Att ge mat till tiggare.

Ibland när folk pratar om tiggare så säger de att en inte ska ge pengar till tiggare utan till exempel mat. Jag förstår att en gör detta om det är så att en har mat men inte pengar, däremot har jag väldigt svårt att begripa de som går någonstans och köper mat för att kunna ge.

För mig känns det som en väldigt obehaglig typ av förmynderi. Du bestämmer inte bara att personen ska köpa just mat för pengarna, utan även vad personen ska äta. Det känns föga sympatiskt.

Viss verkar tycka att just mat är ett av få hedervärd ändamål som tiggare får använda sina pengar till, så därför köper de bara maten direkt istället för att gå omkring och oroa sig för att tiggaren gör ”fel”, typ köper… KNARK!!! eller ger pengarna till någon LIGA!!! Människor har liksom bestämt på förhand vilka ändamål som är okej, utifrån sin egen världsbild och situation. Att en människa i den typen av situation kan ha ett behov av att fly verkligheten faller sig ganska naturligt för mig.

Det är liksom något med tiggare som gör att alla vill projicera sina egna ideal på dem. Vad de borde göra för pengarna, vad de borde äta, hur de borde leva, hur fattiga de borde vara och så vidare och så vidare. Istället för pengar, som ju är det som efterfrågas, ger en då en uppfordrande liten gåva. Jag tycker att det är en väldigt obehaglig inställning.

Många av de som tigger behöver ju pengarna till att hjälpa sina barn eller familjer. De har nog större behov av pengar än någon svettig macka. Jag tycker en kan ge dem det utan att lägga sig i vad slantarna ska gå till. Det kanske inte är någon större katastrof om de går till något mindre behjärtansvärt, men chansen för att personen faktiskt har nytta av din gåva ökar ändå markant. Sedan tänker jag mig att det kan vara skönt att slippa bli omyndigförklarad och misstänkliggjord på det viset.

Löneskillnader.

Ibland talas det om det här med mäns och kvinnors olika löner. Ett vanligt argument för att detta inte är ett problem är att det oförklarade löneglappet, det vill säga det löneglapp som finns mellan män och kvinnor med samma yrke, samma position, samma utbildning, samma erfarenhet och så vidare tydligen är väldigt litet. Det kan säkert stämma, jag vet inte. Grejen är att det här löneglappet över huvud taget inte intresserar mig.

Grejen med löneskillnaden män och kvinnor emellan är liksom inte att enskilda arbetsköpare diskriminerar män och kvinnor med exakt samma post i fråga om hur mycket de får i lön. Grejen är att kvinnor är strukturellt diskriminerade på en mängd olika nivåer i samhället vilket syns i hur stor lön de får i slutänden. Till exempel jobbar kvinnor oftare deltid, är mer hemma med barn och har svårare att klättra i karriären. Vidare finns det som känt ett stort lönegap mellan olika branscher som har mycket att göra med huruvida de är mans- respektive kvinnodominerade. Detta gör att kvinnor i slutänden tjänar mycket mindre pengar än män.

Detta är inte bara en fråga om någon slags tom symbolik, utan om makt och förutsättningar till autonomi. Att kvinnor har lägre lön gör dem mindre förmögna att vara självständiga från en eventuell man, vilket gör dem mer utsatta för förtryck och våld i relationer. Tänk dig själv att lämna en man som slår dig om du inte har tillräckligt med pengar att försörja dig och dina eventuella barn. Det är något som påverkar många kvinnors liv och möjligheter till frihet på ett ytterst konkret sätt, speciellt kvinnor som tillhör arbetarklassen som har lågbetalda jobb redan som det är. Att då dessutom vara kvinna gör dig dubbelt utsatt. Det är såklart ett mindre problem att kvinnor med högbetalda jobb tjänar mindre än sina män, då de troliga ändå har tillräckligt för att kunna försörja sig själva, vilket såklart inte gör det oviktigt på något sätt.

