Etikett: Arg

Den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan.

Ibland diskuteras enskilda personers rätt att känna ilska för patriarkatet. ”Varför är du arg, det finns ju de som har det sämre än du”. När jag uttrycker ilska över patriarkatet är det såklart inte bara det jag själv blivit utsatt för som det handlar om, utan även det jag ser andra bli utsatta för.

IMG_20140623_222129Ibland kan folk säga något i stil med ”jag träffade person x som blivit utsatt för något mycket värre än du, den är inte arg och därför har du inte någon rätt att vara det”. Grejen är att olika människor hanterar saker på olika sätt. Vissa blir förbannade, andra tiger och vänder skiten inom sig. Det finns ingenting som säger att den ena strategin är bättre eller mer moraliskt korrekt än den andra.

Själv är jag nöjd med att ha nära till ilska. I mina ögon är det något som ger mig kraft och självsäkerhet och som hjälper mig igenom olika svårigheter. Givetvis ställer det också till problem, men generellt är det ingenting jag vill bli av med. Ilskan hjälper mig att inte vända vissa saker inåt.

Att någon annan inte är arg över sin situation innebär inte att denne inte har rätt att vara arg eller kanske rentav borde vara arg. Jag upplever ofta att det är svårare att vara förbannad över saker som drabbar än själv än det som drabbar andra. Saker som drabbar mig själv känner jag ofta väldigt blandade känslor inför, jag har ofta en personlig relation med förövaren, är insyltad i olika slags emotionella och materiella beroenden och så vidare. I sådana situationer har jag ibland svårare att se förtrycket klart än någon som kommer utifrån.

Jag tror att det skulle vara bra om fler ickemän lärde sig att bli förbannade. Ilskan är generellt ett manligt privilegium, någonting en som man kan ta till med och utöva makt genom. Ickemän däremot förväntas inte vara arga och anses inte ha rätt att vara arga på samma sätt som män. Till skillnad från mäns ilska, som i regel tolkas som en legitim reaktion på omgivningen, så anses ickemäns ilska vara resultatet av att de är emotionellt instabila eller dylikt.

Ilska är ingenting positivt i sig, men det kan vara en förändrande kraft om den riktas mot rätt mål, om den riktas mot våra förtryckare. Istället för att rikta ilskan mot oss själva och försöka förändra oss själva så bör vi rikta ilskan mot patriarkatet. Detta är berättigat oavsett om en har blivit utsatt för mer eller mindre patriarkalt förtryck i jämförelse med andra, att bli utsatt för förtryck är alltid en anledning att vara förbannad även om någon annan har det värre.

Men alla har inte kraft eller möjlighet att vara arga. Många befinner sig i situationer där de inte har något annat val än att rikta ilskan inåt, där utåtriktad ilska skulle försätta dem i livsfara. Eller så har de aldrig lärt sig att var arga och vilja förändra någon annan än sig själva. Kanske orkar en inte släppa lösa ilskan, för det finns så jävla mycket att vara förbannad över. Detta är inte nödvändigtvis föredömligt, det finns ingenting som säger att deras ickeilska skulle vara bättre eller finare.

Visst skulle jag kunde undvika ilska, jag skulle kunna välja att vara snäll, men jag vill inte. Att välja att inte vara arg när jag har alla möjligheter att vara det ser jag som ett svek. Jag tänker att den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan, vågar eller orkar. Jag tänker att jag vill inspirera andra till ilska, för jag vet hur mycket ilskan har hjälpt mig i mitt liv och i min frigörelse. Jag tänker att jag vill visa att det är okej att vara arg, att det kan vara rätt att vara arg.

Dubbelbestraffning.

Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:

Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint. ;-) Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*

Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).

Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.

Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!

Vikten av intolerans.

När en skriver om det här med tolerans mot meningsmotståndare så är det ofta någon som menar på att det som får människor att ändra åsikter inte är att andra är arga utan att de förklarar sina ståndpunkter och så vidare.

Jag har också ändrat åsikter i mitt liv och är medveten om vikten av att människor är inkluderande och villiga att förklara trots att en inte har ett schysst förflutet Alltså som jag skämts för att ha varit med och startat upp ett liberalt ungdomsförbund, men vad glad jag är att jag trots mitt mörka förflutna får vara med i vänstern. Vad jag är glad att det finns människor som är villiga att förklara begrepp och teorier även för mig som är ny och obevandrad.

