Angående att ”välja” sin sexualitet.

Eftersom det har gått en massa snack om att ”välja” att vara lesbisk och politisk lesbiskhet och så vidare så tänkte jag förklara hur jag ser på min sexualitet och ”val”. Det är intressant när folk pratar om att jag har ”valt” att vara lesbisk när jag inte har uttryckt det själv. Jag har inte heller kallat mig politiskt lesbisk. Däremot har jag beskrivit en process där jag med hjälp av feministisk litteratur och samhällsanalys lyckats förstå min begär i en bredare kontext och även omvärdera dem. Jag anser också att detta är någonting som flera kvinnor kan och borde göra, dels för sin egen skull men också för att det kan vara en väg mot frigörelse att vara kvinnosolidarisk. Däremot har jag inte ”valt” att bli förtryckt och exploaterad i mina relationer med män, jag har inte valt att leva i ett patriarkat där kärlek mellan män och kvinnor är i princip omöjlig då den solkas ner så mycket av strukturer, jag har inte ”valt” att vara en människa som begär trygghet, närhet och kärlek och gör motstånd mot förtryck. Jag har inte valt min situation eller det samhälle som gör att denna process varit meningsfull eller ens möjlig.

Alla mina relationer med män har gjort mig djupt olycklig. Uppenbarligen kunde jag trots detta rent fysiskt befinna mig i deras närhet under en tid. Jag kunde ha fleråriga relationer med dem. Jag dog inte. Jag upplevde rentav att jag uppskattade dem, som en ju lätt gör när en har lärt sig att relationer med män är livets mål och mening. Visst resulterade det i utbrändhet och långa depressioner, men det var ju inte som att det var fysiskt omöjligt. Det går att trycka ner sina behov och begär, det går att leva i känslomässig misär. Det är bara det att det gör en deprimerad som fan, det gör att en känner brist på glädje i livet och så vidare. Men det går att leva så. Jag kunde leva så i flera år.

Gör det faktum att jag hade dessa relationer mig mindre lesbisk? Nej, det är fortfarande sant att jag inte har någon som helt lust att varken ha sex eller relationer med män. Jag anser att det är detta som är viktigt när det kommer till att ”definiera” min sexualitet, hur mina begär är riktade idag. Relationer med män är inte ett alternativ, och därför tänker jag inte kalla mig ”bisexuell”. Däremot kommer jag inte sitta och säga att allt jag känt innan för män varit lögn. De känslorna har varit genuina, men det har inte varit samma typ av känslor eller begär. Det har varit begär efter vissa ideal snarare än dem som personer, det har varit begär efter att bli bekräftad som kvinna och få en plats i samhället. Jag tänker inte säga att dessa begär var mindre autentiska, uppenbarligen styrde de ju mitt liv under flera år och var avgörande i min utveckling. Att avskriva dem som falska är en förenkling jag inte vill göra.

Jag finner det inkorrekt att beskriva min process som att jag har ”upptäckt” att jag var lesbisk hela tiden. Jag ser flera problem i detta. För det första så gör det mina tidigare misslyckanden i heterorelationer till en fråga om att jag var lesbisk ”egentligen”. Detta är såklart inte sant. Anledningen till att jag mådde skit av mina heterorelationer var att männen jag hade dessa relationer med behandlade mig illa som män gör, och att jag lever i ett samhälle där detta ses som normalt och ibland rentav erotiseras. Om jag inte hade levt i ett patriarkat så hade jag aldrig accepterat att de relationerna såg ut som de gjorde. Ett annat problem är att det implicerar att andra kvinnor skulle vara mer bekväma med det jag utsattes för i mina relationer för att de ”är” heterosexuella.

När folk pratar om det som ett ”val” från min sida så undrar jag vad som krävs för att vara flata ”på riktigt”. Att en ska få en allergisk reaktion när en rör vid en man? Att en aldrig ska ha känt begär till en man? Att en ska förklara att alla ens heterosexuella begär och handlingar bara varit en stor lögn och att en nu funnit sanningen? Nej, jag tänker inte göra, då jag anser att det är att spela på heteronormens villkor. Jag tänker inte låtsas att mina heterorelationer var mer tragiska för att jag var flata ”egentligen”. De var tragiska för att det är sådana heterorelationer i patriarkatet är.

