Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kärlek.

Jag har alltid varit feminist men jag har känt att detta är en kamp jag för för andra kvinnors skull, inte för min egen. Själv har jag känt mig ganska opåverkad av patriarkatet, sett mina ätstörningar, mitt vurmande för skönhet och så vidare som individuella val. Och även när jag insett att det inte är så så har jag tänkt att det är en sån liten del i hela mitt liv, att i stort står jag liksom opåverkad. Det värsta som patriarkatet bidragit med i mitt liv är att jag lagt några timmar för mycket på skönhet, inte så mycket mer.

Såhär tänkte jag. Tills kärleken kom. Han var (och är) en underbar person och vi blev ihop nästan omgående. Jag var så lycklig, det var jag verkligen. Jag var otroligt kär och det i en person som visade mig respekt, som var intelligent och som liksom kunde greppa saker. Som inte förminskade mig eller tyckte att jag skulle göra mig fin för honom eller laga mat åt honom för att jag var tjej.

Sen kom depressionen. Ungefär ett halvår efter att vi blivit tillsammans och precis när min förälskelse lagt sig slog den till. Jag tror den började i ett missfall jag hade. Eller jag vet ju inte säkert om det var ett missfall men det kändes så. Sen kom vintern. Jag isolerade mig i hemmet, struntade i skolan, grät på tunnelbanan, umgicks inte med någon utom honom. Jag liksom växte fast vid honom mentalt, orkade inget utan honom, ville alltid att han skulle se mig, ta hand om mig, bekräfta mig. Lösa upp mina knutar, ge mig en framtid och något att leva för. Och jag ville känna mig behövd.

Till en början så tänkte vi nog båda att det snart skulle gå över. Men det gjorde det inte, inte på länge. Det tog minst ett år innan jag var ute ur depressionen och under den tiden hade jag gråtit inför honom nästan varje gång vi träffades, nästan aldrig orkat vara social eller rolig utan bara mått dåligt. Och jag hade krävt mycket av honom. Jag hade ringt så ofta, velat att han skulle komma till känslomässig undsättning. Min förmåga att klara mig utan honom upplöstes, jag pratade inte längre med mina vänner om problemen utan det var bara han som kunde råda bot. Och jag antar att han någonstans här bestämde att nu får det vara nog, att han inte skulle falla för minsta lilla nyck från min sida. Kanske var det till och med något jag sa till honom, att jag visste att jag krävde mycket och att han hade rätt att säga nej. För när han väl kom de kvällarna jag var ledsen så fick jag bara dåligt samvete.

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Och jag minns alla jävla telefonsamtal där jag bett honom att komma över, eller att få komma över. Bett om att få vara med honom men han har sagt nej och sen bara lagt på, fast jag har haft gråten i halsen och han omöjligt kan ha undgått att höra det. Och hur denna ignorans liksom i sig blev det nödvändiga att bekämpa, hur det att han inte kunde prata med mig några minuter extra för att fråga hur jag mår blev det som jag var ledsen över istället för vad det nu var från början. Hur det förvandlades till det absolut viktigaste i världen att ha honom där, även fast det innan bara hade varit något som lindrade smärtan innan. Om jag hade varit utan honom hade jag bara haft mig själv att bry mig om, men nu kände jag mig också sviken. Och visst hjälpte han mig ofta, men ofta blev det även så att avsaknaden av honom att ta hand om min sorg blev svårare att bära än själva sorgen.

Och jag minns en dag när vi stod på Sergels torg och vi hade bråkat om någon jävligt trivial grej, men att jag sedan sa det där som gnagt i mig så länge att man liksom alltid var tvungen att dra den jävla omtanken ur honom. Att man var tvungen att gråta, skrika och tjata för att han skulle visa att han brydde sig. Att han aldrig kunde fråga hur jag mådde själv utan att det alltid var jag som var tvungen att initiera de där jävla samtalen. Att jag alltid var tvungen att säga rakt ut, i klartext, vad jag ville ha. Även om han såklart förstod det själv, alldeles utan att jag skulle behöva förklara det för honom. Men för att kunna få det så var jag alltid tvungen att be om det och det skapade liksom en skuld. Detta att jag hade bett om hans tid och engagemang och sedan fått den, men enbart för att jag frågade.

