Idag är det, som ni kanske vet, Stora Förtryckardagen. Dagen till ära tänkte jag dra min topplista över sätt män skadat mig på.
- De har försatt mig i en ständig känsla av att jag inte duger som jag är, att jag är mindrevärdig, och att jag måste kompensera för detta. Detta har de gjort både genom direkta kommentarer om min person men också genom kommentarer om Kvinnor I Allmänhet. Till exempel; kvinnor är irrationella, kvinnor är ytliga och så vidare. Ibland har de ställt mig i kontrast mot detta, men det har ändå gjort att jag hela tiden känt en oro att ”avslöja” mig som en sån där dålig kvinna. Detta har i sin tur lett till en mängd olika former av psykiska besvär som jag fortfarande tampas med.
- De har fått mig att tro att det som ger mig mening i livet är relationer med män. Detta sker både på en samhällelig nivå och en individuell. I samhället så är heteropropagandan överallt, men individuellt har de spätt på detta genom att prata om att de ska skydda mig från diverse saker (till exempel patriarkalt förtryck). De har också nedvärderat relationer kvinnor emellan och fått mig att göra det för att stiga i status i deras ögon.
- De har pressat mig till att lita på dem genom att vara ”romantiska” för att sedan svika mig och lägga skulden och ansvaret på mig när saker och ting går åt helvete, för att jag var naiv och litade på dem. När jag inte trott på deras lögner har de skuldbelagt mig tills jag trott på dem. När jag sagt att jag inte vill att de ska ägna sig åt romantik har de smugit in det ändå.
- De har konsekvent gjort mindre arbete i våra relationer, vilket har varit oerhört utsugande. De har dessutom fått mig att känna skuld för att jag gör mer arbete. De har fått mig att känna att det är mitt ansvar att göra mindre, när det arbete jag har gjort har varit nödvändigt arbete för att få relationen att fungera. Alltså har jag inte bara gått omkring och gjort mer arbete utan även behövt känna skuld och skam över detta.
- De har fått mig att tvivla på min egen intuition genom att säga åt mig att mina känslor är ”irrationella” och liknande, något som har fått mig att hela tiden ignorera mina egna gränser och begär till förmån för mer samhälleligt accepterade sådana, som typ altid råkar vara manstillvänd. Kan meddela att manshat är typ det mest rationella jag ägnat mig åt, det finns dels sjukt god grund för det men det är också en sann livskvalitetsförbättrare.
- De har tagit sig rättigheter över mig och mina vänners kroppar och känslor genom att helt enkelt tränga sig på utan att känna in om det är okej eller inte. Eftersom alla vet att en besviken man lätt kan bli farlig och obehaglig så är det inte ovanligt att en faktiskt ger männen det dem vill ha. De uppfattar då detta som en ”lyckad” strategi (vilket det kanske på något vis också är) och kör vidare, helt utan att bry sig om att folk faktiskt kan ta oerhört illa vid sig. Detta etablerar också ett mönster i mänsklig kontakt som drabbar alla, även de män som respekterar gränser.
- De har fått mig att hata andra kvinnor genom att nedvärdera dem, snacka skit om dem och sätta oss i någon slags uppdiktad konkurrensposition gentemot varandra. Till exempel genom att säga ”men duuu är inte som den här kvinnan, du är ju vettig”. Sedan har de skuldbelagt kvinnor för att de inte har bra vänskaper. Ja, gissa varför ditt mähä.
Det är dock inte särskilt konstigt att mannen gör detta eftersom det är det enda sättet för honom att få sällskap med kvinnor. - De har fått mig att känna mig känslomässigt beroende av dem genom att hela tiden upprätthålla distans i relationer, vilket har fått mig att jaga efter deras kärlek och bekräftelse. Sedan har de skuldbelagt mig för att jag inte är tillräckligt ”självständig”. De själva går ju omkring med illusionen att de är så jävla självständiga eftersom de inte beöver känna sig beroende, eftersom jag alltid ansträngt mig så mycket för att tillfredsställa deras behov.
- De har ignorerat mina känslor vilket har fått mig att känna mig så oerhört värdelös att det inte är klokt. Frapperande exempel på detta finns det gott om här, till exempel:
Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick.
- De har fått mig och mina vänner att känna oss otrygga i det offentliga rummet, eftersom vi aldrig kan veta när en man bestämmer sig för att ”ta kontakt” med oss och utsätta oss för något slags fysiskt närmande, våld, heterosexualitet och så vidare. De tvingar oss att vara på vår vakt för dem hela tiden, och att känna skuld om det ändå skulle hända något.
Det var min lilla lista på saker jag kan komma på just nu i alla fall. Fyll gärna på med era värsta!