Nej, det var inte något ”val” att konstatera att heterorelationer gjorde mig sjuk (ja, jag blev utbränd, deprimerad och ångestfylld av dem, något jag beskrivit åtskilliga gånger på den här bloggen) och djupt olycklig och att jag inte skulle kunna leva ett rikt liv om jag skulle fortsätta med dem. Visst hade jag kunnat förneka mina behov och trycka ner mig själv lite till, men det skulle ha fått stora konsekvenser för min psykiska hälsa och min livskvalitet. Den situation som gjorde att jag var tvungen att värdera om mitt liv och mina relationer var ingenting jag ”valde”. Jag ”valde” inte att heterosexualiteten skulle vara djupt destruktiv och skadlig för mig. Jag ”valde” inte att jag trots detta skulle komma att indoktrineras i den.

Att någon tar sig rätten att definiera min sexualitet som ”självvald” tycker jag är väldigt respektlöst och bygger på en stor oförståelse inför mitt sätt att resonera kring de här sakerna. Jag är inte mindre lesbisk än någon annan, jag kan inte ”välja” att vara heterosexuell. Det skulle göra mig olycklig nu precis som det gjorde mig olycklig tidigare. Bara för att jag inte anpassar mig till en syn på sexualitet som något ”medfött” så innebär inte det att det är ett ”val” att vara lesbisk.

Den som gillar fria val borde uppskatta information om nackdelar med barnafödande.

En grej som är intressant när en skriver om det här med barnafödande och att det inte riktigt accepteras att en som kvinna väljer bort att skaffa barn är personer som skriver såhär:

Jag har valt att se mig själv som en ansvarstagande människa som kan göra egna val i livet, inte någon som är ett offer för patriarkatet. Den inställningen har utan tvekan tagit mig hit där jag är nu. Det har också gjort att jag inte behöver känna mig bitter – valet är alltid MITT!

Jag tänker typ såhär, om en nu tycker att det är viktigt att folk ~*väljer själva*~ och liknande, då borde det väl ses som något väldigt positivt att någon skriver om de nackdelar och risker som finns med barnafödande, så att det finns en större grund för att göra ett informerat beslut. Jag tänker att många känner bitterhet just för att de inte fått någon grund av fatta informerade beslut på, för att det är så oerhört känsligt att välja bort barn.

Min poäng är inte att det på något vis skulle vara fel att välja att skaffa barn, däremot att en som kvinna utsätts för väldigt mycket som säger att det är självklart att en ska skaffa barn, men väldigt lite som pekar på just de risker och nackdelar som finns. Det är utifrån denna bakgrund som jag anser det viktigt att prata om detta.

Varför är det hotfullt att berätta om att en själv valt bort barn och varför? Det innebär ju inte att jag tycker att någon som väljer annorlunda väljer fel, men jag tycker att även mitt beslut ska kunna få en plats och att de prioriteringar jag har valt att göra är värda att prata om.

Kanske finns det kvinnor som inte känner någon yttre press alls att skaffa barn, men faktum är att många kvinnor känner denna press och detta tycker jag är viktigt att prata om. Om någon har skaffat barn och är nöjd med detta kan jag bara gratulera, mitt syfte är inte att ta ifrån dem deras glädje utan att försöka få färre kvinnor att sätta sig i situationer de kan komma att ångra.

Faktum är att många kvinnor ångrar att de skaffat barn. Varför är det så svårt att prata om detta utan att det landar i Det Är Minsann Ett Fritt Val-retoriken? Om det nu vore det, så vore det väl inget problem att folk faktiskt diskuterade hur de valt och varför. Men uppenbarligen är det inget fritt val, eftersom det är så oerhört känsligt att sprida information som kan vara ett argument emot barnafödande.