Vad jag däremot också är medveten om är vikten av att människor faktiskt markerar emot vad de tycker är fel. Jag har mötts både av tolerans och icketolerans, och det har inte varit människorna som ba ”jag förstår din åsikt med tycker lite annorlunda, men du är snäll ändå” som fått mig att ändra mig, utan det har varit de som varit jävligt tydliga med sitt avståndstagande och varför de gör det.

Ofta har det rört sig om människor som jag tycker om och respekterar intellektuellt som visat ogillande på grund av mina åsikter. Detta har helt klart fått mig att tänka över saker. Jag har bland annat insett att jag inte kan ha kakan och äta upp den i fråga om vissa åsikter, det vill säga att jag inte samtidigt kan göra anspråk på att vilja ha jämlikhet, reell frihet etcetera och fortfarande vara för kapitalism. Det funkar inte att göra anspråk på att vara progressiv och samtidigt vara för det ekonomiska system vi har idag. Samma sak med att det inte funkar att vara antirasist utan att vara villig att ifrågasätta sina egna privilegier. Det var helt enkelt inte en rimlig hållning i politiska frågor och att människor tydligt markerade detta hjälpte mig att förstå det.

För ett tag sedan började jag även läsa bloggen Falskheten, en jävligt arg blogg om antirasism, som fick mig att fatta att det inte räcker med att vara ”emot rasism” utan att en även måste aktivt ifrågasätta sina privilegier och praktisera. Det hade jag inte greppat om ingen hade vågat vara lite förbannad. Det är väldigt vanligt att en bemöts av en sjukt överslätande attityd som vit när det ska snackas rasism. Typ: ”rasism finns men så länge du vet om det och är emot Sd och kanske går på en demo så är det okej”. Det är inte konstigt att det är så eftersom samhällsdebatten generellt domineras av vita och då är det det som går hem. Ingen gillar att verkligen behöva ifrågasätta sig själv, det är så mycket enklare att skylla allt på ”de som röstar på Sd” och sen kunna gå omkring som ”antirasist” samtidigt som en bekvämt upprätthåller sina privilegier. Det bästa från två världar! Cruisa runt som överordnad i en rasistisk världsordning samtidigt som du plockar antirasistpoäng.

Min poäng är att det ständigt behövs någon som gör livet lite obekvämt för en så att en inte tillåts fastna i den där bekväma positionen av att ha image som progressiv men fortfarande syssla med fett mycket skit. Så att en inte tillåts samtidigt driva ett liberalt ungdomsförbund. argumentera för kapitalism och gör anspråk på att vara ”progressiv” och så vidare. Om ingen i sådana lägen säger ”jag ser igenom din bluff” så riskerar en att fastna i den.

De människor jag tror kunna komma åt med kompromisslöshet är människor som befinner sig just där. Typ killar som är ”för jämställdhet” men fortfarande inte villiga att släppa på sina manliga privilegium. De behöver höra annat än att de är så jävla grymma som tar hand om barnen eller whatever, de behöver höra att de också är med och upprätthåller patriarkatet och att det inte räcker med att kalla sig feminist.

Jag förväntar mig inte att människor som är övertygade antifeminister ska övertygas av att jag tycker att de är dumma i huvudet, lika lite som jag bryr mig om en liberal tycker att jag är det.Men ärligt talat, dessa personer hade ju knappast övertygats om jag hade haft lite mjuk inställning heller, de hade bara accepterat mig i högre grad eftersom jag inte utmanade deras världsbild lika mycket.

Däremot tror jag att en med ilska kan nå människor som befinner sig i det där gränslandet, i den där bekväma positionen. Många människor vill ju faktiskt vara jämställda, antirasister och så vidare, och att då bli accepterad som detta utan att faktiskt behöva göra upp med en rad grejer vore bara kontraproduktivt. På samma sätt finns det många högermänniskor som fortfarande gör anspråk på att vara ”goda” och typ ha det ”vänsterns människosyn men högerns syn på ekonomi” eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att markera att jag inte tycker att en kan göra anspråk på båda delarna. Det går inte att ha ”vänsterns syn på människor” och samtidigt vilja upprätthålla det ekonomiska system vi har idag. Du kan bara inte tycka allting samtidigt, du måste fan välja.

