Läste lite i veckorevyn om att var ”negativ” och att det tydligen kan leda till att en blir deprimerad! I egenskap av både negativ och deprimerad så tänker jag att detta kanske är en lätt förenklad bild av verkligheten. Även positiva människor kan vara deprimerade, och en kan vara negativ utan att vara deprimerad.
Min depression handlar inte om att jag är ”negativ” utan om att min hjärna är jävligt utmattad på grund av att jag har haft mycket stress i mitt liv. Det är svårt för mig att känna glädje på grund av detta. Visst kan det i sig leda till svartsynthet som kan förvärra det hela, men det är inte den som från början satt mig här.
Jag tänker att den här uppfattningen att ”negativa tankar” är det grundläggande problemet har mer att göra med vad omgivningen uppfattar som problematiskt att göra än den deprimerade själv. Då jag är en person som ger uttryck för mitt världshat och min pessimism så märker folk helt enkelt av att jag inte mår särskilt bra när depressionen får mig att bli extra svartsynt. Om jag hade varit en person som satte värde i att vara ”positiv” så hade det troligen inte blivit lika uppenbart för min omgivning, men det hade ju fortfarande varit en depression. Det finns en skillnad i hur folk uttrycker sitt känslotillstånd, och det är ofta det som omgivningen reagerar på.
Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska sunt att inte tvinga sig själv att vara ”positiv” när en mår skit. Det betyder inte att en ska grotta ner sig i världshat och pessimism, men jag tror inte att jag skulle må särskilt bra av att ”tänka positivt” i ett läge där jag mår skit, eller för den delen någon annan gång. Det känns som något en gör för omgivningen mer än sig själv, för att slippa ”plåga” folk med sina tankar.