Om du upplever detta som oproblematiskt så föreslår jag att du inte söker dig till bloggar som går ut på att problematisera detta ur ett könsmaktsperspektiv. Jag försöker tala till de som, liksom jag, upplever att livet knappast är ”fritt” utan tvärtom omgärdat av förväntningar och krav sprungna ur könsmaktsordningen. Om en inte kan relatera till denna erfarenhet så gör en nog bäst i att inte läsa bloggar som utgår från just denna.

Män vill upprätthålla illusionen om att det är de som väljer.

En blir ju förvirrad. Varför väljer män att ha relationer med kvinnor när de inte ens verkar uppskatta kvinnor. Till exempel ett av mina ex som envisades med att kommentera allt jag gjorde och ”uppfostra” mig hela tiden. Varför var han ens ihop med mig? Eller snubbar som snackar om hur jobbiga brudar är och så vidare, varför har de flickvänner?

Det handlar såklart om makt och kontroll: genom att få det att framstå som att de gör en en tjänst genom att vara ihop med en så kan de se till att en blir mer känslomässigt beroende av dem. Genom att framstå som att det är de som har kontroll över situationen, det är de som är oberoende och starka och som väljer att vara med en kvinna trots alla hennes fel och brister så upprätthåller de kontroll. De frånta henne hennes förmåga att själv se över relationen och välja, de döljer möjligheten som finns att det faktiskt skulle kunna vara de som behöver henne och inte tvärtom.

wpid-img_20141228_130023.jpgIbland skriver snubbar typ såhär till mig: ”det är jättebra att du uppmanar kvinnor att inte ha relationer med män för vi vill faktiskt bli lämnade IFRED” i något slags försök att provocera. En önskar ju att det var sant, men tyvärr är det så att män i väldigt hög uträckning söker upp kvinnligt sällskap, trakasserar kvinnor till att ingå i relationer med dem och så vidare. Snarare är det kvinnor som drar sig undan, även känt som ”spelar svårfångade” (att det kan vara så att kvinnan helt enkelt inte vill brukar inte falla män in).

Jag antar att de skriver så för att inbilla sig att de har någon slags kontroll över situationen, att det fortfarande liksom är de som väljer bort kvinnor de inte anser passar dem. Men jag tänker typ: om det nu var så att de inte brydde sig, varför skulle de bry sig om att nedvärdera en? Då skulle de väl bara kunna chilla med att en inte vill ha något med dem och göra och känna sig glada och lättade. Uppenbarligen är detta inte fallet. De bara MÅSTE säga att det minsann var de som kom på det först, för att upprätthålla bilden av att det är De Som Bestämmer!!!!

Det viktiga är att en inte tror sig ha någon agens. Det viktiga är att en inte tror sig ha gjort ett aktivt val, att välja bort män, utan att en har kvar självbilden om att en är misslyckad och patetisk och inte är med män helt enkelt för att en inte lyckats med heterosexualiteten. Att det rör sig om ett personligt misslyckande och inget annat.

Det är lätt att godta denna självbild, den fungerar bra ihop med den självbild många kvinnor redan har om att de inte förtjänar mer än vad män ger dem, och eftersom män i regel ger dem skit så är skit vad de förtjänar.

Men jag vet att jag har valt. Jag har kommit fram till att det inte är värt att leta efter eller kämpa för att hitta ”den rätta” mannen, eller den Goda Förtryckaren. Jag vet att det inte är värt all den smärta en får utstå på vägen, att vaska fram de där beryktade guldkornen i en hög av skit. Jag har valt att inte leva mitt liv för att hitta en man.

wpid-img_20141229_122156.jpg

För mig är det viktigt att hålla fast vid detta, för det handlar om att känna att jag själv har makten över mitt eget öde, något jag som kvinna annars brukar förnekas.

Eftervalsreflektioner.