Vad driver en människa till att hindra andra från att skapa ett bättre liv?

Underhålls av hur mycket ilska det rör upp när en skriver om könsmaktsordningen i heterorelationer. Jag vill först och främst påpeka att jag inte har gett uttryck för att detta skulle vara ”vetenskap” utan det är helt enkelt en studie i hur könsmaktsordningen upprätthålls som gjorts genom djupintervjuer med tio ”jämställda” par. Jag känner igen väldigt mycket när jag läser boken och jag vet att många andra också gör det. Den som inte känner igen sig är fri att strunta i budskapet och analyserna, precis som med all annan litteratur av samma typ. För den som känner igen mönsterna och lider av dem kan boken verka frigörande, vilket jag tycker är viktigt. För den som inte bryr sig om detta eller inte håller med så rekommenderar jag att inte läsa boken, då det verkar slösigt med tid.

Det som fascinerar mig är att det är så otroligt upprörande att andra människor är intresserade av att undersöka och dekonstruera sina relationer och känslor. Det kan säkert vara så att era relationer inte alls har några spår av att män är överordnade. I så fall säger jag grattis till det, men faktum är att många relationer präglas av detta. Något som jag själv erfarit och som jag också vet att många andra erfarit. De igenkännande reaktionerna jag får när jag skriver om det är ett tecken på att jag inte är ensam om mina erfarenheter.

Jag har så svårt att förstå vad som driver en människa till att försöka hindra andra från att skapa ett bättre liv.

Var arg.

Träffade för några veckor sedan en bloggläsare som sa ungefär:

Jag gillar att du är så arg. Innan så tänkte jag att min ilska handlade om att jag inte växt upp än, men sedan förstod jag att det finns mycket som det är rätt att vara arg över.

Jag har tänkt en del på det här med ilska. När en blir äldre förväntas det att en ska sansa sig, men jag har bara blivit argare med åren. Ilskan kommer ifrån betraktelser av ett samhälle som faller sönder och samman, som skadar människor och kringskär dem. Men starka känslor som ilska är liksom inte riktigt okej att visa, en ska ”sansa sig” och tagga ner, växa upp och mogna och acceptera saker som de är, rösta vart fjärde år och utöver det sköta sitt i stillhet och framförallt privat.

Jag ser ilska som den enda egentligt progressiva känsloyttringen. För att kunna förändra något i samhället i egentlig mening krävs det en stark övertygelse av att något är fel och att det måste förändras, och med övertygelsen om detta kommer även ilskan. Det betyder såklart inte att man ständigt måste gå omkring och vara arg (hur mycket folk än gillar att hävda motsatsen så är jag för det mesta faktiskt ganska glad och tillfreds) däremot får en inte glömma denna känsla, för det är detsamma som att glömma vad en engagemang bottnar i. Om en går in i något slags tillstånd av likgiltighet eller tillfredsställelse med saker som de är så försvinner den verkligt progressiva kraften. Då kanske en fixar lite här och där, visserligen kanske till det bättre men fortfarande bara skrapande på ytan.

Vad jag inte begriper är hur människor kan gå omkring i detta samhälle och inte vara förbannade över sakernas tillstånd. Hur kan en bara se denna galenskap pågå och inte känna detta?

Nå, det är klart som fan att ilska förminskas och trycks ned, eftersom det finns en stark vilja från många mäktiga intressen i samhället att bevara saker som de är. Min uppmaning är att släppa lös denna kraft och försöka göra något konstruktivt av den. Tillåt er att vara förbannade över världen, försök inte linda in känslan. Det finns ingen, absolut ingen, anledning att känna skam över att man är arg på detta jävla samhälle. Snarare är det de som inte gör det som ska skämmas.

Meningen med att hata världen.

