manshat – Fanny Åström

Konstruktivt manshat.

Det är ju många som hatar män vilket är en fullt rimlig reaktion när en levt under deras förtryck hela livet. Så som jag uppfattar diskussionen hos många feminister så är manshat något som i regel försvaras som just en reaktion på detta.

Frågan jag börjat ställa mig är vad vi sedan gör av detta manshat. För grejen är, att jag börjar bli lite trött på att stötta medfeminister i deras manshat för att sedan se dem gå in i sin trygga heteromonogama relationer med den där mannen som trots allt ändå är helt okej, fast kanske inte riktigt för: är han inte lite tråkig? Är det inte lite så att en känner sig lite känslomässigt utmattad efter att ha umgåtts med honom? Är det inte lite så att en får göra mer av arbetet i relationen? Och så vidare och så vidare. Sådär som män och relationer med dem är, helt enkelt.

Det verkar finnas en generell konsensus om att det är fetare att umgås med ickemän, så varför väljer så många ändå att spendera sina liv med män? I många fall handlar det nog om materiella faktorer; en har helt enkelt gått och blivit ekonomiskt beroende av en man och så är det svårt att ta sig därifrån.

Så frågan är, hur ska vi lösa detta? Hur skapar vi en praktik för att befria oss från beroendet av män och i slutänden även från det patriarkala förtrycket (när de inte längre kan hålla oss i bojor så kommer deras möjligheter att exploatera oss minska avsevärt)? Jag har på sista tiden börjat försöka leva att så mansfritt liv som möjligt. Det innebär inte att jag inte kan träffa män, däremot att mina viktigaste relationer inte ska vara med män. Typ den som vill det kan väl ligga med män eller ”konversera” lite med dem men det verkar onödigt att typ flytta ihop med dem, skaffa barn, lova varandra evig trohet och så vidare.

Detta är såklart ingen garanti för att relationer fungerar, men det tar bort en väldigt viktig aspekt av maktobalans. Vidare så ser jag detta som en politisk praktik, inte bara som en fråga om personligt välbefinnande. Jag tror helt enkelt att det bäst sättet att störta patriarkatet är att bryta sig fri från beroendet av män, inte att reformera dem eller hitta ”rätt” man. De kan väl reformera sig själva när de inser hur värdelös deras existens blir utan ickemän, eller bara strunta i det så att vi slipper dem.

Jag tänker att det första steget är att ta sina relationer med ickemän på allvar, att se dem som minst lika livsavgörande som relationer med män. Idag tenderar det ju att vara tvärtom, det är relationerna med män som anses livsavgörande eftersom vi förväntas organisera våra liv heterosexuellt.

Hela enkelt att leva livet för och genom ickemän istället för att ha dem som en känslomässig back up i heterosexualiteten. När du känner obehag inför män du har i din närhet, fråga dig hur du ska ta dig bort från relationen. Gör en flyktplan. Det finns garanterat svårigheter, men troligen finns det också utvägar.

Manshat handlar om självbevarelse.

Fick frågan om hur jag ser på män som faktiskt är missnöjda med det förtryck de utövar under detta inlägg. Det finns en sak jag känner är viktig att tydliggöra. Manshat för mig är inte någon moralisk position, jag hatar inte män för att jag tycker att det är det moraliskt korrekta att göra, utan för att det är relevant för min självbevarelse. Det är med andra ord en pragmatisk position.

Jag hatar inte män av princip. Jag vet bara att så fort jag släpper en man nära så mår jag skit efteråt, så fort jag litar på en man så ångrar jag mig. Detta gäller även män som är feminister (det var mycket länge sedan jag umgicks med en man som inte var det). Att de har ”rätt” åsikter gör inte att deras makt över mig försvinner eller att de slutar utöva maskulinitet och förtryck. Och grejen är att detta sitter lika mycket i mig som i dem, det handlar också om att jag tillmäter dem en viss betydelse just för att de är män. Det är väldigt svårt för mig att sluta med detta och därför måste jag kompensera genom att vara på min vakt.

Jag vill såklart inte ha det så, för det är jättetråkigt, men det är så det ser ut i detta samhälle. För mig att släppa på garden angående detta skulle troligen vara oerhört nedbrytande. Varje gång jag släppt garden har det varit det, och det är liksom ingen slump att det är så. Jag tänker inte göra det igen, för jag värderar mig själv högre än så. Jag vägrar utsätta mig själv för något slags experiment på temat ”skapa en jämställd relation” eller ”kom överens med en man”. Jag vet hur förödande det kan vara.