Ibland hör en argument i stil med att det är ”förståeligt” att kvinnor blir diskriminerade i vissa givna situationer. Ett exempel jag hört flera gånger är att det är ”förståeligt” att vissa arbetsköpare väljer bort kvinnor eftersom kvinnor idag är mer benägna att vara föräldralediga, på samma sätt kan en höra att det är ”förståeligt” att kvinnor är mer föräldralediga för att män ofta har högre lön. Detta skapar såklart en ond cirkel som kan vara kostsam att bryta för den enskilda familjen eller arbetsköparen. Jag tycker dock att det är ganska ointressant huruvida varje enskild individs bidragande till strukturen är förståelig eller ej, problemet är strukturen som sådan. Jag är inte intresserad av att identifiera ett enskilt ursprung till kvinnors lägre löner, ett enskilt ställe där en ska”börja” och fixa det hela, helt enkelt för att jag inte tror att en sådan punkt finns. Patriarkala strukturer upprätthålls ju i hög grad av att det faktisk, inom patriarkatet, är rationellt för enskilda individer att agera förtryckande. Lösningen måste därmed vara politisk och inte individuell.

Bara för att en inte kan hitta en enskild källa till förtrycket, en skurk som är skyldig till allt, betyder inte det att vi ska ge upp tanken om förändring. Verkligheten är komplex, och så är också lösningen. Men att komma och hävda att kvinnors lägre löner inte skulle ha något med förtryck att göra bara för att det inte är särskilt stor skillnad på kvinnor och män med samma yrke, samma arbetslivserfarenhet och så vidare, det är verkligen inget annat än rent skitsnack.

Vad är kapitalism?

Ett ämne som ofta leder till mycket förvirring när en diskuterar med andra är vad kapitalismen egentligen är. Vissa ur extremhögern (dvs timbrofolk/nyliberaler) verkar tycka att kapitalism är detsamma som den fria marknaden, och att staten på något sätt skulle stå för socialismen. Alltså att en blandekonomi skulle vara någon slags bladning av kapitalism och socialism.

Min förståelse av kapitalismen är helt annorlunda. Jag ser kapitalismen som ett system för produktion som omfattar hela samhället, alltså såväl staten som ”marknaden”. Jag ser det som att staten är nödvändig för att kapitalismen ska fungera, till exempel genom att mildra kapitalismens negativa skadeverkningar (lagstifta), reproducera arbetskraft (upprätthålls välfärd), kontrollera konflikter mellan arbetare och arbetsköpare, upprätthålla den privata äganderätten genom våldsmonopolet och slutligen rädda kapitalismen från sina negativa effekter, vilket till exempel gjordes på ett väldigt tydligt sätt när bankerna räddades vid finanskrisen 2008. Jag ser det också som att kapitalismen omformar staten och politiken efter sina behov. Jag tror inte att det nuvarande kapitalismen skulle fungera utan en stat, det skulle bli alldeles för mycket misär och oro för att produktionen skulle kunna hållas igång. Det krävs att någon tar hand om arbetarna och att den privata äganderätten upprätthålls på ett sätt som uppfattas som legitimt, alltså via statens våldsmonopol.

Detta sker dels på ett väldigt tydligt sätt genom att det alltid pratas om vilken politik vi ska föra för att skapa mer tillväxt, alltså gynna kapitalismen, men också dolt genom att till exempel ha vissa lagar rörande äganderätt som är nödvändig för en kapitalistisk produktion. En kan tydligt se hur politiken som förs ändras när kapitalismen krisar, typ nu börjar vi diskutera om det verkligen var en så bra idé med låginflationspolitik och superlåga räntor för att trissa upp konsumtionen, som ju var lösningen förra gången kapitalismen krisade. De som innan var övertygade nyliberaler tycker nu att staten måste ”skapa förutsättningar” för tillväxt och så vidare. Det handlar inte om ideologisk övertygelse om att det ena eller andra verkligen är bäst, utan om vad som för tillfället är nödvändigt för att få kapitalismen att fungera.

