Det finns ett fenomen som jag brukar kalla ”ta betalt”-feminismen. Det brukar se ut ungefär såhär: någon feminist gör någon grej, typ feministisk konst eller driver en feministisk blogg, och säljer denna alternativt har får in pengar via reklam/sponsring. När frågan om kostnader och trovärdighet kommer upp så försvaras det hela med att det är oerhört viktigt att som kvinna våga ta betalt för det en gör.
I sak har jag inga invändningar emot att folk säljer sina saker för vad pris som helst. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och människor måste ju på något vis försörja sig. Däremot har jag oerhört svårt för att det ofta säljs in som att själv handlingen att tjäna pengar i sig skulle vara feministisk.
Jag instämmer i att det är ett resultat av patriarkatet att kvinnor generellt har svårare att värdera sitt arbete och kräva betalt för det, däremot tycker jag inte nödvändigtvis att det är en feministisk handling att ta betalt. En kan se det som resultatet av en feministisk utveckling, men det betyder inte att det utgör feminism i sig. Lika lite som Thatcher var feminist eller drev feministisk politik bara för att hon var en kvinna som lyckats klättra till en sådan position inom politiken. Att hon kunde göra det var delvis resultatet av en feministisk utveckling, men det gör inte Thatchers praktik feministisk.
Jag tycker att det är problematiskt när det beskrivs som feminism att som individ tjäna sina egna pengar, tjäna mycket pengar eller ta betalt för det ena eller det andra. Det är en kapitalistisk praktik, även om kvinnor ägnar sig åt den. Det handlar om att kvinnor tar plats i en manlig värld på mäns villkor. Det blir exkluderande, för det finns åtskilliga kvinnor som inte har några möjligheter till detta över huvud taget, och feminismen finns till för dem också, kanske mer för dem än för någon annan eftersom de saknar möjligheten att skapa sig en plats inom patriarkatet. Det är en mycket liten grupp privilegierade kvinnor som har dessa möjligheter, och det är ju såklart kul för dem, men det innebär inte att det kan upphöjas till feministisk praktik.
Feministisk praktik handlar, som jag gång på gång hävdar, om att bedriva kollektiv kamp emot patriarkatet. Att förbättra sina egna levnadsvillkor på patriarkatets eller kapitalismens villkor är inte feminism. Att en har möjligheten till det kan vara ett resultat av feministisk strävan, men att personligen ta den chansen gör egentligen varken till eller från vad gäller patriarkatets existens.