Det finns gott om män med ”bra” åsikter och det tycker jag såklart är roligt. Jag uppmuntrar detta. Men att en man har ”bra” åsikter gör inte att jag kan släppa honom nära eller lita på honom, för hur god och moraliskt korrekt han än är så är han fortfarande man, och detta spelar en mycket stor roll för mig i praktiken.

Det är liksom så patriarkatet fungerar; det formar vårt förhållningssätt, våra relationer. Hur mycket jag än skulle vilja att det var annorlunda så är det inte så. Jag har gjort misstaget att tro att det skulle fungera alltför många gånger, och jag tänker inte göra det igen. Jag är trött på att folk bemöter detta som en fråga om moral eller ”åsikter”, för det handlar inte om detta. Det handlar om positioner, om makt. Det handlar om att i detta samhälle så har män makt just för att de är män, och detta gäller oavsett om de har bra åsikter eller inte. De kan helt enkelt inte svära sig fria från detta, de kan inte kompensera sin position så länge vi lever i ett patriarkat.

Det är det jag vill komma åt. Det är inte en fråga om individer och deras dygder eller moraliska fel, det är en fråga om strukturer.

”Feminism är inte manshat”.

Denna satans plattityd ”feminism är inte manshat”. Nej, feminism ÄR inte lika med manshat, men inte fan är det lika med manskramande heller. Feminism är en månggrenad teoretisk inriktning som kan innebära en massa olika saker. Manshat är bara en liten del av allt detta, men ändock en del. Det finns feministiska texter som uttrycker manshat, det finns feminister som gör det och så vidare. Jag tänker att dessa människor måste få finnas inom feminismen, precis som feminister som är neutrala till män eller kanske till och med tycker om män får vara det.

Jag menar, många feminister lever ju i heteromonogama relationer eller har manliga vänner, så det är knappast så att det råder någon allmän mansfientlighet inom den feministiska rörelsen. Snarare tvärtom: folk slår knut på sig för att ”inkludera” män som kanske inte ens är intresserade till att börja med.

Det är ytterst ovanligt att feminister som uttrycker manshat gör anspråk på att var de enda eller de ”riktiga” feministerna, men jag ser motsatsen ske hela tiden. Människor som berättar för mig att det jag sysslar med minsann inte alls är feminism för feminism handlar om jämställdhet och bla bla bla bla. Vad är det som ger dem rätten att läxa upp mig angående vad feminism är och inte är? Vad är det som gör att de plötsligt har något slags tolkningsföreträde i frågan?För övrigt; vem bryr sig om vad som är och inte är feminism? Jag hatar inte män för att det skulle vara feministiskt utan för att jag har goda skäl att göra det. Till exempel att de som skadat mig mest genom mitt liv har varit män, att de som skadat mina vänner mest har varit män, att män konsekvent får mig att känna mig obekväm och hata mig själv, att män får mig att känna mig otrygg i det offentliga rummet, att män konsekvent tillskansar sig resurser på kvinnors bekostnad, att män exkluderar kvinnor från olika positioner och rum och så vidare och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet. Jag tycker att detta är en mycket god grund för manshat, jag har faktiskt svårt att tänka mig något mer motiverat.

Detta tycker jag är en så jävla viktig grej att poängtera; bara för att en är feminist så kan en inte avkrävas att representera feminismen i allt en gör och säger. När jag skriver om mina ex så gör jag inte anspråk på att presentera någon slags feministisk teori, utan det handlar om vad som hände mig, visserligen analyserat ur ett könsmaktsperspektiv. Jag blir så trött på detta eviga krav att representera. Jag har känslor, åsikter och så vidare som sträcker sig utanför att jag ”är feminist”. Mitt intresse av att ”vara feminist” är marginellt, jag vill ha jämställdhet och jag vill skydda mig själv mot förtrycket jag utsätts för.

Så nej, jag tycker inte att ”manshat är feminism”, men jag tycker att det finns en god grund för att hata män och att denna hänger ihop med de skäl som finns för att vara feminist, det vill säga patriarkatets existens.

Manshat som strategi.

Jag har funderat lite på det här med manshat. Jag tänker att en kan ha två olika vinklar när en angriper manshat. Dels en moralisk, det vill säga; är det ”rätt” eller ”okej” att hata män, men också en strategisk. Den moraliska vinkeln tycker jag är ointressant. Hur kan en ens tala om moral i ett samhälle där människor blir utsatta för hat, hot och våld på grund av sitt kön? Det är uppenbarligen ett större problem än manshat att vi lever i ett patriarkat.

