt jävla SKÖNT det hade varit att slippa hata män. Det hade varit så underbart befriande att slippa fokusera en så stor del av ens känslomässiga kapacitet. Det hade varit så jävla skönt att bara kunna vara likgiltig inför män. För hat kräver ju en mottagare, det kräver att en förhåller sig till något, och jag vill helst inte behöva förhålla mig till män över huvud taget. Jag vill inte ödsla min energi på män.
VARFÖR hata jag då män. Jo, för att manshat är självförsvar. Det är ett psykiskt självförsvar som en behöver ibland, för att bygga upp sig själv.
Jag vill börja med att förklara vad jag anser att manshat innebär. Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män. När agerar män som män? När de utövar förtryck, när det sätter sig över kvinnor.
Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna. Förståelse och försoning, kanske vissa tycker vore en bättre utväg. Absolut, men det är tyvärr inte riktigt en reell möjlighet. För om jag förstår männen, om jag försonas med männen, så utsätts jag bara för MER förtryck. Jag kan inte gå omkring och förlåta och försonas när jag fortfarande utsätts för mäns attacker.
Jag hatar inte män av princip, jag hatar män för att jag behöver det. Jag hatar män för att jag annars kommer att hata mig själv på det sätt som patriarkatet har lärt mig att hata mig själv. Jag hatar män för det förtryck de utsatt mig för, för om jag inte gjorde det så skulle det vara som att tycka att jag förtjänade att utsättas för det förtrycket och DET GÖR JAG INTE. Detta är det oerhört viktiga insikt som mitt manshat ibland är nödvändigt för att upprätthålla. Insikten att jag är värd något bättre än att bli förtryckt för att jag är kvinna. Insikten om att jag förtjänar att vara människa. Ibland, när denna insikt är svårt att fånga, så måste jag vända mitt hat emot dem som fråntar mig denna insikt, som berövar mig min förmåga att känna egenvärde.
Män som vill sluta bli hatade av kvinnor borde fokusera på att sluta vara avskyvärda, borde fokusera på att sluta utöva förtryckande maskulinitet själva och att motarbeta patriarkala strukturer. De flesta ”manshatare” har sällan några större problem med män som gör detta, och om några nu ändå har det så kanske det finns viktigare saker i världen än att varenda människa tycker att en är toppen. Typ att störta patriarkatet. Och när detta är gjort så kommer jag att sluta hata män, och jag kommer göra det med glädje.