I min lärobok finns en text om aktuella debatter i svensk politik. Delen som handlar om vinster i välfärden pryds av rubriken Är det fult med vinst inom välfärdsområdet?
Det är inte helt ovanligt att debatten kring vinster i välfärden kommer att handla om huruvida det är ”fult” eller inte, alltså tabu. Detta är en så puckad vinkling av debatten, som såklart tjänar högerns intresse. De har allt att vinna på att det framstår som en fråga om normer och tabun huruvida en är för vinster i välfärden eller inte.
Mitt motstånd mot vinstuttag i välfärden handlar liksom inte om att jag tycker att det är ”fult” utan om att jag tycker att pengarna ska gå dit de hör hemma, alltså till bättre kvalitet och högre löner för de som utför arbetet. Det är inte en fråga om moral utan en fråga om vad jag tror fungerar för att skapa en bättre välfärd. Om det fanns belägg för att välfärden blir bättre av vinster så hade jag kunnat vara för det, men så som det verkar så är det inte så.
Genom att ställa frågan på det här sättet så får en det att framstå som en debatt mellan moderna människor som inte hålls tillbaka av gamla normer inom politiken och bakåtsträvare som inte vill göra saker bättre helt enkelt för att det är tabu. Personerna som är för vinster i välfärden framstår som progressiva och pragmatiska, och de som är emot framstår som mossiga moralister.
Den som gör anspråk på någons slags opartiskhet ställer inte frågan om vinster i välfärden på det här sättet. Frågan rymmer en premiss om att debatten främst handlar om vad som uppfattas som ”fult” och inte och inte en fråga om kvalitet, effektivitet och så vidare.
Inte ett särskilt seriöst sätt att adressera frågan som ligger till grund för en av de viktigaste samtida politiska debatterna i Sverige i en lärobok.