Som strategi kan en också ha invändningar i stil med att ”hat föder hat” (hej största klyschan) eller att det skulle ”skrämma bort” män från feminismen. inget av dessa invändningar tycker jag är särskilt relevanta. Jag tycker alltid att det är viktigare att inkludera människor som blivit utsatta för patriarkalt förtryck och därför hatar män än att inkludera män.

Däremot har jag själv börjat tycka mig se ett problem med manshat som strategi, och det är att manshat i sig kan vara något manstillvänt.

Jag tänker att när en hatar män för skiten de gör så ser en de också som handlingskraftiga. Det vill säga att en ser det som att de skulle kunna välja att inte göra allt de gör. Detta är säkert delvis sant, men jag tror också att det finns många fall där de faktiskt är inkapabla. Vidare har jag svårt att se mäns handlingar som drivande i att störta patriarkatet, så frågan är hur meningsfullt det är att definiera dem som kapabla.

Jag tänker att manshat lätt sätter en i en position där en fortsätter att vara beroende av män, i det här fallet vara beroende av att män inte ska bete sig som sådana kräk, att de ska ge en det en vill ha utan att förtrycka en. Jag tror tyvärr att detta aldrig kommer ske inom ramarna för patriarkatet, så jag frågar mig hur konstruktivt det är att gå omkring och hoppas på en sådan grej.

Hat kan vara en frigörande strategi, men jag tänker att det är det i ett steg av en process och inte kan utgöra hela processen som sådan. Hat har för mig varit en frigörande kraft, men det har också varit frigörande att sluta hata och istället se det som en fråga om begränsningar inom patriarkatet. Så länge jag hatade så tänkte jag att han skulle kunna göra det bra igen, bara han ville. Detta försatte mig i ett tillstånd där jag var utelämnad åt honom och hans impulser. Jag hatade honom för att han (som jag upplevde det) valde att göra mig illa, men jag tänkte samtidigt att han skulle kunna ta bort det onda genom att välja att göra något annat. Det faktum att jag tänkte så band mig till honom, det gjorde att jag fortsatte vänta på att han skulle ge mig det där jag behövde.

Jag tänker att det finns en tröskel en behöver ta sig över, och det är sorgen. När insikten om hans oförmåga växt sig stark i mig så har jag känt sorg. Jag har känt sorg för att jag blivit fråntagen min ilska som jag klamrat mig fast vid. Hat är en enkel känsla, den kan riktas mot ett specifikt mål, den har en mottagare. Det går att få ur sig det, det går att konfrontera någon och säga ”jag hatar dig för att du gjorde det här mot mig”. Men jag har också känt sorg för att insikten om de begränsningar som finns i det här samhället har slagit mig med full kraft, insikten om att det inte hade gått att göra annorlunda. Detta är en vidrig insikt, men den är också frigörande, eftersom det är hoppet om att kunna nå människan inne i mannen som binder oss till honom. När jag slutade tänka att detta var en möjlighet så blev jag mer fri, och jag slapp också hata eftersom det är meningslöst att hata en person för att denne gjort något den inte kunde undvika. Det har också fått mig att sluta hoppas så mycket på att andra män skulle kunna ge mig det jag behöver.

Med detta såklart inte sagt att manshat skulle vara ”fel” på något sätt, men jag ser en risk i att vi skapar en position där manshat automatiskt ses som något frigörande, vilket jag inte nödvändigtvis tror att det är i alla situationer.

Jag tänker också att vi måste börja fundera på nästa steg, när vi kommit fram till att män är skit, vad gör vi då? Hur frigör vi oss från deras makt i våra liv? Jag tänker att frigörelse föder frigörelse, om vi lyckas hitta strategier för att frigöra oss från mäns makt i våra privatliv kommer vi också kunna kämpa mer på ett samhälleligt plan. Jag tänker att målet för feminismen borde vara att slippa hata, att slippa ödsla så mycket känslomässig energi på män, och jag tänker att en inte behöver hata den som inte har någon makt över en. Jag märker själv att jag hatar män så mycket mindre när jag är i livssituationer där de inte har så mycket makt över mig.

Nå, detta är ganska nya tankar för mig. Jag skulle gärna läsa vad ni tänker om saken.

Jag hatar de som skadar de jag älskar.

Vissa tycker att vissa inte har rätt att hata män, eftersom det finns de kvinnor som har det värre som inte hatar män. ”Vad har du att klaga på?” undrar de. Kanske drar de upp någon de träffat som minsann blivit utsatt för mycket grövre förtryck som ändå är ”stark” och inte hatar utan har förståelse. Ungefär som om de hade en aning om hur min uppväxt i patriarkatet har skadat mig. Ungefär som om mina känslor endast handlade om mina egna erfarenheter, som om jag skulle vara oförmögen att se utanför mig själv och min egen situation.