Jag minns en gång precis i slutet av vårt förhållande när vi hade bestämt att han skulle följa med till mitt landställe en vecka. Vi visste båda att detta var den sista tiden vi hade tillsammans, för sedan skulle han åka till andra sidan jordklotet och jag skulle åka till Bryssel och då hade han bestämt att han inte ville längre. Men han hade uppfattat sina jobbtider fel och kunde inte följa med. Jag blev så jävla ledsen, för det var verkligen viktigt för mig att få vara med honom då. Och vad värre var: han hade, trots mina upprepade uppmaningar, inte ordentligt kollat upp vilka hans arbetstider var. Jag var så jävla arg på honom men han skulle jobba och jag tänkte att vi tar väl det där sen. Jag förklarade att jag var ledsen och arg, och förväntade mig att han skulle höra av sig när han hade tid att prata mer.

Men han hörde inte av sig. Till slut ringde jag och då var han med en kompis. Jag frågade varför han inte hade ringt när han visste att jag blev ledsen och då sa han att han ändå inte kunde gör mer och att han inte ville prata med mig när jag var arg. Och då brast det för mig. För nej, han hade inte kunnat ändra sitt jävla arbetsschema så att han hade kunnat följa med men han hade kunnat visa omtanke, förståelse för att jag var ledsen. Han hade kunnat ringa efter att han slutat och säga ”hej, jag är ledsen. Vill du ses?”. Han hade inte ens behövt träffa mig, han hade bara behövt visa att han brydde sig, att han förstod att jag var ledsen och sårad och varför jag var det. Även om det jag blev ledsen för från början inte kunde göras ogjort, även om han såklart inte kunde skippa sitt sommarjobb för att följa med mig på semester, så hade han kunnat visa omtanke. Det är också att göra något.

Och så minns jag, slutligen, hur jag hittade seriealbumet Prins Charles känsla på biblioteket en dag bara några veckor innan jag skulle åka och hur allt liksom föll på plats. Hur jag kunde relatera till precis allt som stod i den där jävla boken. Hur jag verkligen kunde se det även i vårt förhållande, i honom och i mig själv, att jag alltid ville ha den där närheten och känslorna och hur han alltid ville distansera sig från det. Att det alltid var jag som fanns där, tillgänglig, och bekräftade att han betydde något medan han själv kunde ägna sig åt viktigare saker. Han visste ju att han hade mig, han behövde inte underhålla vår relation för det gjorde jag så bra för oss båda. Jag blev den jobbiga, efterhängsna och kontrollerande tjejen och han blev den överseende men ofta upptagna pojkvännen.

Jag minns att jag hade dåligt samvete för att jag alltid var så tjejigt jobbig och ville ha närhet och kärlek medan han alltid var känslomässigt fri att göra andra saker. Jag ville ju också vara så! Jag ville också vara den som blev uppringd men var för upptagen med annat för att ha tid att prata, också vara den som var tillräckligt oberoende för att inte höra av sig på en vecka. Ibland försökte jag att inte ringa och vänta på att han skulle göra det men då blev det liksom inte av. Det var jag som hade hamnat i den rollen, det var jag som drev relationen. Han hade lutat sig tillbaka. Var väl medveten om att jag skulle ta initiativ nog för oss båda.

Vad jag kan ångra såhär i efterhand var att jag inte ställde mer krav. Eller, snarare att jag inte ställde rätt krav. Jag krävde att han skulle visa sin kärlek genom uppoffringar, genom fysisk närvaro och att hålla om mig medan jag grät. Men det jag egentligen ville ha var något annat. Jag är ledsen att jag inte kunde se det här innan och sluta jaga efter något jag ändå aldrig kunde få. För vad jag ville ha var ömsesidighet, gemensamt ansvarstagande för relationen och för varandra. Vad jag ville ha var att han skulle fråga ”hur är det” när jag ringde och frågade om han ville vara med mig även om han inte kunde träffa mig just då. Att han kunde visa att han brydde sig om mig mer än att bara ge mig exakt vad som krävdes. Men framförallt: att han också kunde visa att han behövde mig. För visst behöver man kärlek, men nog är det bekvämt när den kommer utan att man behöver be om den. Och varför vara ihop med någon man inte behöver?

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

För att alltid behöva be om det som egentligen är själva grunden i ett förhållande, alltså omtanke och kärlek, är smärtsamt. Bedjandet i sig är förnedrande och att sedan få ett nej är än värre. Att ständigt känna att en person man borde kunna förvänta sig kärlek och omtanke av gör bara precis det hen måste göra men inte mer är smärtsamt. Man känner sig inte älskad, man känner sig som någons självmordsbenägna, jobbiga vän. Den som man pratar med precis så länge som det tar att försäkra sig om att det är okej, men som man aldrig hör av sig till själv för den dos man får redan som det är är mer än nog.