Reflektioner angående valet:

  1. Jag blir irriterad när folk uttrycker förvåning eller förfasar sig över att Sd fick så mycket. Fanns det något mer uppenbart än att Sd skulle få högt stöd? Jag förstår att folk gärna håller hoppet uppe MEN jag tycker samtidigt att det tyder på en viss världsfrånvändhet. Vad som också stör mig med detta är att jag tror det är samma människor som kommer ”ta ställning” och sedan inte göra något mer fram till nästa val.
  2. Allt fokus på Sd:s vågmästarroll förbryllar mig. Alliansen har varit minoritetsregering med Sd som vågmästare i fyra år. Det är absolut ingenting nytt att Sd har en vågmästarroll och jag tycker det är fascinerande att folk säljer in det så. Däremot att de har fördubblat sitt väljarstöd, det är en stor grej.
  3. Alliansen jobbade hårt på att sälja in det som något helt naturligt att en förhandlar om regering och den politik en ska föra INNAN en har haft val. Detta är jättemärkligt eftersom det absolut inte är standard. Hela snacket om ”stabilitet” och ”trovärdighet” får politiker att framstå som tjänstemän, vilket såklart ligger i högers intresse eftersom deras ”visioner” är alldeles för vidriga för att rösta på. Deras stora trumfkort är att de kan framstå som ”ansvarstagande”.
  4. Hur vissa diskuterar Sd:s framgångar som om det inte vore ett problem om de inte får inflytande, alltså om någon form av blocköverskridande samarbete kan göras. För det första så är blocköverskridande samarbete i sig en slags inflytande Sd får; de skapar ett politiskt klimat i vilket inga större förändringar tillåts ske. Detta tror jag på sikt också gynnar dem eftersom de är ett missnöjesparti som lär växa om det politiska ”etablissemanget” inte gör några förbättringar. Vidare så har de ju redan och kommer troligen få mer inflytande över debatten och hur de skapar en större acceptans för rasistiska åsikter som drabbar verkliga människor dagligen. Att reducera politik och rasism till hur röster faller i ett parlament tror jag är problematiskt.
  5. Vad som på allvar skrämmer mig är att M kommer röra sig närmare Sd och att regeringen inte kommer kunna göra några betydande reformer, vilket kommer leda till att folk kommer rösta mer på Sd + blåa blocket nästa val. Jag ser det inte som osannolikt att vi får en allians med M och Sd.

Så vad gör en? Jag har fan ingen aning. Jag önskar jag hade något smart, genomtänkt, peppigt att säga men det har jag inte. Vad jag vet är att vi måste hitta långsiktiga strategier för att motverka Sd, inte bara hoppas på att det lyckas skapas en regering som gör att de får mindre inflytande de fyra kommande åren.

När vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ kan vi börja förhandla.

Ibland ser jag olika kvinnliga karaktärer beskrivas som ”starka kvinnor” och förvånansvärt ofta handlar detta om att kvinnorna ifråga agerar som subjekt i relation till män. Till exempel: hon raggar upp honom, hon väljer honom och så vidare, som om det vore att göra ett ickepatriarkalt val bara för att en väljer.

Givetvis väljer kvinnor saker i sina liv. Kvinnor är inte passiva objekt för mäns makt, utan vi förhandlar om utrymme, om villkor i relationen och så vidare. Vi gör motstånd mot förtrycket i de heteromonogama relationerna, vi gör motstånd mot normer och ideal som tvingas på oss och så vidare. Att förneka detta vore att förneka att kvinnor agerar som subjekt och det vore högst ofeministiskt.

Problemet med dessa ”starka kvinnor” som ”väljer” är att dessa val alltid handlar om män. De väljer mellan män, de väljer att satsa på ett förhållande med en viss man och så vidare. Detta är såklart ett val, och det sker i regel också en förhandling innan beslutet fattas där kvinnan ställer olika krav, men det hela sker på mannens såväl som på heterosexualitetens villkor. Det är fortfarande mannen som har makt, det är kvinnan som når samhällelig statusgenom honom och inte tvärtom.