Så vad är en kapitalistisk produktion? Det har något med pengar och varuproduktion att göra. Det handlar om att varor byts. Men det är inte kapitalism bara för att folk byter varor med varandra, utan detta utbyte måste ske i såpass stor omfattning att det är det huvudsakliga sättet folk får tag på grejer på. Alltså: om folk i regel är självförsörjande men då och då handlar med varandra är det inte kapitalism. Då kan det vara så att personerna byter något som de själv har nytta av för något annat de också har nytta av. Om folk däremot producerar varor de själva inte kan använda (alltså typ 100 000 likadana mobiltelefoner) endast för att byta så är det kapitalism. Då är detta det sätt på vilket en merpart av samhällets produktion av saker sker. Idag är det så gott som omöjligt att leva utan att handla. Pengarna kommer in eftersom det är nödvändigt att ha dem för att kunna administrera detta utbyte på ett vettigt sätt. Men pengarna har också en funktion i att dölja den kapitalistiska exploateringen och upprätthålla ojämlikheten som är nödvändig för den.

Det har även med kapital att göra. Jag skulle säga att kapitalism är då en använder kapital för att ansamla mer kapital, något som ju är syftet med de flesta stora företag. Annars hade kapitalisterna kunnat skita i tråkiga styrelsemöten det och bara leva gött, men det gör de inte. Hela systemet bygger på att kapital ständigt måste ackumuleras, och den kapitalist som struntar i att göra detta åker ut ur spelet eftersom alla andra gör det, och konkurrerar ut den kapitalist som skippar det.

Så kapitalism är alltså ett system som bygger på att saker produceras för att bytas och att detta görs för att ackumulera kapital. Dessutom handlar det om att arbetskraft behandlas som en vara likt andra varor, det vill säga att det säljs och köps på en marknad. Om en ser på till exempel slavsystem är fungerar det inte så, utan då är det människan i sin helhet som är någons egendom och det råder ett personligt förhållande av exploatering, där slavägaren både har rätt att ta del av frukterna av slavens arbete men också har skyldigheter att ta hand om slaven. Inom kapitalismen däremot råder inget personligt förhållande mellan exploaterade och exploatörer, utan de exploaterade säljer sin arbetskraft såsom vara på en marknad.

Det var min förståelse av kapitalismen det, och den är såklart marxistisk. Beroende på ideologi definierar en såklart detta annorlunda, vilket är helt i sin ordning. Däremot är det viktigt att känna till och förstå dessa skillnader om en ska hålla på och diskutera saker.

Pengar.

Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.

Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.

Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.

Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.

Om donationer och pengar.

Som vissa har märkt så har jag en donationsfunktion på bloggen, något jag fick en väldigt utförlig kommentar på med en person som absolut inte kunde tänka sig att donera pengar eftersom jag tydligen borde vara emot detta på grund av att jag är emot kapitalismen och föraktar ”hederligt arbete” som tydligen är sättet personen ifråga fått in sina pengar på (var hen får detta ifrån begriper jag dock inte, jag har bara uttalat mig om att det är fånigt att sätta likhetstecken mellan hederligt arbete och lönearbete, eftersom det finns gott om ohederligt lönearbete och gott om hederligt arbete som inte inbringar lön).

Nu är det inte som att mitt liv står och faller med om någon väljer att donera, och jag kommer givetvis inte sluta blogga om jag inte får donationer, men jag är såklart beroende av pengar precis som alla andra och ju mer jag får in på andra sätt desto mer tid kan jag ägna mig åt att skriva istället för att arbeta.

Bloggen kostar dessutom en del att driva (någon tusenlapp om året i fasta kostnader) men framförallt är tiden jag lägger ner på att producera text stor. Nej, det är inget jag gör för att tjäna något på det (ganska uppenbart då jag inte tar betalt) men den som vill får gärna visa sin uppskattning genom något som faktiskt hjälper mig att upprätthålla det, om inte direkt idag så på lång sikt genom att ge mig en mindre ansträngd ekonomi. Jag inbillar mig att vissa personer faktiskt uppskattar att läsa den här bloggen och då tycker jag att det är rimligt att vissa också kan tänka sig att donera pengar till den som författar den. Jag är inte en sådan som tycker att det är viktigt med ersättning bara för sakens skull, men jag tycker ändå att en får förstå att skrivande kräver tid och energi.

Jag har tagit ett principbeslut att inte syssla med reklam här. Jag vill att den som läser ska vara befriad från sådant på den här platsen, och jag vill inte agera underlättande för företag att få sin skit såld. Men inte ens jag kan, hur mycket jag än hade velat, ta avstånd från det kapitalistiska systemet. Jag lever dessvärre i det och måste, precis som alla andra, ha pengar till mat, hyra, böcker, kläder och så vidare.