Vårt förhållande var kanske jämställt i fråga om en massa saker, men känslomässigt var det det inte. Jag säger inte att detta bara var hans fel. Jag gjorde också fel när jag inte respekterade hans gränser, när jag ständigt passerade dem för att provocera fram en reaktion. Efter ett tag hade vi hamnat i detta mönster och det blev så otroligt svårt att ta sig ur. Det var nog ingen av oss som ville att det skulle vara så, men så var det och vi var båda alldeles för upptagna med trivialiteter för att kunna se detta.

Det var han som dumpade mig. Jag hade gärna varit ihop med honom även när vi flyttade. Men idag är jag glad över att han gjorde det. Visst, jag kan sakna honom ibland och tänka på vad vi hade kunnat ha om vi löst ut dessa knutar, men samtidigt tänker jag mig ett scenario där detta hade fått fortgå. Där jag fortfarande hade jagat efter hans uppmärksamhet, fortfarande varit den som hört av mig mest, fortfarande varit den jobbiga efterhängsna flickvännen som inte låter sin pojkvän odla sin självständighet och ha sitt eget liv. Jag har hört om dem så många gånger, sett filmer om dem och läst böcker. Dessa jobbiga brudar som bara gråter och vill ”prata känslor” med sina killar som bara vill dricka öl med sina vänner och spela datorspel. De vill liksom inte förstå att män måste få vara fria, de kan liksom inte ha sitt eget liv. Såna tjejer föraktar man, och jag hade själv blivit sådan. Men det gick liksom inte att komma ur det. Jag ville vara självständig, men det gick inte när jag hade honom. Därför är jag glad att han dumpade mig. Jag hade aldrig gjort det själv, men det var vad som behövdes.

Efter att vi gjorde slut har jag hittat tillbaks till min självständighet. Jag vet att jag klarar mig nu, att jag inte behöver honom. Men detta var nästintill omöjligt att förstå när vi var tillsammans. Då förvandlades hela mitt liv till ett sökande efter honom. Han i sig blev ett självändamål på grund av sin egen otillgänglighet. När jag väl fick det jag ville, när jag var med honom, så var det nästan aldrig som jag ville. Vinsten låg i själva återförenandet, i konflikten och sedan i försonandet, i löftet om att allt skulle bli bra, om en nystart. Inte i vad vi hade när allt var bra.

60 kommentarer till Kärlek.

  • ka skriver:

    Jag tycker att du gjorde rätt i att lägga upp texten. Dels för att jag tror att väldigt många kan känna igen sej själva (där ibland jag själv) och på så sätt kanske förändra sina beteendemönster och sen så tycker jag inte att det var någon smutskastarfest av ditt ex. Jag tycker inte det var okej på långa vägar och även om jag själv aldrig skulle visa upp så bristande empati för någon jag tyckte om så framgår det att han liksom du satt fast i ett färdigkonstruerat mönster.
    Tack för ett berörande inlägg.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag hade ju såklart också min del i detta. Jag krävde väldigt mycket i början av min depression och det gjorde nog sitt i att vi hamnade där. Han är en fin människa men vissa saker som han gjorde var verkligen inte okej. Men jag tänker att alla gör sånt ibland.

  • Mikaela skriver:

    Jag känner igen mig i det du skriver. I mitt förra förhållande var det jag som var den som behövde honom hela tiden men han behövde aldrig mig. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta ord på det, men så var det. Och han såg mig som svag för att jag var känslosam, han ville alltid ha egentid medan jag alltid ville bara vara med honom. Jag var så beroende av honom och lyssnade bara till hans åsikter, ingen annans betydde något. Så jag ville bara säga tack för att du skrev så ärligt om ditt förhållande, det gjorde att jag kunde se mitt eget klarare. Jag är så glad för att jag idag är i ett förhållande där vi båda behöver varandra!

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Han behövde ju säkert dig också, men fick väl sin del uppfylld av att du visade att du alltid fanns där. Så tror jag det funkar ofta. För varför vara ihop med någon som kräver en massa om man inte får ut ngt av det? Verkar ju skevt.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tycker mig redogöra ganska väl för vad detta har med könsförhållanden att göra.