I vissa filmer tycker jag att den här förhandlingen skildras på ett väldigt bra sätt. Till exempel i Titanic så är de begränsningar som Rose upplever i sin livssituation väldigt uttalade, det är uppenbart att hon är en kvinna i ett patriarkat och därmed begränsad, men hon agerar också tydligt som ett subjekt och tar avstamp i sin situation för att fatta beslut kring sitt liv. I andra filmer, till exempel Pretty Woman, så tycker jag inte att det framgår lika tydligt vad det rör sig om. Där lyfts inte kvinnans pressade situation som kvinna fram på samma sätt, utan det framstår mer som att hon bara drar en vinstlott och förbättrar sitt liv. Det framstår som att de väljer varandra på lika villkor, vilket såklart inte stämmer. Där Titanic är en ärlig och tragisk framställning av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle så är Pretty Woman en askungensaga där en kvinna blir räddad av en man.

imagesPoängen är inte att kvinnorna i dessa filmer är passiva eller att de gör dåliga val, poängen är att deras valmöjligheter är mycket begränsade och alltid beroende av män. Det är ytterst ovanligt att en kvinna i en romantisk film faktiskt går utanför detta, men det sker faktiskt i Titanic. Rose väljer att inte vara med Carl efter att Jack har dött, hon väljer att leva sitt eget liv. Hon går utanför den vanliga romantiska berättelsen och tar ansvar för sin egen existens, vägrar låta sitt öde ligga i en mans händer. Detta är verkligen ett lyckligt slut, ty det innebär en verklig frigörelse.

Och det är den möjligheten vi måste lära oss att se och ta till vara på. Så länge våra val och våra förhandlingar sker med män, för att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, så kommer vi att vara i en underordnad position i förhandlingarna. Vi kan kanske få vissa fördelar, men vi kommer aldrig få makt över situationen. Vi har ingenting att faktiskt sätta emot om vi i slutänden ändå måste leva tillsammans med en man. Det är först när vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ som vi kan börja förhandla på riktigt.

Kvinnors så kallade dubbelmoral.

Ibland pratar män om kvinnors så kallade ”dubbelmoral” när de dels kritiserar män som beter sig som kräk men ändå ingår i relationer mer män som beter sig som kräk. Detta är någonting en ofta får höra som feminist eftersom vi kritiserar det manliga maktutövande som många kvinnor underkastar sig i sina relationer med män. ”Men kolla på dessa kvinnor, de väljer ju de här männen som du kritiserar” säger de kanske, och implicerar med detta att dessa kvinnor själva skulle bära ansvaret för att någon annan behandlar dem dåligt.

wpid-img_20140527_164754.jpg

Jag har varit i situationer där jag ”valt” män som betett sig illa mot mig över personer som betett sig bra mot mig. jag har valt bort många relationer med människor där jag blivit respekterad och sedd för att jag varit så emotionellt beroende av män som behandlat mig dåligt. Det faktum att jag valt dessa män gör det inte mer okej för dem att bete sig som ett kräk. Grejen här är att det handlar om makt. Vissa män utövar i högre grad än andra makt över kvinnor genom att bete sig illa.

Ett välkänt faktum är att den som blir misshandlad i sin relation bygger upp ett känslomässigt beroende av förövaren, det skapas en så kallas traumatisk bindning vilket gör att det kan bli väldigt väldigt svårt att lämna. Om en ska applicera logiken ”det kvinnor väljer måste vara det korrekta sättet att bete sig mot andra” på den här situationen så skulle det innebära att kvinnomisshandel är okej, eftersom många kvinnor ”väljer” att stanna kvar i misshandelsrelationer.

Det kan tyckas att det är dumt att jämföra misshandelsförhållanden med ordinärt svinigt beteende, men det är egentligen variationer på samma tema, det vill säga patriarkalt maktutövande. Att någonting fungerar för att binda kvinnor till sig är inte samma sak som att det är en moraliskt försvarbar handling, eller att kvinnorna en binder till sig på något sätt skulle må bra av att bli behandlade så.

Givetvis ”fungerar” det att ägna sig åt gränsöverskridande beteende om en vill ha tillgång till kvinnor. Den inlärda tendens många kvinnor har till att tillfredsställa mäns behov och begär gör att många kvinnor kommer att till exempel prata med dig om du tar kontakt med dem även om de inte vill, kommer att följa med dig på en dejt även om de inte vill, kommer ha sex med dig även om de inte vill. Detta är någonting vi kvinnor lär oss, vi lär oss att vi får värde genom män, att vi ska tillfredsställa män och att det faktum att en man visar intresse för oss är något vi ska värdera högt. Därför är det lätt att som man få för sig att det är välkommet att söka kontakt med kvinnor på ett visst vis, eftersom responsen blir ytligt positiv. Det är dock oerhört vanligt att detta snarare upplevs som trakasserier, något som sällan förmedlas till den som är skyldig då det ofta medför oerhört mycket obehag för den utsatta.

