Etikett: transpersoner

Om tvång och könstillhörighet.

Dn levererar en jävligt vidrig ledare om att transpersoner minsann inte alls blir tvingande till steriliseringar.

Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.

Såhär: när en är transperson så är det inte ”frivilligt” att gå igenom en korrigering, det är en nödvändighet. Det handlar om att det är outhärdligt att leva i fel kropp. Jag förstår att de på Dn:s ledarsida inte begriper det, och jag kan själv inte begripa hur det känns eftersom jag alltid känt att min fysiska uppenbarelse passar bra ihop med min könsidentitet. Vad jag däremot begriper som Dn inte verkar greppa är att jag inte är någon expert på området och att världen inte ser ut som mitt känsloliv.

Och faktiskt så var det så, att under den rashygieniska tvångssteriliseringens gyllene dagar så var det faktisk förbjudet att medelst fysiskt tvång sterilisera människor. Detta skedde såklart ändå, i cirka 10% av fallen. Vanligare var att folk pressades till det eller att de var tvungna att sterilisera sig som ett villkor för att kunna få annan vård, till exempel abort. Detta är ju faktiskt ganska likt det som vi idag kallar tvångssteriliseringar! Tänka sig! Det kanske inte alls rörde sig om något tvång? Med Dn:s logik så var det endast 10% av de rashygieniska steriliseringarna som faktiskt var tvångssteriliseringar, och de verkade ju vara något av en miss snarare än något som gjordes med statens tillåtelse. Jag tycker Dn i konsekvensens namn ska gå ut med en ledare om denna historierevisionism och kräva upprättelse för svenska staten, det förekom ju inte alls något tvång!

Inti Chavez Perez hävdar att han har lagen på sin sida. Att det enligt Europakonventionen är olagligt att ställa krav på sterilisering för att ge transsexuella ”tillgång till sjukvård”. Men är en könskorrigering verkligen att betrakta som sjukvård? Är det inte snarare hälsovård?

Dn spekulerar vidare. Är detta verkligen sjukvård? Frågan implicerar att det nog egentligen inte är så allvarligt att det är något som behövs, och att staten därför ska kunna sätta upp riktlinjer i stil med att personen ska tas ifrån sina reproduktiva förmågor. En kan ju tycka att de skulle kunna fråga någon som vet vad hen snackar om istället för att bara retoriskt spekulera. Kanske fråga en transperson om hur det känns att inte få tillgång till vård. Så skulle de slippa gissa liksom. Jag tänker mig att det kan vara himla praktiskt om en ska sitta och spy ut sina spekulationer i en av Sveriges mest lästa ledarsidor.

Chavez Perez har både rätt och fel när han hävdar att ”transpersoner måste respekteras som individer med en mångfald av könsuttryck och behandlingen måste rätta sig därefter”. Visst måste individen ges frihet att bara välja en del av behandlingen, till exempel hormoner, men avstå annan, som kirurgi. Men friheten att välja vad man vill avstå från, som kastrering, motsvaras inte av någon ”rätt” att själv välja ”tillval”. Detta val måste göras av professionen, utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik. Precis som vid all annan vård.

Dn framställer det som att kravet på sterilisering är ett professionellt val som läkare gör. Så är det inte. För det första så krävs detta oavsett om personen faktiskt genomgår en operation eller inte. Transpersoner måste steriliseras även om de endast vill korrigera sin juridiska könstillhörighet, och detta kan omöjligt ses som någon medicinsk angelägenhet. Vidare så måste transpersoner även förstöra eventuella ägg och spermier som de frusit ner. Hur kan det vara medicinskt relevant för en kvinnlig transperson huruvida hennes spermier får bli ett barn i en annan kvinna? Det rör ju över huvud taget inte den egna kroppen.

Många transpersoner blir ändå sterila under korrigeringsprocessen, men det är liksom inte det kritiken riktar sig emot. Kritiken riktar sig emot det faktum att det är ett juridiskt krav att alla transpersoner som vill korrigera sin könsidentitet tvingas avsäga sig sina reproduktiva förmågor, alldeles oavsett läkarens inrådan.

Det är tydligt att det inte rör sig om medicinsk expertis, utan om att det finns en föreställning om vilka människor som ska ha rätt till sina reproduktiva förmågor och inte. Det är ett tydligt övergrepp på en individs frihet att ställa upp sterilisering som ett villkor för att få ta del av livsnödvändig vård, eller ens för att få stå som sitt rätta kön på ett jävla papper. Att Dn får det att framstå som en rent medicinskt fråga är riktigt tramsigt och dessutom direkt felaktigt.

Som krona på verket så skriver Dn detta:

Om man hårdrar Chavez Perez resonemang skulle även personer födda i ”rätt” kön kunna hävda sin rätt till sitt eget ”könsuttryck”. Som till exempel väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa.

Om det nu var så att en operation av det här slaget var en livsnödvändighet så skulle jag inte tycka att det var ett problem om det erbjöds som vård, och jag skulle inte heller tycka att personens skulle behöva genomgå en sterilisering för att ta del av den. Faktiskt så är det så att en massa människor får gå igenom olika former av skönhetsoperationer som vård, till exempel människor som fått brännskador och liknande. Men det är inte det det handlar om här, utan det handlar om att människor ska slippa genomlida ett helt liv i fel kropp, utan att ens ha rätten att korrigera sin juridiska könstillhörighet, som ju från första början är något som staten har tvingat på en. Det handlar om att ha rätten att definiera sig som den en är utan att någon ska ta sig rätten över ens kropps reproduktiva förmågor. Det handlar om att sluta pressa in människor i trånga könsfack baserade på hur bland annat de på Dn:s ledarsida tycker att det ”ska” vara att vara man eller kvinna, utan att låta människor själv avgöra vad som passar dem eller inte.