  • Ida skriver:

    Jag är så glad att jag fick läsa din text idag, Fanny. Det blev liksom lättare att se på livet utan den man som älskas desperat och intensivt av mig, varje dag genom kärlekstårar och allt sådant, men som kanske aldrig kommer att ge mig mer än hans tid och tröst. Det är eländigt när starka känslor inte tas tillvara på till fullo, och när förnuftet förtrycks av bekräftelsebehovet. Du skrev fint.

  • Gripande läsning och modigt av dig att dela med dig! Jag känner igen mig i vissa delar från mina tidigare förhållanden, men på andra punkter var rollerna ombytta. Jag tror vi behöver mer sådant här, svåra känslor att både ha och läsa om. Liksom det innersta och mest privata. Ibland tror man att man är ensamast i hela världen, fast alla andra går med samma gömmor inom sig.

    //Emma Hå

  • Mella skriver:

    Jag blev verkligen berörd av din text och känner igen mig i delar av den. Tycker det är väldigt modigt av dig att dela med dig av detta.

  • Sparven skriver:

    Prins Charles känsla förändrade mitt liv också.
    Borde vara obligatorisk litteratur för alla på gymnasiet.
    Fantastiskt starkt skrivet!

  • Mikk skriver:

    Jag känner igen mig exakt och precis… Nästan lite läskigt. Du förklarar bra och jag uppskattar att du tog upp vad du ångrar och skulle gjort annorlunda. Det kan hjälpa många andra att sätta ord på sina känslor!

  • Hazel skriver:

    Fantastisk og stærkt skrevet. Jeg må dog indrømme, at jeg ikke ser i teksten, hvordan jeres roller er skabte af patriarkatet? Kan sagtens se, hvordan dit forhold til din rolle i forholdet bliver påvirket negativt kønsrollerne, men hvad angår rollerne i sig selv får jeg mere indtrykket af teksten, at de bliver skabt af depressionen. Ved ikke, om det kan være fordi jeg slet ikke har noget kendskab til den seriebog, du henviser til?

  • Luxxie skriver:

    Berörande och smärtsam text. Känner igen mig i texten, men ibland känns det som jag står på motsatta sidan, att jag drar mig undan. Jag ska försöka ändra på det, det kändes verkligen att läsa den här texten. Tack för en fin text, hemskt tråkigt att du skulle behöva ha det så där. Det är inte lätt när det inte fungerar som man vill.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Tack!

      Det fanns ju såklart mycket fint i vårt förhållande också, det vill jag förtydliga.

  • elsa skriver:

    Äntligen något mer på temat kärlek, jag har längtat efter en text om det från dig! Det känns som jag fått se en helt annan sida av Fanny nu. Du är så modig som publicerar detta. Jag blev jätteberörd av den här texten, kanske delvis för att jag kan känna igen mig…

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Ska försöka ta upp den tråden igen för övrigt, inte orkat på ett tag.

  • Anja skriver:

    Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om mina egna upplevelser kring det här, så jag blir alldeles matt. Jag nöjer mig med att säga att jag känner igen mig i dina känslor, och tipsar även om Bitterfittan av Sveland. Du har säkert redan läst den, men den var min ”Prins Charles känsla” kan man säga :)

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Läst den. Var ingen ögonöppnare för mig men läste den också ganska sent, hade nog kunnat vara viktig tidigare. Kan också tänka mig den appellerar mer till de som har ”stadig” man och barn.

  • Carro skriver:

    Fick en klump i halsen av det här inlägget. Kanske delvis för att jag känner igen mig i hur jag har varit i tidigare relationer, samt tendenser hos mig själv som jag fortfarande jobbar med. Fint att du vågar och orkar dela med dig och fantastiskt bra skrivet!

  • Louise skriver:

    Mycket gripande text, tack för att du delar med dig av något så personligt.
    Har haft en liknande relation, idag säger han att han är ledsen över att mina känslor för honom svalnat.

  • Blixa skriver:

    Åh tack för detta! Känner igen mig väldigt väl från tidigare förhållanden och du slår verkligen skallen på spiken här. Har aldrig själv lyckats formulera mina tankar kring detta så väl så tack igen – den här texten hjälpte mig! <3

  • Maggie skriver:

    Tack för att du delade med dig av detta, Fanny. Jag kan ibland känna att jag har för lätt att bli beroende av vissa människor, vilket leder till att jag ofta är den som säger saker som sårar, den som drar sig undan, och distanserar sig på olika sätt. Trots att jag inombords känner att jag skulle kunna göra vad som helst för den här personen. Egentligen. Det känns för mycket och för skrämmande att våga låta de känslorna komma fram fullt ut. Just för att, som du skriver, ingen vill vara ”den tjejen”. Det är nästan som att det är känslorna i sig som är skamliga. Trots att det inte alltid skulle kunna synas utifrån brukar det nog vara en av parterna i en monorelation som älskar lite mer och känner, och ofta tar, ett större ansvar för relationen. Det är däremot inte alltid denna ojämlikhet blir så pass stor att den blir destruktiv.