Om en går igenom livet med inställningen att en ska få tillgång till så många kvinnor som möjligt och att ändamålen helgar medlen så är det såklart lätt att dra slutsatsen att kvinnor är ”hycklare” som både kräver att behandlas med respekt och samtidigt ger efter för mäns utövande av makt och kontroll. Ur en feministisk synvinkel så angriper en dock problemet annorlunda, där är det just utövandet av makt och kontroll som är problemet i sig. Att män har makt att manipulera kvinnor dit de vill är tyvärr ett faktum i patriarkatet, men det är inte detsamma som att det skulle vara ett respektfullt sätt att hantera andra. Det finns gott om möjligheter att vara ett kräk utan att straffas för det av omgivningen, det betyder inte att en ska vara det.

För mig handlar feminism om rätten att inte bli förtryckt, alltså om rätten att inte bli kontrollerad av män. Alla människor har ett ansvar för att inte behandla andra människor illa, och detta ansvar försvinner inte för att andra människor ”väljer” att ändå upprätthålla kontakt med en. De allra flesta är inte kapabla att direkt lämna en relation som skadar dem, och det blir ofta svårare ju längre gången destruktiviteten är. En måste också tänka på att kvinnor i patriarkatet ofta är beroende, både emotionellt, socialt och materiellt, av att ha relationer med män. En kan därför inte fokusera på vilken typ av män som kvinnor ”väljer”, utan en får helt enkelt ta och själv bestämma sig för hur en tycker att det är riktigt att förhålla sig till andra människor (ja, kvinnor är faktiskt människor).

Feminismen ger kvinnor handlingskraft.

Fick denna kommentar under ett inlägg om juridisk/ekonomisk abort:

IMG_20140106_130228Jag tycker att det är intressant, den här retoriken som går ut på att en inte ska nedvärdera kvinnors handlingskraft. Jag tycker det är lustigt hur jag, som ständigt talar om hur kvinnor kan medvetandegöra sig om patriarkala strukturer och kämpa emot dem, anklagas för att nedvärdera kvinnors handlingskraft.

Jag tror absolut att kvinnor har handlingskraft, men jag tror inte att det är något som komma automatiskt utan något en måste kämpa för. Att medvetandegöra sig, att organisera sig och så vidare är sätt att skaffa sig handlingskraft. ”En ensam kvinna är bara en slav, men tusen systrar kan ställa krav” och så vidare. För mig har feministisk analys hjälpt mig en massa i att skaffa mig själv handlingskraft. När jag har kunnat se de strukturer som styr mig klart så har jag lättare kunnat bryta mig loss och fundera på vad jag egentligen vill göra.

Jag tycker också att det är intressant hur det anses vara att infantilisera kvinnor att påpeka vilket ansvar män har i olika situationer, som när det kommer till juridisk abort. Att mena på att män bör ta ansvar innebär inte att infantilisera kvinnor, det innebär bara att kvinnor inte ska ha hela ansvaret, vilket är ett fullt rimligt krav i situationer som båda faktiskt har bidragit till uppkomsten av.

Vidare så är det faktiskt så att människor inte är helt jävla rationella och bra på att fatta beslut hela tiden, speciellt inte om en blir utsatt för förtryck. Kvinnor har socialiserats in i en massa skit som kan uppfattas som ”irrationellt”, och detta är något som vi måste ta hänsyn till. Att ta hänsyn till detta är inte att ”infantilisera” utan bara att se verkligheten för vad den är. Ingen människa är så stark att hen bara magiskt kan stå emot omvärldens tryck, helt av sig själv. Detta gäller inte bara kvinnor utan alla.

