Det finns mycket jag tycker om med att vara kvinna. Jag tycker till exempel om att ha den sociala friheten att ägna mig åt självsmyckning; köpa vackra kläder, sminkar mig och sätta upp håret i spännande frisyrer. Det är inget jag gör dagligen men jag tycker om det när jag väl gör det. Jag tycker om att jag kan bli mycket längre och slankare om jag tar på mig ett par klackskor.
Det är inte så att jag har något emot självsmyckning, vad jag har något emot är kravet på det och könssegregeringen i det. Att det är så mycket mer okej för kvinnor att ägna sig åt det, att det är något man nästan måste ägna sig åt som kvinna, eller i alla fall något man borde ägna sig åt. Något som antas falla sig naturligt för oss.
När jag sminkar mig eller rakar benen idag så gör jag det av lust. Även om denna lust kanske kommer från vissa värderingar så är det en process jag på det stora hela finner njutbar. Och jag minns att jag innan, när jag gjorde det dagligen, drevs till en mycket större del av tvång. Något som kom sig av att jag kände mig så förbannat jävla ful när jag inte gjorde det, och att jag upplevde denna fulhet som något väldigt begränsande.
Så känner jag inte längre, och det är skönt. Idag kan jag sminka mig om jag vill, men jag kan också avstå. Detta oavsett om jag ska ut på krogen eller bara sitta hemma. Jag känner mig inte längre begränsad av min vilja att vara snygg och len.
Jag önskar att alla, såväl kvinnor som män, fick uppleva det lustfyllda i att experimentera med sitt utseende och vara någon annan för ett litet tag. Men jag önskar också att alla fick uppleva befrielsen i att gå ut på stan osminkad, med tovor i håret och sunkiga kläder och helt enkelt inte bry sig så fasligt mycket. Kanske inte gå omkring och känna sig snyggast i världen, men känna att man inte har sin absolut bästa och snyggaste dag och att det är helt okej.