Självuppoffrande och omsorg är något som feminister ofta har olika åsikter om. Vissa menar att dessa egenskaper, att kunna ge omsorg, är något väldigt fint hos kvinnor. Andra menar att det är någonting vi måste träna bort för att kunna likställas med mannen.
Detta samhälle r organiserat utifrån premissen att kvinnor ska ge omsorg billigt eller gratis, framförallt inom familjen men också i yrkeslivet. Samhället behöver denna omsorg, det är ingenting som bara ges vind för våg utan det är någonting som samhället behöver för att gå runt. Vi behöver närhet, kärlek, känslomässigt arbete och så vidare. Men så som samhället är organiserat är detta väldigt ojämlikt fördelat.
Jag tänker att förmågan att relatera till andra är väldigt viktig, men denna förmåga har blivit beslagtagen av patriarkatet. Vi har lärt oss att rikta in denna förmåga på män, för att kunna dalta med deras egon, istället för på oss själva och andra ickemän. Det är en fin egenskap, om den används rätt, men patriarkatet har gjort allt för att exploatera den.
Jag tänker också på självuppoffrande som idé, att det skulle vara fint att offra sig själv för andra, och att detta på sätt och vis är genomgående i patriarkatet. Eftersom det finns så få idéer om hur en skulle kunna ge till andra utan att bli utsugen så blir självuppoffrandet en given del av kärleken. Meningen är att en ska älska någon så mycket att en är beredd att lida för denne, att en är beredd att ge upp sig själv och leva för och genom den andra.
Jag tänker på den Valerie Solanas skriver om individualitet i SCUM:
Ett verkligt samhälle består av individer – inte bara medlemmar av arten, inte par – som respekterar varandras individualitet och privatliv och som samtidigt interagerar känslomässigt och mentalt med varandra – fria själar i fria relationer – som samarbetar med varandra för att uppnå gemensamma mål. Traditionerna säger att samhällets grundläggande enhet är familjen; »hippisarna« säger stammen; ingen säger individen.
Jag tycker mycket om det här sättet att se på individualitet. Det är inte en fråga om den liberala isolationen, men det är inte heller en fråga om självuppoffrande. Det handlar om att människor ska vara självständiga för att kunna vara med varandra, kunna relatera till varandra.
I de relationer jag har haft där det har funnits självuppoffrande med i bilden, alltså människor som inte känner sina egna behov och gränser och som därför hänger upp sitt egenvärde på någon annan, har det ofta varit svårare att få hjälp och stöd, eftersom det inte har kunnat ges på ett bra och ömsesidigt sätt. Till exempel när jag bara behövt stöd, men istället fått någon slags total självuppoffring som jag varken bett om eller behövt. Som om självuppoffrandet i sig var det jag eftersökte. Jag har varit på båda sidorna i dessa situationer, både gett saker och ting som egentligen inte eftersöktes för att jag trott att det var min plikt, och fått saker jag inte behövt men som sedan agerat som substitut till det jag egentligen behövde.
Det kan lätt bli så att en söker, eller tror sig söka, just självuppoffrandet i sig, ofta så har jag blandat ihop mina behov av stöd med att någon ska ”bevisa sin kärlek” genom att vara självppoffrande. Jag tänker att detta är ett ganska vanligt mönster; när en inte vet eller vill förstå vad en egentligen behöver så landar en lätt i att avkräva människorna i sin omgivning olika bevis på deras kärlek. Detta blir i princip alltid destruktivt, det är smärtsamt för dem som avkrävs bevis, och för den som får dessa bevis blir det så mycket mindre värt när det inte kommer av fri vilja utan har blivit avkrävt.
En annan grej i självuppoffrandet är att det skapar skuld, som håller kvar människor vid varandra. En känner skuld att fortsätta vara med någon för att den har offrat det ena och det andra för en. Det blir oviktigt om relationen i sig är bra eller inte, en blir tvungen att stanna med varandra för att ”hedra” det den andra har gett en, oavsett om det var något en faktiskt ville ha från första början. Denna ”skuld” gör sedan att människor klamrar sig fast vid relationer i något slags ursinnigt försök att rätta till saker och ting, istället för att lämna ett uppenbart hopplöst projekt. Och det ÄR svårt att lämna en relation där en upplever att en gjort stora uppoffringar, en vill bara inte medge att det varit förgäves.
Så som jag resonerar kring relationer nu är att jag vill försöka hålla mig såpass fri att jag kan lämna relationen när jag känner att den börjar bli dålig. Detta innebär till exempel att inte göra uppoffringar. Att inte göra uppoffringar innebär inte att inte ge stöd och hjälp, snarare att inte låta min tillvaro cirkulera kring någon annan, inte försöka ordna upp en annan människas existens. Jag kan ge stöd och hjälp, men jag kan inte ta ansvar för en annan människas problem.
Jag tror att detta i längden gör mig mer kapabel att faktiskt ge stöd, eftersom jag håller isär mitt eget behov av att bli behövd och binda någon till mig och den andra människans faktiska behov. Det är inte ovanligt att dessa två blandas ihop. Jag har både gjort det själv och varit med om att andra gjort det, till exempel genom att säga saker som ”jag kommer alltid finnas här för dig”, ”jag kommer hjälpa dig att må bra” och så vidare. Om jag ger stöd vill jag inte att det ska vara för att jag förväntar mig något annat tillbaka, utan för att det är en människa jag bryr mig om och vill finnas där för i den stunden. Detta bygger också på att jag inte upplever situationen som exploaterande, att jag känner att det jag ger erkänns för vad det är och inte förnekas, vilket män har en tendens att göra när det kommer till känslomässigt arbete.
Jag tänker att om människor jag lite mer själviska, i betydelsen att vi först och främst lever för och genom oss själv, har koll på våra gränser och behov, så skulle vi också kunna hjälpa varandra bättre. Ju bättre jag känner mig själv desto bättre kan jag vara till hjälp, eftersom den hjälpen jag ger inte innehåller något krav på motprestation eller tacksamhet på samma sätt som tidigare. Jag kan ge det jag har att ge och det jag vill ge, och jag kan välja att rikta denna förmåga mot människor jag bryr mig om istället för att rikta den mot någon heterorelation.