Varför är det så viktigt att se kvinnor som självständiga och kapabla när män kan vinna fördelar av det, men inte annars? Detta tycker jag är en fråga som är mycket relevant att fundera en extra runda på. I vilka situationer är det egentligen som kvinnors förmåga att fatta bra beslut lyfts fram? Sällan när det kommer till att typ rekrytera chefer, men desto oftare när det kommer till att ta hela ansvaret och skulden för en situation som män varit med och skapat.

Om stolthet och val.

Ibland tänker jag på det här med att vara stolt över sig själv. Det finns så många olika sätt en kan vara stolt på. En kan vara stolt över sina prestationer eller vad en ”är”. För mig är det här ett sätt att vara stolt på som lätt blir elitistiskt för andra men också problematiskt för en själv. För mig känns det konstigt att vara stolt över olika förmågor jag har, det handlar ju liksom sällan om mig utan om vad jag har haft möjligheter till. Jag är bra på att skriva för att jag har haft möjligheten att utveckla den förmågan.

Jag tänker att jag framförallt är stolt över de val jag har gjort. Jag har valt att, efter bästa förmåga, engagera mig politiskt i frågor jag tycker är viktiga. Jag har valt att offra en rad bekvämligheter för att kunna stå för mina ideal. Jag har valt att sätta mig själv i obekväma situationer, att stå upp för mig själv och andra.

Det är klart att många av dessa val också handlar om just möjligheter en får, men det är ändå något jag känner är delvis min egen förtjänst. Det handlar om vad en väljer att göra utifrån en given position. Valmöjligheterna för mig ser annorlunda ut än för många andra. Jag har en relativ privilegierad position vilket gör att jag har möjlighet att lägga mer tid på politiskt engagemang än många andra. Men jag hade fortfarande kunnat välja att inte göra det, eller att engagera mig på sätt som är betydligt mer fördelaktiga för mig personligen men mindre effektiva. Att göra saker mer i samklang med de ideal som råder i samhället.

Det går inte att sätta upp någon norm för hur alla ska agera, däremot går det att tala om riktningar. Att använda den makt och det utrymme en faktiskt har på ett sätt som en kan stå för moraliskt, inte inta någon bekväm position där en kompromissar med de ideal en säger sig ha för att kunna nå fördelar, där en offrar andra för att själv få en mer upphöjd plats i det samhälle vi lever i. Det är klart att jag gör det ibland, men generellt kan jag verkligen stå för mina handlingar, ställningstaganden och så vidare. Tidigare ville jag sällan kännas vid konsekvenserna av mitt politiska handlande, utan det var mer viktigt för mig att kunna dra till snygga argument och ”vinna” diskussioner. Idag är det inte så viktigt för mig längre, utan det är mer viktigt att kämpa för de ideal jag står för. Att ”vinna” diskussioner för sakens skull blev ointressant när jag faktiskt började bry mig om saker som spelade roll på riktigt.

Jag känner mig stolt över att kunna säga att jag är en människa som gör motstånd mot fascism, kapitalism och mot patriarkala strukturer. Jag är stolt över att kunna säga att jag är en av de som kämpar emot det våld som dagligen pågår i detta samhälle. Jag kan inte göra det hela tiden, men jag gör det så ofta jag orkar och det är viktigt för mig att veta. Det är något som gör att jag känner att jag kan vara stolt över mig själv, och i förhållande till det är det mesta sekundärt. Vem jag är, vad jag kan och så vidare är ingenting i förhållande till vad jag väljer att göra med de resurser jag har.

Om livsval och feministisk kamp.

Barnafödande väcker alltid starka reaktioner. Till exempel så blir vissa kvinnor, ofta de som själva har barn, upprörda över att jag dikterar vad de ska göra med sina liv, något jag såklart kan förstå eftersom det är ett stort och viktigt livsval som de upplever att jag kritiserar. Mitt syfte är verkligen inte att diktera om någon ska skaffa barn eller inte, däremot vill jag redogöra för mitt eget beslut och mina skäl till det samt försöka bidra till en diskussion om barnafödande, familjebildning och så vidare.