    Har man väl hamnat i en destruktiv ojämlikhet när det kommer till känslomässiga ”investeringar” blir det nästan omöjligt att ta sig ur det. Trots att jag inte känner dig är jag glad över att du lyckades, även om det som krävdes var att förhållandet tog slut.

  • Linda skriver:

    Gud så besviken jag blir. Trodde du var en stark kvinna som var säker på dig själv och ville vara en förebild för andra kvinnor. Så visar det sig att du bara är ännu en osäker och bekräftelsesökande mes, som dessutom inte bara skyller ifrån sig på killen du var ihop med utan på alla män i hela världen. Förstår verkligen killen som dumpade dig. Fattar inte att han orkade med dig så länge som han gjorde, som du verkar ha betett dig. Själv hade jag dumpat min kille direkt om han var som dig.

    • Emma skriver:

      Herregud vad är det för fel på dig?! Jag hade dumpat min respektive med en gång om hen varit som dig, har du hört talas om empati? Fast ordkunskap och läsförståelse verkar inte vara din starka sida när man ser till din tolkning av texten.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tycker väl förvisso inte att jag skyller ifrån mig. Jag är fullt medveten om vad jag gjorde som var fel. Och nej, jag tycker inte att det är ”alla män i hela världen” som gör fel utan att det är en effekt av vissa könsroller. Om du nu inte tror sådant existerar, kör hårt.

      Tja, om du trodde att jag var en ”stark kvinna” så trodde du fel. Jag är inte mer stark än någon annan. Sedan får du också ha i åtanke att detta är saker som skedde för ett år sedan. Jag ville inte att detta mönster ska upprepas i en framtida relation.

    • Det är väl starkt att kunna identifiera sina egna misstag, berätta öppet om dem och komma till insikt om varför man handlade som man gjorde? Överlag tycker jag att det är viktigt att man kan kritisera även de strukturer som man själv faller offer för – vem skulle vara bättre lämpad att göra det?

      Bra text Fanny! Känner igen mig.

    • Emanuel skriver:

      Som ”killen [arsinoe] var ihop med” samt någon som läste texten och gav mitt medgivande innan publikation känner jag mig vara ganska mycket av en auktoritet på varför vårt förhållande tog slut och inte. Inte någon gång tänkte jag för en sekund att Fanny var en mes och särskilt inte på grund utav bekräftelsesökande, något vi alla är skyldiga till på ett sätt eller annat. Let him who is without sin cast the first stone liksom. Ej heller tycker jag att det är mesigt att hamna i en depression (något som ingen av oss väljer eller är skyldiga för). Osäker, tja. Sure, på ett sätt. Tycker Fanny gjort en alldeles utmärkt analys själv av på vilka sätt det skulle vara sant och inte.

      ”…inte bara skyller ifrån sig på killen du var ihop med utan på alla män i hela världen.” Tycker jag verkligen inte stämmer. Tycker Fanny var jäkligt tydlig med att påpeka att det inte bara var mitt fel. Att könsnormer ibland påverkar relationer negativt är däremot en jävligt viktig poäng att ta upp. Tycker inte att hon drar alla män över en kant heller. Ser inte heller var det skulle framgå av texten.

      ”Gud så besviken jag blir. Trodde du var en stark kvinna som var säker på dig själv och ville vara en förebild för andra kvinnor. ”
      Med andra ord så anser du att delge sina känslor, erfarenheter och smärtor på ett ärligt sätt och dessutom dra väldigt välformulerade och vettiga slutsatser ifrån dem är att vara en dålig förebild för kvinnor? Nej, en riktig kvinna ska vara stark och aldrig gråta. Typ som män alltså.

      ”Själv hade jag dumpat min kille direkt om han var som dig.”
      Well, I’d be fucking glad.

  • julia skriver:

    Starkt att skriva om detta så öppet, så kan rått. Linda: varför ska dessa förebilder alltid vara felfria, känslolösa symboler för någon kamp när vi andra får bli sårade, känna och till och med ibland dras med i den här cirkusen orsakad av könsroller och förväntningar? Kan vi inte enas om att vi alla kan få vara människor, även de som tillför något bra såsom Fanny gör?

