Det är väl knappast en hemlighet att jag väldigt ofta är arg över saker.
Att vara arg anses fult och dåligt, speciellt för tjejer. Man ska behärska sig och vara söt och resonabel.
För mig är ilskan ett tecken på att jag mår bra, ju argare jag är desto bättre i princip. Om jag verkligen kan elda upp mig över nån liten ”småsak” så är jag på topp.
Jag minns när jag gick på cerazette och helt plötsligt en dag slutade vara arg. Jag minns att jag tyckte det var en bra grej då men efter ett tag så fattade jag att det inte handlade om att jag skaffat en mer tolerant inställning till min omgivning, det handlade bara om att jag inte hade energi nog att vara förbannad. När jag slutade med dem så blev jag några dagar senare så förbannad att jag jag skällde ut en klasskompis. Jag gick på små moln hela vägen hem.
Min senaste depression började också så, med att jag slutade vara förbannad. Det är först den senaste månaden som jag börjat bli riktigt arg igen. Det är alltid ilskan som går först och kommer tillbaka sist.
För mig är ilskan ett viktigt vapen. Det är det som får mig att hålla igång, det som får mig att vägra vika mig inför allsköns konventioner som jag nog annars gladeligen omfamnat i min önskan att vara normal, men nu blir jag förbannad istället. Jag hoppas att jag aldrig aldrig slutar med att bli upprörd över saker som andra tycker är petitesser.