Givetvis är inte Problemet i patriarkatet att kvinnor föder barn, lika lite som att de rakar benen eller inte är med i/röstar på F!. Problemet i patriarkatet är såklart, precis som alltid, mäns förtryck av kvinnor. Ingen kvinna förtjänar att bli utsatt för förtryck, oavsett om hon föder barn eller ej. Däremot så är det i praktiken så i detta samhälle att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck, och detta vill jag slippa undan, på samma sätt som jag vill undvika förtryckande relationer även om det inte är mitt eget om jag hamnar i en. Det är en strategi.

Jag instämmer i att det inte är kvinnors livsval som är det egentliga problemet här, däremot så tror jag tyvärr att det är där den meningsfulla feministiska kampen kommer att kunna drivas. Visst är det männen som borde förändra sig och sluta förtrycka, men detta kommer inte ske om kvinnor inte kämpar. Jag säger inte att det är rätt att det är så, men det är så det är och det är den verkligheten jag utgår från när jag själv bedriver feministiskt arbete. Givetvis tycker jag inte att det ska behöva finnas till exempel kvinnojourer eftersom män inte alls borde slå kvinnor, men nu är det inte så och det är den verkligheten en måste utgå från. I detta ingår att göra livsval, och i mitt intresse ligger att göra de livsval som jag tror gynnar den feministiska kampen bäst och som gör mig mest fri från patriarkalt förtryck. Att inte föda barn är ett av dessa val.

Jag kommer tyvärr inte att sluta prata om de val jag gör i livet för att någon uppfattar det som dömande, jag tror inte att det vore konstruktivt att censurera mig själv på det viset och jag tycker att det är ganska märkligt att folk blir så upprörda över att jag argumenterar för de skäl jag har för att välja som jag har valt. Det betyder inte att de val du har gjort är fel, det betyder bara att jag har gjort andra prioriteringar i mitt liv och jag har full förståelse för den som inte gör det.

Den som vill skaffa barn ska såklart göra det, men jag tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser barnafödande ofta har inom ramen för detta samhälle. Barnafödandet är upphöjt i ett romantiskt skimmer, och jag tycker att det är viktigt att dra ner det på jorden igen och påvisa att det faktiskt är extremt mycket förtryck som sker i samband med detta. Även om en sedan väljer att skaffa barn så är detta något en kan vara medveten om, precis som det kan vara nyttigt att vara medveten om att heterorelationer är förtryckande även om en väljer att ingå i en.

Du har ingen rätt att ”välja” när du ska förtrycka kvinnor och inte.

På en väns facebook hölls en diskussion om spelet GTA och hur kvinnoförnedrande det är. En person kommenterade diskussionen på följande sätt:

Jag spelar GTA just för att råna banker, smuggla knark, vara ful i mun och banka prostituterade blodiga med baseballträn. I ett spel med detta innehåll, som spräcker alla gränser utom möjligen utnyttjande av barn och handikappade, tycker jag ”vissa karaktärer porträtteras negativt” är ett ganska litet problem.

Det här tycker jag är intressant, hur vissa liksom tycker att det är deras rätt att ”välja” när det är läge att ta del av feministiska budskap eller inte och när det är läge och ta del av och utöva sexism eller inte. Att bara för att den här personen inte vill ta tag i sitt kvinnoförtryck så ska hen inte behöva göra det, för det handlar ju om vad de personen tycker och tänker och inte om att kvinnor ska sluta bli utsatta för det förtryck den här personen utövar.

De flesta män är nog ganska ointresserade av att tänka på kvinnors rättigheter över huvud taget. Poängen med feminism är inte att de män som är intresserade av det ska kunna ta del av det i lugn och ro och när det passar dem, poängen är att de ska sluta förtrycka, och det gäller oavsett om det är vad de är ute efter eller inte.

Jag tänker om jag skulle sitta och ”välja” i vilka situationer jag har rätt att strunta i att tänka på att inte utöva rasism. Jag tycker det är en så jävla absurd tanke att det skulle vara upp till mig att besluta när jag har rätt att utöva förtryck mot andra och inte, när jag personligen känner mig intresserad av att inte vara en förtryckande idiot och inte. Jag fattar verkligen inte hur fan en är funtad om en tänker så.