Igår när allt kändes piss hittade jag vykort från Boel i hallen. Längtar verkligen efter henne och resten av familjen.
Apropå igår så kan jag säga att inget särskilt har hänt, det är bara det att det finns personer som tar fram det där i en. Det där som man trodde att man hade växt ifrån, det där oresonliga och pubertala.
Idag har jag skrivit vykort till släkten. Är himla nöjd med de motiv jag hittade faktiskt.
Men det känns lite konstigt att behöva skriva ”Sweden” i adressen. Påminner mig om hur långt borta de är.
Tyckte ”thank you for smoking”-vykortet från Lisa passade bra bredvid antirök-kortet jag fick från min mamma när jag var femton.
Idag har jag köpt vykort, det är tradition i min kompiskrets att skicka fula vykort till varandra. Jag måste säga att de här toppar de flesta jag sett.
Först har vi den glittriga sjöstjärnan som med sina fem armar delar av fem olika stadsmotiv.
En vacker fjäril.
Och så min favorit: capresepizzan (caprese betyder tydligen från capri, brukar vara mozarella och tomat) med små stadsmotiv ”inbakade”. Så jävla vackert.