Med detta inlägg vill jag nog mest säga att jag tycker att det är tramsigt att förvänta sig att jag ska vara någon slags övermänniska och så över behov av pengar och att donationer tacksamt mottages av den som har lust och råd med det.

Vet du någonsin vad pengarna går till?

En vanlig förklaring som brukar dyka upp när det kommer till att inte ge pengar till tiggare är att en inte vet vad pengarna går till. När jag hör detta blir jag förbryllad. När ni köper mat, kläder, betalar hyra eller räkningar, et ni vad pengarna gå till då? En del går såklart till att producera den vara ni betalar för, men en del går också till vinst som du inte har någon kontroll över. Du vet inte heller vad pengarna som företaget betalar ut i löner går till. Ändå är det aldrig någon som tycker att det känns jobbigt att köpa saker för att en inte vet vad pengarna går till.

Jag betraktar det som mer troligt att pengarna jag ger till en tiggare går till något viktigt än att pengarna som h&m gör i vinst när jag köper en tröja där gör det.

Vissa grejer måste en ju såklart köpa, så det är inte så att jag tycker att ni ska sluta med det (även om jag helhjärtat stödjer t.ex. dumpstring och andra eventuella sätt att införskaffa livsmedel utan att betala för dem). Vidare kan en givetvis prioritera sig själv framför tiggarna, något jag själv hade gjort om jag inte haft några marginaler. Jag tycker bara det är intressant att se att just att en inte vet var pengarna går används som en förklaring. Ytterst sällan vet en var pengarna går. Skillnaden är att vissa människor anses vara mer benägna att ha mindre hedervärda syften, medan andra inte ifrågasätts.

En grupp människor som ifrågasätts mer än andra är tiggare. De antas alltid har något att bevisa, antas alltid ha något lurt på gång, antas alltid vara kladervärda. Samma misstänksamhet finns i princip inte mot någon annan vi ger våra pengar till.

Det är klart att en inte vet vad pengarna går till, och strängt taget kan det ju vara något riktigt otrevligt. Jag väljer ändå att tro att risken för det är ganska liten, och tänker också att chansen för att det går till något väldigt väldigt viktigt är betydligt högre än när det kommer till till exempel vilket företag som helst. Pengarna en ger till en tiggare kan potentiellt rädda ett liv, säg vilka andra pengar du släpper ifrån dig som kan göra det?

Om tiggeri.

Läs det här citatet av den moderata kommunpolitikerna Lindgren och förbluffas över vidrigheten i vissa människors människosyn:

Bilden är tagen av @martinasundman på twitter.

Jag blir förbluffad över detta. Vad är egentligen felet på människor? Vad förväntar sig Lindgren att tiggarna ska göra när de blivit tillsagda? Att de ska säga okej och gå hem till sitt palats och äta av maten de har i sitt kylskåp? Tror hen att de vill ligga där?

En såndär grej som jag har ändrat i mitt sätt att förhålla mig till andra är att jag numera så gott som alltid ger pengar till tiggare, även om jag bara har någon krona på mig. Det handlar inte om att jag tror att en krona hit eller dit spelar sådär skitstor roll för dem (även om det nog garanterat spela större roll för dem än för mig), utan om att jag tycker att det är ovärdigt att låtsas som ingenting, som att en inte har något ansvar.

Innan så har jag ursäktat mitt ickegivande på en massa olika sätt. Till exempel genom att ifrågasätta vad människorna har gjort för att hamna där de hamnat och vad de egentligen ska göra av pengarna. Ni vet den där slentrianmässiga misstänksamheten som är så jävla vanlig i hur folk förhåller sig till tiggare. Det där föraktet som döljs i ett hölje av illa befogade misstankar. Sedan tänkte jag på vad som kan driva en människa till att förnedra sig på det sättet och kom fram till att det nog inte är ett val en gör lättvindigt. Och om det nu skulle vara så att mina kronor går till droger eller maffian eller vad som helst så känner jag att det nog knappast är en större risk än att köpa en helt vanlig tröja på h&m.

