Ett irrelevant val.
Idag har det cirkulerat ett citat på facebook från ett inlägg av Fredrik Segerfeldt, som handlar om vänsterns ovilja att svara på frågan vilket samhälle man helst skulle välja att leva i, ett jämlikt och fattigt eller ett rikt och mindre jämlikt.
Jag har inga problem med att svara på frågan; jag skulle välja det senare alternativet. Det låter nämligen som en jävla dröm ur ett jämställdhetsperspektiv, en socialistisk utopi. En inkomstskillnad som är så liten är vi extremt långt ifrån, idag handlar det snarare om att vissa tjänar flera miljoner och andra lever ur hand i mun.
Det behöver inte vara millimeterrättvist, i alla fall inte för min del. Det som provocerar med dagens samhälle är att vissa människor vältrar sig i överflöd medan andra inget har. Ett överflöd som dessutom tär på miljön och som ofta har producerats av personer som har det betydligt mycket sämre.
Jag tycker att det är givet att man ska diskutera vad det finns för möjligheter att omfördela samhällets rikedomar. Vissa sätt fungerar såklart mindre bra, men det handlar om att testa sig fram. Jag kan i alla fall säga att om jag fick välja mellan ett samhälle där några få hade väldigt mycket pengar och vissa knappt klarade sig och ett samhälle som visserligen hade mindre pengar i genomsnitt men där fler hade det bra så skulle jag välja det senare. Det har jag inga problem med att stå för.
Nu är det emellertid inte så att man kan välja hur som helst utan man måste ju ha en hållbar metod för att uppnå jämlikhet och det är ju det som är utmaningen just nu.
Vad betyder ”funka”?
Igår så yppades följande: ”skithöga skatter fungerar visst, det funkade ju i Sovjet”.
Jag ba: ”…”.
Man kan inte bygga ett samhälle på altruism.
Jag säger inte att jag tycker alla utförsäkringsfall är rätt, jag säger inte att alla måste ha ett jobb oavsett arbetsförmåga, jag säger inte att alla ska starta egna företag eller något i den stilen, men jag förstår inte varför folk bara talar om vad som är egoistsikt och inte när man diskuterar ekonomi. Det är i sammanhanget en totalt irrelevant frågeställning huruvida enskilda individer är egoistiska när de inte vill behöva betala så mycket skatt som vi gör idag.
Varje år drar staten in en summa pengar som de kan spendera på välfärd och olika projekt, såsom infrastruktursatsningar. Pengarna dras in via skatter, intäkter från statliga företag och så vidare. För att ekonomin ska fungera så måste staten göra av med mindre eller lika mycket pengar som de drar in.
I Sverige betalar vi väldigt höga skatter, vi har faktiskt ett av världens högsta skattetryck. Med dessa pengar kan vi betala välfärd och liknande. Detta tycker många, inklusive jag, är bra. Man måste ha en stark välfärd för att folk ska kunna utvecklas och känna sig trygga.
Men ibland så är det lågkonjunktur, lågkonjunkturer beror ofta på att ekonomin inte rullar som den ska, det vill säga att folk inte konsumerar tillräckligt mycket, att för mycket pengar och arbetstillfällen försvinner ut ur landet och så vidare. När det är lågkonjunktur så måste man stimulera ekonomin, detta går att göra på många sätt men det vanligaste är att göre det mer lönsamt att arbeta och ha folk anställda, helt enkelt ge folk mer pengar på fickan så att de kan konsumera, ty konsumtion är grundpelaren i ekonomin i den kapitalistiska värld vi lever i.
Företag vill tjäna pengar och om de måste betala för mycket för att ha folk anställda så kommer de flytta utomlands. Rika människor vill inte ha sina pengar i Sverige om de måste skatta en gång till på de pengar de redan har skattat på, detta är sorgligt men sant, människan är inte en rakt igenom god varelse och många vill faktiskt behålla stora delar av de pengar de tjänar. Och om människor inte anställer svenskar, konsumerar i Sverige eller gör investeringar i Sverige så kommer vi att gå back på det. Man kan inte bygga ett samhälle på att de rika förväntas ge orimligt stora delar till samhället, för om det blir för mycket så kommer de med resurser, det vill säga de rika, att flytta, vilket Sverige som land förlorar pengar på.
Välfärd kostar pengar och Sverige har inte oändligt mycket av den varan. Vi har faktiskt till och med en ganska stor statsskuld, vilket visserligen inte är ovanligt men fortfarande sant. Sverige är inte längre en av världens starkaste ekonomier, vi har begränsade resurser precis som alla andra. Och för att vi ska kunna utvecklas som land så måste vi gynna företagandet, begränsa statens utgifter och få ut fler i arbetslivet.
Vissa saker funkar, andra inte. Grekerna tyckte säkert att det var asmysigt att gå i pension vid femtio och Amerikanerna tyckte säkert att det var fint att alla kunde få möjlighet att ta ett lån och köpa ett hus, och även om det är en fin tanke att alla ska få ha det så bra som möjligt så fungerar det i slutänden inte att ha fler utgifter än inkomster. Det är helt enkelt en omöjlig ekvation. Sen vill jag även påpeka att Sverige eller världen inte ser ut som på 70-talet, vilket också betyder att vi måste ändra vår ekonomiska strategi.
Kommentarer.