Ibland uppmanar folk en att sluta hata världen och börja ”tänka positivt” och jag känner bara: tack men nej tack. Jag har en djup insikt om att vi för närvarande lever i ett jävla skitsamhälle och det är inget jag är intresserad av att övertyga mig själv om motsatsen inom. Denna insikt leder till lidande, det är sant. Framförallt leder den till att jag får väldigt svårt att avstyra ångest och oro eftersom jag vet att mycket av den faktiskt är befogad.

Jag tror säkert att människor som inte ser detta kan tänkas vara lyckligare, speciellt om de befinner sig i en position där de slipper tänka på det för egen del. Dock att det som en gång blivit sett aldrig kan bli osett, så det är inte som att jag i någon mening kan övertyga mig själv till att vara lite mer optimistisk inför samhället vilket vissa verkar tro.

Framförallt tror jag att jag skulle må än sämre om jag lyckades med något liknande. Grejen är att jag mer eller mindre alltid har haft ångest och känt ilska över världen, sedan jag var barn. Det är först på senare tid som jag kunnat adressera denna ångest och ilska ordentligt, som jag har haft en tydlig idé om vad det är jag tycker är fel. Innan så har jag i mångt och mycket adresserat denna ilska mot mig själv: jag har varit självdestruktiv, jag har svultit mig, varit kvar i destruktiva relationer och så vidare. Idag vet jag att det inte kommer lösa något om jag begår våld på mig själv, jag vet att det inte är mig det är fel på. Det leder visserligen till att jag inte kan nå någon kortsiktig förstörelse i form av tankar om att ”bara jag fixar detta så blir allt bra” men det gör också att jag kan fokusera på vad som är viktigt.

Idag har jag plats för glädje i mitt liv. Sann glädje som kommer sig av umgänge med människor jag tycker om, ägnande åt aktiviteter jag gillar, att ta hand om mig själv och så vidare och inte bara någon slags kortsiktig förströelse som kommer ur konsumtion av droger, saker eller liknande. Detta är möjligt för att jag har slutat hata mig själv och istället funnit problemen utanför min egen bristande motivation, snygghet eller liknande. Jag har också plats för en jävla massa sorg och ilska, men det är känslor jag dels tycker är berättigade men också i allt väsentligt nödvändiga. Jag ser inte hur jag skulle kunna leva som jag gör utan dessa känslor, det skulle troligen kräva ett ganska omfattande mått av förnekelse och förströelse. Och grejen med det är att det kräver en jävla massa energi och tar fokus från vad som är viktigt.

Ge mig en spark i röven tack.

Ni får förresten hemskt gärna hjälpa mig att sparka igång kreativiteten. Alltid när jag tar ett uppehåll så är jag fett seg på att börja skriva igen så tipsa gärna om det är något ni tycker att jag borde ta upp. Jag har inte hängt med i bloggvärlden eller nyheterna heller under tiden jag inte har bloggat, ska kanske påpekas.

Antifeministerna kan kanske hjälpa till genom att skriva något som göra mig arg. Då brukar jag komma igång.

Det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as.

Natashja skrev om ett elakt barn vilket ledde till en del upprörda reaktioner bland hennes läsare. Inte ska man hacka på ungen, utan på föräldrarna som har uppfostran hen så illa. Det första problemet med det här resonemanget är ju att det är omöjligt att dra gränsen för när ansvar kan utmätas. När är man en egen individ som kan ta ansvar över sina egna handlingar? Man formas ju alltid av samhället och det är klart att man är mindre självständig som individ som barn, men det är fortfarande inte en helt enkel fråga.

Nu kan jag ju hålla med om att det är föräldrarna som bär ansvaret när barnen är så små men jag har svårt att se någon mer destruktiv princip att lära ut till en unge än att det hen gör är okej eftersom det ändå inte är henoms fel, utan omgivningens. Det är ju faktiskt en otroligt rutten grej att lära barn att de står fria från ansvar, det om något är ju en värdering som lär växa fast och skapa en vidrig människa.

Därför tycker jag faktiskt att det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as. Givetvis till rimliga gränser (som alltid när man blir arg på någon) och så att barnet får en chans att förstå grunderna, men det är helt och hållet rätt att tillrättavisa och skälla på barn som inte är ens egna, istället för att bara tala med föräldrarna.