Det finns många människor omkring mig som jag älskar. Människor som vill mig väl, som möter mig i mina känslor och erfarenheter, som får mig att växa. Gemensamt för dessa är att de har förmågan att möta mig i mina känslor, att inte döma mina reaktioner utan kämpa för att förstå mig istället. Jag älskar dem för att de finns där för mig, för att de accepterar mig för den jag är och för att de vill att jag ska växa, för att de vill att jag ska frigöra mig och komma vidare. Och jag vill att de ska växa, att de ska frigöra sig och komma vidare.

Men i vägen för frigörelse, för att leva ett värdigt liv, så finns det alltid ett hinder; män. Män som utsatt mig och de jag älskar för förtryck, som skadat oss så mycket att vi kanske aldrig kommer kunna läka ihop igen. Män som hindrar vår frigörelse genom att återigen komma in i våra liv och röra upp, genom att göra oss känslomässigt beroende, genom att trycka ner oss.

Jag hatar de män som förgripit sig på mig, på mina vänner, på mina släktingar. Jag hatar de män som överträtt mina och de jag älskars gränser. Jag hatar de män som trycker ner de som kämpar för mina och mina käras rättigheter. Jag hatar de män som trycker ner och förminskar de förtryck jag och andra utsätts för. Jag hatar dem för att de skadar de jag älskar. För att de hindrar deras liv och frigörelse. För att de aldrig kan ta ett jävla nej och lämna en ifred, för att de alltid måste sätta sina egna behov och begär framför andras.

Jag läser twitter, nyheterna, statusuppdateringar på facebook och läser text efter text efter text om mäns våld, mäns övergrepp, mäns hindrande av kärlek och vänskap, mäns lögner och svek, mäns förtryck. Jag får mejl efter mejl från människor som bli nedbrutna av männen i sin närhet. Det tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag önskar att jag kunde finnas där för varenda en, jag önskar att jag kunde ta dem bort från hela den här skiten och låta dem läka ihop. Men de får aldrig läka, för det kommer alltid en till man som upprepar hela skiten, som återigen sätter dem i samma utsatta, maktlösa position. Och detta hatar jag dem för. Jag hatar dem för det hinder de utgör i kampen för ett värdigt liv, för den mur de reser mellan mig och de jag älskar. Jag hatar dem för att de varje dag fråntar mig och de jag älskar rätten till ett värdigt liv.

När jag ser att mina vänners rörelsefrihet begränsas för att de är rädda för att bli utsatta för mäns våld, då hatar jag män. När jag förstår att mina vänner är traumatiserade för livet av en uppväxt där de blivit utsatta för mäns övergrepp, då hatar jag män. Jag hatar dem, för att jag hatar det som skadar de jag älskar. Mitt hat springer ur kärlek, ur min vilja att ge de jag älskar ett värdigt liv. Så länge jag älskar så kommer jag också hata de som skadar de jag älskar, och jag kommer inte att sluta älska. Jag kommer inte sluta tycka att de jag älskar förtjänar att leva ett värdigt liv, fritt från förtryck.

Det är slöseri med min dyrbara tid och intellektuella förmåga att diskutera med människor som tror att jag inte tänker.

Något av de absolut störigaste jag vet är när folk ”kritiserar” mig som om de kom med något nytt. Typ ”men hallå har du tänkt på att manshat faktiskt e dumt och dåligt??”. Ja, jag har tänkt på det. Om jag fick en krona för varje gång något berättade det och så vidare… Det är inte som att jag har levt i en bubbla och är helt obekant med denna ”kritik” av feminismen.

Det är inte som att jag föddes till manshatare. Jag har, precis som de flesta i detta samhälle, lär mig att beundra män, se upp till män, blir kär i män och så vidare i all oändlighet. Jag har själv kommit i kontakt med och sökt upp feministisk teori för att den intresserade mig, för att den talade till min verklighet. Jag har själv läst mig in på feministisk teori för att jag tyckte det var relevant för att beskriva min situation.

Jag har skrivit väldigt mycket om manshat som feministisk praktik, vilka problem som det är förenat med och vilka fördelar som finns med det. Jag har verkligen tänkt på denna fråga, många många gånger, och jag har kommit fram till den position jag har, det vill säga att manshat är försvarbart både som känsla och som en del i en feministisk praktik. Jag redogör för hur jag kommit fram till detta i många inlägg (finns en sökruta på bloggen, där kan en söka på ord som t.ex. ”manshat”, vilket är adekvat om en har lust att förstå hur jag resonerar).

