Etikett: snygg

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

En skön insikt.

Kollar på bilder på mig själv för några år sedan och slås av hur snygg jag var, även de dagar när jag kände mig fulast i världen och hade en redig finne på kinden. Schysst frilla, ingen begynnande dubbelhaka och säkert len och fin på hela kroppen. Idag är jag fulare och tjockare och bryr mig inte ens en fjärdedel av vad jag brydde mig då. Man förändra så mycket, skaffar sig andra prioriteringar i livet. En skön insikt.

Nej, jag är inte snygg för min egen skull.

När det snackas om ansträngningar man gör för sitt utseende så är det ofta någon som påpekar att man faktiskt kan vara snygg för sin egen skull. Det stämmer väl att man har ett intresse av att se bra ut även när folk inte tittar men jag har ändå svårt att tro att folk i regel skulle vara lika utseendefixerade om de inte visste att andra tittade. Personligen så har min uppfattning om mitt utseende ganska lite att göra med hur jag känner inför mig själv; visst är det trevligt att känna sig snygg men det tar inte upp mycket energi för min del.

Jag ser ingen anledning till att sminka mig om ingen annan ska se det, inte heller till att ta på mig snygga kläder. Av någon anledning kan detta nästan ses som lite fult av ”man är snygg för sin egen skull”-ivrarna. ”Jaha, så du anstränger dig bara för andra!?”. Ja, så är det. Fattar inte varför jag skulle göra på något annat vis ärligt talat. Sedan om andra tycker det är kul att vara snygga även ensamma så kör på men jag gör det då inte.

Fattar inte varför det r så viktigt att konstatera att man gör saker för ”sin egen” skull. Det finns väl få saker här i världen som man inte gör för sin egen skull samtidigt som det mesta influeras av andras värdering av det man företar sig. Om jag anstränger mig för att vara snygg för att få ligga är väl det också något jag gör för min egen skull. Det är ju inte som att jag dressar upp mig i ren altruism över att andra människor ska ha något fint att se på.

Något jag önskar alla.

Det finns mycket jag tycker om med att vara kvinna. Jag tycker till exempel om att ha den sociala friheten att ägna mig åt självsmyckning; köpa vackra kläder, sminkar mig och sätta upp håret i spännande frisyrer. Det är inget jag gör dagligen men jag tycker om det när jag väl gör det. Jag tycker om att jag kan bli mycket längre och slankare om jag tar på mig ett par klackskor.

Det är inte så att jag har något emot självsmyckning, vad jag har något emot är kravet på det och könssegregeringen i det. Att det är så mycket mer okej för kvinnor att ägna sig åt det, att det är något man nästan måste ägna sig åt som kvinna, eller i alla fall något man borde ägna sig åt. Något som antas falla sig naturligt för oss.

När jag sminkar mig eller rakar benen idag så gör jag det av lust. Även om denna lust kanske kommer från vissa värderingar så är det en process jag på det stora hela finner njutbar. Och jag minns att jag innan, när jag gjorde det dagligen, drevs till en mycket större del av tvång. Något som kom sig av att jag kände mig så förbannat jävla ful när jag inte gjorde det, och att jag upplevde denna fulhet som något väldigt begränsande.

Så känner jag inte längre, och det är skönt. Idag kan jag sminka mig om jag vill, men jag kan också avstå. Detta oavsett om jag ska ut på krogen eller bara sitta hemma. Jag känner mig inte längre begränsad av min vilja att vara snygg och len.

Jag önskar att alla, såväl kvinnor som män, fick uppleva det lustfyllda i att experimentera med sitt utseende och vara någon annan för ett litet tag. Men jag önskar också att alla fick uppleva befrielsen i att gå ut på stan osminkad, med tovor i håret och sunkiga kläder och helt enkelt inte bry sig så fasligt mycket. Kanske inte gå omkring och känna sig snyggast i världen, men känna att man inte har sin absolut bästa och snyggaste dag och att det är helt okej.

Bloggtips: Emma Hå.

Jag följer generellt inte mode eller livsstilsbloggar. Jag kollar in på en hel del då och då, och skummar kanske ett 50-tal inlägg men jag följer dem liksom inte. För det mest brukar innehållet vara så tunt att jag måste läsa väldigt många inlägg på raken för att få något ut av det.

Men det finns faktiskt en som jag läser och det är Emma Hås. Det är en av få stilbloggare som faktiskt lyckas uppmärksamma kläder jag tycker är snygga och som inspirerar mig stilmässigt. Hon har inte det där extremt trånga acne-perspektivet som många svenska stilbloggar har och som man kan bli så jävla trött på. Det är mycket mer bärbart, billigt, spexigt och roliga färger. Hon skriver även vettigt om andra saker då och då, som senast om blogg och integritet. Dessutom är hon otroligt söt.

Så ja, om ni inte redan följer den, kolla in den. Det är som sagt den enda stilbloggen jag följer.

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.