För övrigt tycker jag ni ska läsa Marias utmärkta text om att transpersoners erfarenheter inte räknas.

Om radikalfeminism och transpersoner.

Jag har fått en del frågor om det här med radikalfeminism, som jag hade tänkt att besvara nu. Jag identifierar mig ju som radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ser förtrycket av kvinnor som något väldigt grundläggande i samhället, och som kvalitativt skilt från andra former av förtryck. Jag anser att det finns en specifik exploatering av kvinnor som kvinnor. Jag stämmer också överens med den förklaringsmodell som ibland dyker upp från radikalfeministiskt håll, nämligen att könsförtrycket kommer sig av att kvinnor föder barn och därmed historiskt och idag har fått sämre möjligheter att etablera sig i ”samhället” än män, vilket har banat väg för det könsförtryck som finns idag.

Från detta ”grundläggande ”könsförtryck har det dock skett en omfattande ideologisk påbyggnad, som såklart skulle finnas kvar även om kvinnor slutade bli gravida och vi istället odlade barn i tankar eller något. Till exempel görs åtskillnad på män och kvinnor, vi tillskrivs olika egenskaper och så vidare, vilket tjänar till att upprätthålla förtrycket av alla kvinnor. I denna process, alltså skapandet av genusordningen, så kommer en massa andra grupper i kläm. Dessa är till exempel homo- och bisexuella eftersom de uppfattas som ”könsöverskridande”, detsamma gäller för transpersoner och intersexuella. Jag ser förtrycket av dessa grupper främst som en konsekvens av det för kvinnoförtrycket nödvändigt upprätthållandet av genusordningen och därmed även dikotomin kvinna/man. Detta betyder inte att de här personerna skulle bli utsatta för något mindre fruktansvärt eller viktigt, många hbt-personer utsätts såklart för ett öppet förtryck som är betydligt mer omfattande är det gemene kvinna stöter på. Poängen är att grunden för detta förtryck är att upprätthålla genusordningen och därmed också patriarkatet, vilket måste resultera i förtryck av personer som på olika sätt visar på att de här kategorierna för att dela upp världen inte håller. Utan upprätthållandet av idén om fundamentala olikheter mellan könen så skulle hela konstruktionen rasa samman.

Sedan så anser jag att en viktig del i att vara kvinna är att bli utsatt för förtryck, jag menar att detta är mycket av vad som skapar kvinnan, både på samhällsnivå men också individuellt. Jag tror inte att det finns någon kvinnligt sätt att vara som inte har sin grund i förtrycket av kvinnor, och tror därmed att de psykiska könen kommer upplösas i ett postpatriarkalt samhälle.

Utifrån detta kan en undra hur jag ser på det här med att ha en psykisk könstillhörighet som skiljer sig från den fysiska, och vilja korrigera den fysiska. Först och främst så är jag inte särskilt intresserad av att berätta för transpersoner hur de borde känna kring sina kroppar, utan jag tycker att det är upp till var och en att avgöra. Sedan tänker jag mig att det i ett mindre könsbinärt samhälle så skulle detta helt enkelt bli mindre av en issue för de flesta transpersoner. Mitt intryck när jag läst och pratat med transpersoner är att det viktiga är att passera som det kön en känner sig som, att bli behandlad som det, inte att ha en kropp som på alla sätt överensstämmer med vad en person som fötts in i deras upplevda kön har. Det är ju inte alla som till exempel genomgår en fullständig korrigering. Jag tänker mig att i ett samhälle där vi inte har någon genusordning så skulle det här inte vara lika mycket av ett problem, eftersom en inte skulle bli sedd och behandlad som ”fel” kön.

Det är så pass långt kvar innan det postpatriarkala samhället ens kommer på fråga, och fram till dess så existerar det faktiska skillnader i den upplevda könstillhörigheten. Att utifrån någon slags ideologisk definition av kön och könstillhörighet förneka människors upplevelse av sig själva och tvinga dem att leva på ett sätt de inte önskar uppfattar jag som väldigt förtryckande. Jag utesluter inte att folk ändå skulle vilja korrigera i ett postpatriarkalt samhälle, men jag känner att det är ganska mycket av en ickefråga. Jag tror i alla fall att i ett postpatriarkalt samhälle så kommer människor som idag har överskridande könsidentiteter, fysiskt eller psykiskt, inte att ses som något konstigt, helt enkelt eftersom ”könsidentiteter” inte kommer att existera på det sättet.

Ibland så diskuteras det huruvida personer som definierar sig som kvinnor men fysiskt fötts som män ska få ”vara med” i olika kvinnoseparatistiska sammanhang. För mig är svaret på denna fråga självklart ja. Även om jag anser att dessa personers upplevelse av patriarkalt förtryck skiljer sig från personer som blivit fysiskt födda som kvinnors upplevelser så anser jag att dessa personer blir utsatta för ett omfattande patriarkalt förtryck som jag tycker att det är självklart att den feministiska kampen ska omfatta. Jag ser bekämpandet av genusordningen och könsbinaritet som en otroligt viktig del i bekämpandet av patriarkatet.