  • Clara skriver:

    Det sista med att hitta tillbaka till sin egen självständighet efter en relation är så sant. Först hade jag panik men jag är så fruktansvärt glad att det tog slut, för mig själv. Jag har en kompis som är ihop med en kille. Det förhållandet är ojämställt på alla punkter, framförallt den känslomässiga biten och jag ser hur hon förminskar och förminskar sig själv hela tiden. Jag vet att samma sak skulle ha kunnat hänt mig om det inte hade tagit slut. Vi är så fästa vid bilden av att allt ska hålla för evigt. Allt jag kan önska henne är att det ska ta slut.

    Jag är på väg in i ett nytt förhållande, tror jag, och jag har funderat över hur det kommer bli. Hur gör man för att inte bli den som vill och tar ansvar hela tiden? Fast än man vill träffas hela tiden. Kärlek gör väldigt mycket konstig med människor. All logik försvinner.

  • Anna skriver:

    Råkade trilla in på bloggen nu när du är nominerad i Vecko-Revyns tävling. Grattis! Satt och tittade igenom alla nominerade och tänkte att det är ju inte klokt att det inte finns nåt vettigt att läsa bland all denna text. Men så hittade jag den här. Och gillar den skarpt. Känner igen mig, har också varit deprimerad i början av ett förhållande. Men till skillnad från i ditt fall så var min pojkvän rätt tuff mot mig. Han ställde krav på mig. Tröstade såklart också. Men tillät mig inte att bara bli ynklig. Då var det inte så lätt, men såhär efteråt förstår jag varför han gjorde så. Och det är ju för att han såg mig som en jämlike. Han visste att jag inte bara är ett offer. Att jag kan ta ansvar, göra mina egna val – även när jag är sjuk. Han liksom såg det och lyfte mig. Genom att ge mig motstånd visade han sin djupa respekt för vem jag är.
    På fredag firar vi 16-årig bröllopsdag. Jag är otroligt tacksam för honom. Och tack igen för din text

  • FruRoolf skriver:

    Du är så modig. Att lämna ut den här texten, det är nog bland det modigaste jag sett.

    Jag har bara följt dig ett kort tag, hittade hit via Lady Dahmer för ett tag sedan, och har flera gånger slagits av hur klok du verkar vara, klok och snäll. Och nu modig. Det är de tre finaste egenskaperna jag kan hitta hos en människa, och jag övar mig på att också vara det. Min snart fem månader gamla dotter ligger bredvid mig i sin lekkorg och tittar på mig, övar sig på att härma mina ansiktsuttryck och ljud. Jag önskar mig att jag kan lära henne att vara just snäll, klok och modig. Med förebilder som dig blir det lite lättare. Tack.

  • Angelika skriver:

    Jag är lite sent på det men jag undrar hur du resonerade kring att låta den här personen, ditt ex, vara en del av ditt liv efter att relationen var slut. Jag känner igen mig själv i dig text och jag tar, precis som du, ansvar för min del i del det hela. Samtidigt är det ett faktum att jag gav allt jag hade, jag fanns alltid där, medan den andra satte sig själv främst i alla lägen och sa och gjorde saker som jag tycker är rent ut sagt grymma. Hur förlåter en sådant? Och, den svåraste frågan av dem alla för mig, borde jag förlåta? Borde jag vara glad för en eventuell vänskap och vad den kan ge när den är med en person fått mig att må sämre än jag gjort någonsin?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Först så var vi nog vänner för att jag fortfarande var kär och ville hitta tillbaks till honom. Nu är vi vänner på andra premisser, men det tog ett ganska bra tag innan jag kunde komma dit. Vad som varit skönt är att jag inte känt något stort agg mot honom, utan kunnat se det som var jobbigt i vår relation utan att känna så mycket ilska mot honom specifikt.

  • HB skriver:

    Men, det som skjedde mellom dere, avhengigheten din, hans måte å bemøte deg på – det har da ingenting med at han er mann å gjøre? Det kunne vel like gjerne handlet om en jente-venn?

  • Susanna skriver:

    Läste den här texten och var sedan tvungen att läsa den högt för en vän som är fast i en sådan relation. Din historia är inspirerande och hjälper. Tusen tack!

  • Olivia skriver:

    Alltså. Jag vet inte vem jag skulle ha varit idag om jag inte hittat den här texten. Allt som står. Allt. Är precis så som jag känner, men inte kunnat förklara. Exakt. Tack

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv