Det är väl knappast en hemlighet att jag väldigt ofta är arg över saker.
Att vara arg anses fult och dåligt, speciellt för tjejer. Man ska behärska sig och vara söt och resonabel.
För mig är ilskan ett tecken på att jag mår bra, ju argare jag är desto bättre i princip. Om jag verkligen kan elda upp mig över nån liten ”småsak” så är jag på topp.
Jag minns när jag gick på cerazette och helt plötsligt en dag slutade vara arg. Jag minns att jag tyckte det var en bra grej då men efter ett tag så fattade jag att det inte handlade om att jag skaffat en mer tolerant inställning till min omgivning, det handlade bara om att jag inte hade energi nog att vara förbannad. När jag slutade med dem så blev jag några dagar senare så förbannad att jag jag skällde ut en klasskompis. Jag gick på små moln hela vägen hem.
Min senaste depression började också så, med att jag slutade vara förbannad. Det är först den senaste månaden som jag börjat bli riktigt arg igen. Det är alltid ilskan som går först och kommer tillbaka sist.
För mig är ilskan ett viktigt vapen. Det är det som får mig att hålla igång, det som får mig att vägra vika mig inför allsköns konventioner som jag nog annars gladeligen omfamnat i min önskan att vara normal, men nu blir jag förbannad istället. Jag hoppas att jag aldrig aldrig slutar med att bli upprörd över saker som andra tycker är petitesser.
Jag brukade vara arg. Jätte jätte arg. Och jag älskade det. De människorna jag gillade bäst var de som fick mig att koka av ilska, de som man vill döda samtidigt som man älskar dem.
När jag var deprimerad var ilska det enda som kunde väcka mig till liv. Jag kunde ligga på sängen, stirra upp i taket & vänta på att det skulle komma. Ilskan. Det är en sån otrolig energikick. Jag saknar det, det gör jag verkligen. Men de flesta tycker inte om att vara arga, de tycker inte om att diskutera tills tungan slår knut på sig själv. Och vad gör man då? Man anpassar sig. Man inser att det inte finns så många arga människor därute & slutar vara arg. Man nöjer sig med att ibland få små utbrott, slänga ur sig något & häpnas över att man fortfarande kan säga riktigt insiktsfulla saker.
Ibland så blir jag provocerad av medelklassvensson som tror sig vara bra människor för att de läst ”pojken som kallades för det” & köper ekologiska bananer, men oftast lägger jag locket på.
Hur blir man arg igen?
Man får börja smått: klaga på baksidan på mjölkpaketet, skriva en insändare. Sen är det bara att följa kurvan och adrenalinkickarna.
Ibland är det himla skönt att vara arg. Jag tror att det behövs. Inte alltid, såklart. Men ibland. Jag är dålig på det. Ibland skulle jag behöva bli lite argare, fast inte som jag var förut. Då var jag alldeles för arg. Någon slags balansgång!
Som när Kay Pollack och co predikar om att ”välja glädjen” och man blir ännu mer förbannad över hur folk kan vara så jävla dumma i huvet att de på allvar tycker att det låter som en rimlig och klart genomförbar strategi. ”Du är bara arg och ledsen för att du inte har VALT glädjen”… Jo tjena.
Fast jag gillar Pollack, helt allvarligt, ibland är det bra att förstå varför man är så jävla arg så att man inte ger sig på folk utan anledning.
Vet inte vem Pollack är, men det du skriver låter ju rimligt (dvs att inte ge efter för sina ilskeimpulser och bara skälla ut folk hur som helst) men å andra sidan så tycker jag att ”välja glädjen” låter lite väl individualistisk självhjälpsbok.
Pollack är precis en såndär självhjälpsgubbe men han har en poäng. När man är arg ger man sig oftast på andra istället för att göra något konstruktivt. Som att måla, skriva, eller ja, whatever. Konst skapas ur kaos.
fan va sjukt, jag som gått omkring o funderat på att skriva ett inlägg om att vara arg… aja får väl göra det ändå!
Oavsett vad Kay Pollack gör för övrigt är ”Så som i himmelen” en ruskigt bra film!
Pollak, så stavar han.