Jag har också kört på den lite mer ”sympatiska” förklaringen att det ändå inte löser själva grundproblemet. Så kan en ju liksom komma undan med hedern i behåll, eftersom en fortfarande vill att de ska få hjälp. Men alltså satan vilken dålig ursäkt det är. Det är ju inte som att den politiska viljan att ta hand om socialt utsatta blir större för att jag inte ger dem pengar. Jag tycker såklart fortfarande inte att det är en bra lösning på problemet att personen kan försörja sig genom allmosor, men jag tänker på vad jag hade velat om jag stod där själv. Jag tvivlar liksom inte på att de har ett behov av pengarna just då.

Jag tycker inte bara att det handlar om pengarna i sig utan om inställning. Om jag hade stått där så tror jag att jag hade mått sämre om ingen ens låtsades om mig, om folk vände bort blickarna, vilket ju ofta är fallet. Då tänker jag att det är viktigt att ge även för att bryta det osynliggörandet, för att visa att en bryr sig. Jag tänker att det spelar roll inte bara för personen som tigger utan även för de som är i närheten. Är det inte ofta så att fler ger bara en sätter igång? Det är så jävla obehagligt när det är det där kalla ignorerandet som blir normen, och jag tänker att en genom att ge inte bara bidrar rent ekonomiskt utan också socialt genom att kanske skapa ett lite annorlunda klimat.

Hur resonerar ni kring detta? Brukar ni ge pengar till tiggare?

Alla kan inte vara rika.

IMG_20130111_162720

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!

Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.

”Pengar är inte meningen i livet”.

Ibland, eller till och med ganska ofta, så stöter man på människor som har det gott ställt men som ska förklara att livets ”verkliga” mening inte är att ha mycket pengar utan att typ kärlek och så vidare är mycket viktigare. Nå, det må så vara, men det stör mig så jävla mycket när folk försöker förminska vikten av ekonomisk orättvisa med att pengar egentligen inte betyder något.

Samma typ av resonemang används ofta för att berättiga löneskillnader mellan olika yrken. Till exempel att vårdpersonal har lägre lön kan motiveras med att det inte är lönen som gör att man väljer ett sådant yrke. Nej, det må så vara att ingen väljer att bli sjuksköterska för att de har så fett betalt (speciellt inte med dagens löneläge) men det motiverar i sig inte varför de ska ha lägre lön än till exempel en elektriker, eller varför inte en banktjänsteman.

Om nu vore så oviktigt att ha mycket pengar så vore väl en offensiv fördelningspolitik det rimligaste? Men av någon anledning så slutar de där argumenten att hagla när man börjar diskutera behovet hos personer som har mycket pengar. Intressant.

Att tala om ekonomi.

Hela diskussionen kring att bjuda och bli bjuden fick mig att tänka på en grej som jag tror ändrar min syn på det ganska mycket. Jag skrev ju att jag såklart anser att allt detta beror på de inblandades privata ekonomi, och man kan såklart inte förvänta sig generositet av en person som vänder på slantarna. Däremot så är det ju långt ifrån givet i alla relationer att alla vet hur de står till med varandra ekonomi.

Jag tar detta mycket för givet i mina relationer. Jag och mina vänner pratar om pengar, det är inte tabubelagt på något vis. Så har nog inte alla det, vilket såklart komplicerar väldigt mycket i frågor om vem som ska bjuda vem och hur mycket det är okej att ”höfta” på en nota och så vidare.

Jag står ändå fast vid det jag skrev och tycker att det vore en bra grej överlag om folk vågade tala mer om pengar med varandra. Många som kommer från en privilegierad bakgrund, som jag själv, kan ha svårt att förstå hur det är att inte ha pengar men så är det i alla fall för mig att jag visar förståelse och respekt om jag får reda på att det är så.

Kanske är det många som drar sig för att berätta om sina ekonomiska bekymmer för andra och väljer att hålla god min fast de egentligen tycker att det är skitjobbigt när man ska köpa nån present till en vän gemensamt eller vad det nu kan vara. Jag har hört att det i vissa sammanhang leder till social uteslutning, vilket ju är djupt tragiskt. Men jag tänker att om man i högre grad talade om ekonomi så skulle detta stigma kanske minska.