Twittrade lite om suicid och psykisk ohälsa tidigare:
Ok blir fan lack på alla ”det finns hjälp att få” angående suicid. Nej det är inte alls en jävla självklarhet. Samt: även om det finns ställen en kan gå till/ringa när en verkligen är nära så är det desto svårare att få långsiktig hjälp att må bättre. För mig tog det månader att få hjälp. Nej, jag var inte självmordsbenägen när jag sökte men jag jag hann bli det. ”Ring psykakuten”. Men alltså jag vill för helvete inte sitta inlåst jag vill ha långsiktig hjälp att må bra. Jag vill inte vara något vårdpaket som ska ”räddas” från döden hela tiden, jag vill vara en människa, jag vill ha ett värdigt liv.
Jag har ångestdämpande som jag kan proppa i mig, jag har vänner jag kan ringa, men jag VILL INTE LEVA DET LIVET. Det är bra att det finns krislösningar, verkligen. Liv ska räddas. Men problemet är att det liksom bara är krislösningar. Jag vill inte leva i en ständig kris. För att må bättre måste en kämpa, och detta samhälle hjälper mig inte med att få det jag behöver för att kämpa. Och visst kan en fråga sina vänner och anhöriga om hjälp, men då sliter en ut varandra och relationen. Det funkar inte i all evighet.
Så sitter en där hos läkaren och de ska ”bedöma” hur pass suicidal en är. Fan vilken sjuk jävla känsla det är. ”Jag bedömer dig inte att du är i riskzonen”. Nehej, men det känns som om jag håller på att gå sönder. Och grejen är den att SAKER GÅR SÖNDER. Saker går sönder inne i mig för varje dag extra jag måste vänta. Jag förstår att de måste göra så i vården på grund av begränsade resurser. Men psykisk sjukdom är mer än en fråga om suicid eller inte. Att ens be om hjälp kan vara en lång process för den sjuka. Det kan gå år av psykisk ohälsa. Och att då tvingas vänta ytterligare.
Nej jag kommer inte ta livet av mig för JAG VILL LEVA. Men jag vill inte leva såhär. Och ju längre det går desto mer försvinner lusten. Ju längre tid det går utan hjälp desto svårare blir det att ta sig upp. Jag tycker det finns något djupt osmakligt i att till varje pris vilja förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det. Ni vet när människor bara ”jag visste att en mådde dåligt, men inte så dåligt”. Det är precis så det går till. För suicid, det ses liksom som det hemskaste hemska, som så långt bort från all annan psykisk ohälsa.
Ibland kan jag tycka att det finns en syn på psykisk ohälsa som är typ att det som händer under tiden en är sjuk inte spelar någon roll, så länge en inte tar livet av sig. Om någon bara ”räddas” från sitt självmordsförsök så är det okej liksom. Så kan vi ”rädda” folk gång på gång.
Men jag tänker att om en är självdestruktiv eller gör ett självmordsförsök så är det ett trauma i sig. Att ha tänkt så kring sig själv och sitt liv är i sig traumatiskt. Om en lever destruktivt kan en också ha utsatt sig för traumatiska situationer. Jag har i alla fall upplevt att när jag mått väldigt väldigt dåligt och gjort dåliga saker mot mig själv så förändras min syn på vem jag är och vad jag klarar av. Jag får sämre självförtroende, litar inte riktigt på mig själv och så vidare. Detta tar i sig tid att bygga upp igen, att lära känna sig själv efter en sån grej. En blir rädd för att ta risker eftersom en är rädd för hur det ska påverka en, så fort en känner minsta lilla dåliga känsla så blir en rädd för att en ska trilla ner i helvetet igen.
Det är också vanligt att ens relationer skadas mycket av psykisk ohälsa, och ju längre det går desto svårare blir det att lappa ihop. Sådant skadar också återhämtningen mycket. Relationer med andra människor är ju en av de viktigaste faktorerna till hur en mår. De flesta har ju någon form av socialt nätverk och resurser men det är inte en oändlig källa en bara kan ta från, mår en dåligt för länge så går relationerna sönder.
Ju snabbare en får hjälp desto bättre, men så som vården ser ut idag så är det väldigt svårt att få bra hjälp snabbt. Detta i kombination med att många låter det gå lång tid innan de faktiskt söker hjälp skapar en jävligt kritisk situation. Att inte kunna erbjuda hjälp snabbt är ett jävla slöseri även om personen ifråga inte tar livet av sig.
Kan bli så trött på hur det talas om självmord som om det vore det enda en behöver se upp för när en mår dåligt. Det finns en massa andra grejer en kan göra som blir mer eller mindre långvariga eller rentav permanenta. Trauman en skaffar som sitter kvar, relationer som blir omöjliga att reparera, tillit till en själv och andra som brister och så vidare. Detta måste också tas på allvar. Snacket om självmordsprevention klingar falskt så länge vi inte också pratar om detta. Hur hjälper vi människor upp tidigare, hur låter vi dem inte bara överleva utan leva också. Ju färre som behöver komma till den gräns där en ska ”räddas” från att ta sitt liv desto bättre.