Givetvis kan det hända att jag har fel, jag har ändrat mig förr om många saker, men du kommer inte få mig att ändra på mig genom att bara säga din åsikt till mig en massa gånger, din ide är ingen spik som du kan slå på om och om igen med en hammare och hoppas på att det går in. Om du tycker jag ska ändra min strategi får du helt enkelt sätta dig ner och förstå mitt tankesätt och bemöta mig utifrån det. Om du kommer med samma argument som jag redan hört en miljon jävla gånger så kommer jag inte att lyssna. Jag lyssnar inte mer på samma svada bara för att en framförs en gång till, speciellt inte om jag har bemött den flera gånger.

Det hela är såklart en fråga om hur kvinnor nedvärderas som tänkande varelser; eftersom jag är kvinna och dessutom feminist så antas jag inte kunna komma fram till saker på rimliga grunder, speciellt inte om det jag kommer fram till motsätter sig gängse patriarkala normer. Jag förutsätts vara irrationell, jag förutsätts inte ha tänkt efter ordentligt, så fort jag kommer fram till något som män i allmänhet inte kan acceptera. Jag betackar mig för att diskutera med den som har den här synen på min intellektuella förmåga, jag diskuterar inte med någon som inte bemöter mig som en tänkande människa eftersom jag tycker att det suger att bli behandlad som ett barn (barn ska givetvis inte heller behandlas såhär). Det är förminskande och jag har ingen lust att nedvärdera mig själv genom att syssla med detta TRAMS. Jag anser det vara slöseri med min dyrbara tid och min intellektuella förmåga att diskutera med människor som inte fattar att jag har tänkt efter. Jag har insett att mäns åsikter om mig inte är så jävla viktiga, att de inte är de som bestämmer vad som är rätt och fel, och utifrån detta har jag också dragit slutsatsen att det finns noll egenvärde i att ingå i diskussioner som inte ger mig något.

Den som läser den här bloggen bör förstå att jag är en tänkande människa. En kan såklart tycka att jag har helt och hållet fel om allt, men det framgår tydligt att jag inte bara tycker saker på slump. Jag resonerar, jag har en tydlig röd tråd och jag försvarar mina ståndpunkter, ofta upprepade gånger. Den som inte ser detta och bemöter mig utifrån det kan inte förvänta sig att jag ska lyssna på den. Jag kan tänka, och vi kanske inte tänker likadant men det betyder inte att jag är ogenomtänkt. Det betyder bara att vi tänker annorlunda. Om en accepterar detta så kanske vi kan ha något slags utbyte, men så länge den grundläggande respekten i en diskussion saknas så är det ett lönlöst projekt. Det handlar då bara om att ”vinna” över den andra, och sådana retoriska lekar betackar jag mig för.

Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Vissa män gnäller över att manshatande feminister skrämmer bort dem från feminismen och vissa tar deras parti och tycker att vi istället ska rensa ut de så kallade ”manshatarna”.

Jag utesluter inte att manshat kan vara dåligt för feminismen, och har skrivit en del om hur en kan göra för att komma förbi det där stadiet där hatet konsumerar en (läs här och här). Jag är dock helt övertygad om att det är sämre för feminismen att utesluta manshatare. Jag tycker att det tyder på en tydlig beröringsskräck inför de känslor som patriarkatet frammanar hos många av de som förtrycks i det. En feminism som inte kan hantera dessa känslor kan inte heller hantera den patriarkala verkligheten.

De här männen som villkorar sitt deltagande i kampen mot patriarkatet med att de inte ska behöva utsättas för obehag i form av ”manshat” är nog ärligt talat inte särskilt mycket att ha. Denna inställning tyder nämligen på två saker:

En tendens att sätta sina egna intressen före andras som går såpass långt att en anser att de ska sättas före även i ett sammanhang där det uttalade syftet är att kämpa för någon annan.
En oförmåga att sätta sig in i den patriarkala verkligheten och vad den leder till för känslor hos de som utsätts för förtrycket. Detta leder i sin tur till att en ställer idealistiska krav på människor att ”inte hata” helt utan att försöka förstå hatet.

Dessa två saker är något som enligt mig tyder på att personen i fråga kommer vara en jävligt kass feminist även om vi nu rensar ut manshatet. Jag är helt övertygad om att en engagerad manshatare kommer att göra bra mycket mer för feminismen än en man som gnäller över manshat. Den första har själv mycket att vinna på feminism och är personligt involverad, den andra är uppenbarligen inte ens engagerad nog att vara i rörelsen om den inte utformas enligt hans regler.

Sedan tycker jag att det är grymt att det finns olika feministiska grupperingar som tacklar denna fråga på olika sätt. Det finns de som helt utesluter män, och det finns de som tycker att en ska samarbeta mer. Ofta handlar det mer om känslor än någon slags teoretisk hållning där en kommit fram till att män inte kan bidra; en känner sig helt enkelt inte trygg i miljöer där män vistas, vilket inte är så konstigt med tanke på mäns förtryck, mäns våld och så vidare, och en väljer utifrån detta att prioritera bort de män som eventuellt skulle kunna vara intresserade.

Jag ser inget principiellt fel med hållningen att en ska samarbeta med män, jag bara tycker inte att vi ska ägna oss åt att rensa ut ”manshatare”. Det är inte rimligt att kräva att alla involverade i en rörelse som kämpar emot patriarkatet ska vara ”moraliskt korrekta” på det viset som detta innebär. Vi har blivit förtryckta i patriarkatet, vi har blivit utsatta för mäns våld, och vi känner saker inför detta. Dessa känslor driver oss till feministisk kamp, och de driver oss också till att i mer eller mindre hög utsträckning avfärda män som grupp. Om en som man saknar förmåga att respektera detta så har en bristande insikt i vad det innebär att vara förtryckt i patriarkatet, och därtill bristande respekt för de som blir det att själva få definiera sin situation. Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig.

Jag fick frågan om ja tycker att manshat är feminism och jag tänkte faktiskt att jag skulle ta mig an och svara på den nu.

Svaret är; det beror på. Allt manshat är verkligen inte feministiskt i sig självt, men det mesta manshat kan användas i feminismen.

Vissa har ett sätt att tala om män, eller ”karlar”, som bygger på någon slags idé om att det finns ”riktiga män” som är eftersträvansvärda men att just de män de har i sin omgivning är dåliga exemplar. Det vill säga; de genomskådar inte romantiken, löftena som manligheten bär med sig utan de är mest besvikna över att själva inte ha fått tillgång till det. De tänker sig fortfarande att det finns prinsar, att det finns ridderlighet, bara det att de har gått miste om det.

Detta är inte en särskilt djup feministisk analys. Det finns däremot ett frö till feminism i den, eftersom det finns en frustration över förlusten en gjort i och med att tro på och leva efter de patriarkala lögnerna men inte få den utdelning en förväntade sig.

Det finns också kvinnor som rent instinktivt är rädda för män, vilket inte är så konstigt med tanke på att män utgör det enskilt största hotet mot ickemäns liv och hälsa, och ofta trycker ner ickemän, förminskar ickemän och så vidare. Detta behöver dock inte alltid komma tillsammans med en feministisk analys utan kan vara en ren ryggmärgsreflex, vilket inte är så konstigt om en lever i ett patriarkat.

Jag tänker mig inte att detta ”manshat” är feminism i sig, men jag tänker mig att det är legitima reaktioner på att leva i ett patriarkat och således måste det tas upp och inlemmas i en feministisk analys. Jag vill kunna säga; ”jaha, du är rädd för/besviken på män, låt mig förklara hur det hänger ihop”. Jag tror att människor får kontakt med politik genom känslor, och därför tror jag att det är fördelaktigt att plocka upp just det manshat som många känner som en naturlig konsekvens av att leva i patriarkatet.

Manshat är ingenting artificiellt som feminismen uppfunnit, utan hat mot och rädsla för män är någonting som många går omkring och känner under stora delar av sina liv. Detta är en naturlig konsekvens av att leva i ett samhälle där en blir förtryckt av män. Genom att prata om och uttrycka dessa känslor så kan vi skapa en feministisk praktik. Genom att gemensamt tala om rädslan när vi går hem på natten, om obehaget när en man tar kontakt med oss fast vi inte vill, om skulden och skammen i att bli utsatt för sexuella övergrepp och om besvikelsen när män inte håller vad de lovar så kan vi skapa teorier om patriarkatet och släppa skulden.

Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig och det vore bara dumt att inte plocka upp dessa känslor. Det vore dels dumt eftersom hat kan vara en otrolig drivkraft och källa till förändring, men det vore också oerhört exkluderande inför de kvinnor som har goda skäl till att känna manshat och rädsla för män och inte bara kan ”göra sig av” med dessa känslor hur som helst. För att något ska bli feminism krävs dock mer än denna känsla, det krävs att den politiseras, att vi lär oss att använda hatet.

Att som feminist förkasta och förneka det hat som springer ur att leva i ett patriarkat är en mycket märklig och osolidarisk handling. Att som feminist säga åt andra hur de ska hantera att bli förtryckta i patriarkatet är att visa på en oerhört oförståelse för vad patriarkatet gör med människor. Att säga ”jag hatar inte män” duger inte, ty att en själv lyckats hantera dessa erfarenheter på något annat sätt gör inte att hat skulle vara illegitimt.

Den som vill att hatet ska ta slut bör med fördel engagera sig i kampen för det postpatriarkala samhället istället, för det är där lösningen ligger. Feminismen uppfann inte manshatet, utan det var patriarkatet som gjorde det.

En början på något.

Tittade runt lite bland utkasten på datorn och hittade denna, om det här med manshat. Säg gärna vad ni tycker.

Livet i det här samhället är, i bästa fall, en ändlös strävan att nå människan inne i mannen. Kvinnor försöker på alla vis nå denna människa. De ingår relationer med män, de pratar om känslor med män, de ber män förklara hur de tycker och tänker och känner.

Att vara kvinna i det här samhället är att vara dömd till det sisyfosarbete det innebär att försöka nå människan inne i mannen. Kvinnor lär sig att längta efter män, att ständigt söka sig till män, i hopp om att kunna komma i kontakt med människan där inne. Den mytomspunna människan, den som bara den skickligaste av kvinnor kan nå. Vi lär oss att vi måste vara perfekta kvinnor för att kunna nå människan i mannen. Vi lär oss att själva spela med i mannens spel, själva ta på oss en patriarkal mask och göra oss till kvinnor, för att nå människan.

Det sägs till oss manshatare att vi ska sluta fokusera på masken, det finns ju en människan därunder, men så länge masken täcker över denna människa så kan vi inte nå den. Vi kan inte ensamma stå för mänsklighetens humanism, det vore att göra våld på oss själva, att acceptera förtrycket för att det inte är det som är mannens egentliga essens. Vi kan inte se män som människor innan de kastat sina patriarkala masker och framträder som sådana.

Det vi måste inse är; det finns ingenting där. Det finns ingen människa inne i mannen så länge han envisas med att vara man, ty en kan inte samtidigt göra anspråk på att vara man, en patriarkal förtryckare som har makt över ickemän, och en människa. Det enda sättet en man kan bli en människa är att sluta vara man.

Men mannen kommer inte på eget bevåg sluta vara man, och det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen. Att sparka sönder hans ruttna ansikte bara för att upptäcka att det är en mask. En patriarkal mask. På samma sätt måste vi krossa våra egna masker, ta av oss dem och kasta dem i marken, stampa på dem, för att kunna träda ur dem, för att kunna mötas som människor.

Men för att kunna krossa den patriarkala masken, för att kunna mötas som människor, så måste vi först mötas som män och kvinnor. Men inte som män och kvinnor i kärlek, utan som män och kvinnor i hat. Vi måste mötas som män och kvinnor på ett slagfält. Vi måste krossa männen som män, som fiender innan vi kan acceptera dem som våra vänner, som människor. Manligheten, mannen, måste krossas, för att människan ska kunna framträda.

Det hat vi känner mot män, mot manligheten, springer ur en kärlek till människan. Hatet kommer ur en längtan att kunna mötas som människor, ur en längtan att krossa den patriarkala masken, befria människan bakom mannen från sitt ruttna manliga ansikte.

Vad manshat tjänar till.

Min favoritperson att gå i polemik mot, Wallin, har twittrat om feminism igen!

Tänkte ge lite tankar kring hur jag som feminist ser på saken: förstår att vissa kvinnor kan känna ett irrationellt hat mot män som grupp. Irrationellt = det är ju aldrig rationellt att dra halva jordens bef över en kam pga enskilda händelser man råkat ut för. Men kan ändå förstå varför man som kvinna tillslut får ett genomgående agg mot män i stort. Pga x antal kräkningar och härskanden av patriarkat. MEN. Jag tror inte på en såpass svartvit och radikal retorik för att krossa just patriarkala strukturer. Även om man irrationellt känner’t.

Först och främst, vad innebär ens ”irrationellt” i sammanhanget? Jag tänker att manshat är rationellt eftersom män som grupp uppvisar en massa beteenden som är jävligt vidriga och skadar många kvinnor. Sedan kanske inte alla män gör detta, men många gör det och då är det rationellt att undvika män som grupp.

Ok, jag tänker väl att folk får välja vilka strategier de nu vill. Däremot tror jag att manshat är en jävligt bra strategi i vissa fall. Manshat har till exempel fått mig och många andra ickemän att inse att skulden inte ligger på en själv, utan att det handlar om att vara förtryckt i patriarkatet. Sedan ställer jag mig också emot kravet på att ”feminismen” ska vara en enhetlig rörelse som liksom tänker strategiskt i varje drag. En massa saker gör vi ju för vår egen skull, för vår egen personliga frigörelse, och det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv. Kanske är det inte ”strategiskt”, jag vet inte, men jag tror inte att vi kan vara ”strategiska” hela tiden.

Ska jag vara helt ärlig (inväntar shitstorm…) så har iaf jag nog känt mig MER förtryckt av andra kvinnor än män, generellt so far. Inte att det är en ehm tävling, men att kritisera andra kvinnor som kvinna kan inte bli fridlyst pga ett rådande patriarkat.

Många kvinnor känner att de blivit mer förtryckta av andra kvinnor, och det är också ett känt fenomen inom feministisk teori att 1. kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer 2. kvinnor bär på internaliserat kvinnohat. Jag har också varit med om att kvinnor mycket aggressivt försvarat patriarkala strukturer (till exempel Wallin). MEN jag drar inte utifrån detta slutsatsen att det är kvinnorna som är problemet i patriarkatet, utan jag tänker att det snarare är fråga om att kvinnor behöver hävda sig inför män för att bli mer populära i patriarkatet. Män sitter ju som känt på den sociala och ekonomiska makten och därför finns det för många kvinnor mycket goda skäl att ta avstånd från feminismen och alliera sig med patriarkatet.

Vad ska jag göra med ett ständigt agg mot män som grupp? Hur ska det få mig att bli stark i min kamp för jämställdhet?

Jag vet inte vad som funkar och inte funkar för Wallin, och grejen är ju att ingen avkräver henne att hon ska hata män som grupp heller. Alla gör väl fan som de själva vill, vissa behöver manshat och andra inte. Wallin behövde uppenbarligen själv manshat under en period. Behovet av manshat växlar även för mig, när jag precis gjort slut med mitt ex så behövde jag mängder av det för att frigöra mig, nu inte så mycket. Detta gör inte att jag tror att manshat är dåligt bara för att jag personligen slutat med det, utan jag ser att det handlar om vilken kontext en befinner sig i. Som feminist borde en visa respekt inför att olika ickemän befinner sig i olika situationer där de behöver olika saker för sin frigörelse.

En lågutbildad vit svensk man som ev står utan jobb i mindre ort har nog svårt att förlika sig med att vara i ”toppen” av hierarkin/förtryck. Vet många män som trots vita och hetero lever med allt annat än status och makt. Tycker inte synd om, bara nyanserar.

Tja, det här är ju ba… ja Wallin, vi lever i ett klassamhälle. Bra observation! De flesta så kallad manshatare är medvetna om detta och skriver ofta om det. Jag kan tycka att det är en aning ironiskt att en av oerhört få gånger Wallin skriver om klass är när hon använder det som slagträ mot feminismen. Jag bara tänker på hur ofta jag själv skriver om klassrelaterade frågor, och då är jag ändå en av dessa manshatare som Wallin vänder sig emot.

Wallin återkommer ofta till frågan ”vad ska manshat tjäna till”. Som ”manshatare” så kan jag berätta lite vad jag upplever att manshat ”tjänar till”:

Jag skriver mycket om hur män beter sig mot kvinnor i relationer. Jag får dagligen kommentarer från personer som säger att jag hjälpt dem att förstå saker och ting, att de i och med mina texter känner sig stärkta och kan släppa skulden. Jag vet att många, både män och kvinnor, använder mina texter som underlag för diskussion kring till exempel hur en ska kunna förtrycka mindre som man eller hur en ska kunna ha en mer jämställd relation. Det är faktiskt många män som hör av sig till mig och tackar för att mina texter får dem att bättre förstå och ta tag i sitt eget förtryck. Helt enkelt; många säger till mig att mina texter, mina arga och manshatiska texter, förbättrar deras liv. För mig är detta något väldigt betydelsefullt.

Jag har också upprepade gånger själv känt denna känsla, när jag till exempel läst böcker som pekat på dessa strukturer. Det är så oerhört skönt och befriande och har varit en oerhört viktig del i min frigörelse. Utan detta hade jag aldrig varit så säker i mig själv och min analys som jag är idag, jag hade aldrig kunnat ge systraskap som jag kan idag, jag hade aldrig kunnat kämpa som jag gör idag. Detta kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig och många med mig. Detta tycker jag är jävligt viktigt.

Jag vill också passa på att ställa en motfråga till Wallin: var tänker du dig att det ska leda att gång på gång gå i polemik mot ”manshatare”? Hur för det den feministiska kampen framåt? Vore det inte bättre att fokusera på patriarkatet?