Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

familj

Även priviligierade ska få studiestöd.

Ibland säger folk saker i stil med att vi borde ta bort studiemedlet eller något annat bidrag från de som har det bättre ställt. Gällande studiebidrag är detta en modell som finns i vissa länder, bland annat Italien som jag förstått det. Bara de som inte har föräldrar som kan betala utbildningen får hjälp från staten. Denna modell brukar säljas in med att det minsann är orättvist att rika personer får sin utbildning bekostad med skattemedel.

Det finns flera problem med denna modell. Det första är att i stödet för välfärd eroderar i stater som inte har detta system. I generella välfärdsstater, alltså stater där alla får ta del av välfärden på någorlunda lika villkor, så är stödet för välfärden generellt högt. I stater där det bara delas ut till de som har det sämst så upplevs förr eller senare hela arrangemanget som att fattiga ”tar” pengar från folk med mer pengar, vilket gör att stödet för välfärden blir mindre och mindre. Att förespråka en sådan modell är alltså att på sikt arbeta för mindre och mindre välfärd även för de som har det sämst (kan ej ange källa på rak arm, men detta anses enligt min föreläsare i förvaltningspolitik ganska vedertaget inom statskunskapen). Dessutom skulle det kräva en hel del extra administration vilket inte direkt är gratis.

Men det problem jag främst ser, framförallt i fråga om just studiebidrag, är att det upprätthåller en jävligt konservativ familjemodell. För grejen är att få som studerar liksom bara har sina egna pengar, det kommer snarare handla om att de ska få pengar från familjen. Och detta innebär såklart att de kommer vara mer beroende av sina familjer.

Och ja, det är faktiskt ett problem att vara beroende av sin familj även om en kommer från en privilegierad bakgrund. I många familjer så förekommer det våld och sexuellt våld. I desto fler så finns det en massa normer och värderingar som barnen förväntas upprätthålla i sina så kallade livsval. Att då behöva hålla sig på god fot med sin familj för att de ska finansiera ens utbildning kan vara ett jävligt stort problem. Till exempel kan det vara så att en blir tvungen att välja vad en ska bli utifrån sina föräldrars tycke och inte utifrån vad en vill.

Sedan tycker jag att hela idén att vuxna människor som faktiskt pluggar, något som kommer hela samhället till del, ska behöva vara beroende av sina föräldrar. Många avslutar inte sina studier förrän de är typ 30. Det är fan inte rimligt att en ska bli försörjd av familjen till dess.

Så det som kan låta som ett rimligt förslag vid första kollen, nämligen att privilegierade inte ska bli försörjda av skattepengar, är i själva verket något som både kommer föranleda mer högerpolitik och dessutom stärka konservativa samhällsstrukturer. Det är bättre om människor behandlas som individer i statens ögon, inte som medlemmar ur en viss familj.

Mansrättsaktivisterna vill ha allt.

Jag har funderat lite mer på det här med juridisk abort, och hur mansrättsaktivister tenderar att se på frågan om föräldraskap.

Det finns två frågor som mansrättsaktivister är jävligt måna om att driva. Dels frågan om juridisk abort, men också frågan om mäns rätt till barnet (ofta förklätt som barnets rätt till ”båda sina föräldrar). Dessa två frågor driver mansrättsaktivister hårt, och det är uppenbart att det i båda fallen handlar om att stärka mäns makt över de reproduktiva förmågorna. Om en nu tycker att det är rättfärdigt eller inte är en sak, men faktum kvarstår oavsett.

Resonemanget bakom juridisk abort är att personen med kuk på något vis inte är lika delaktig i barnskaparprocessen. Detta kan jag på sätt och vis hålla med om, det är ju inte de som måste bära omkring på ungen i nio månader. Men jag tänker mig ändå att de har lika ansvar för och lika rätt till barnet. Jag tänker mig att om en ser kukbärarens roll som sekundär så kan en inte samtidigt komma och mena att hen ska ha lika rätt till barnet.

Mänsrättsaktvisterna vill ha allt. De vill att pappan ska ha lika rätt till barnet om så önskas, men också full rätt att avsäga sig barnet om de så vill. Personer med livmoder ska determinseras av sin biologi, men personer med kuk ska kunna välja fritt vad som passar dem. Om du vill ha rätt till barnet ska de få det, om de vill avsäga sig ansvaret för barnet ska de får göra det.

Antingen erkänner en kukbärarens lika roll i processen eller så gör en inte det. Med lika rättigheter kommer lika ansvar. Jag skulle inte nödvändigtvis ha något emot om personen som burit barnet anses ha mer rätt till barnet, det kan leda till fördelar i fall av mäns våld mot kvinnor, däremot har jag väldigt mycket emot en situation där allting är upp till kukbäraren att bestämma. Där hen har full rätt till barnet om hen vill, men också full rätt till ansvarsfrihet, och att personen som burit barnet inte har något att säga till om.

Vill ni ses som lika goda föräldrar eller inte? Vill ni anses vara delaktiga i processen eller inte? Jag tycker nog att det är läge att bestämma sig.

Kvinnor kan påverka även utanför hemmet.

När jag har skrivit om barnfödarstrejkandet så har jag fått en del kommentarer i stil med att det är ”dumt” att jag inte tänker föra mina gener/värderingar vidare, eftersom jag är en bra person och så vidare. Vissa verkar mena att det vore kontraproduktivt av mig att inte skaffa barn eftersom jag i så fall inte har någon chans att sprida detta vidare.

Det första problemet jag har med detta är att det fortfarande handlar om att jag ska använda min kropp, min reproduktiva förmåga, till något slags högre syfte. Jag ska gå igenom allt det lidande en graviditet innebär för ett högre mål. Jag tycker inte att det finns något feministiskt i det och jag tycker det är ganska osmakligt att framställa det som om det vore någon slags plikt jag hade för kampen. Hur ska vi kunna nå ett jämställt samhälle när det bland feminister ses som helt acceptabelt att säga att kvinnor bör föda barn för typ ”samhällets” skull. Det är ju samma skit som innan, kvinnors kroppar är aldrig deras egna utan tillhör familjen, samhället, kampen och så vidare. I dagens samhälle så leder barnaskaffande till en massa i mina ögon oönskade effekter och dessa vill jag hellre slippa.

Sedan kan vi ju även ifrågasätta strategin som sådan: jag tror att det är en brutalt ineffektiv strategi att föda fram revolutionärer. Om vi ser det rent tidsmässigt så tar det oerhört mycket längre tid att föda och fostra ett barn än att radikalisera människor genom att sprida åsikter som jag gör nu. Jag tror absolut att jag kommer ha betydligt mycket större inflytande om jag ägnar mig helhjärtat åt den feministiska kampen än om jag skaffar barn i hopp om att de ska bli bra människor. Även om jag lyckas föda fram 2-3 bra människor så kommer det inte innebära någon större samhällsförändring.

Att skaffa barn tar tid. Det tar dels den tid som internaktionen med barnet tar, men det tar också den tid som en måste lägga på att arbeta om en har en till mun att mätta. Om en lever i en heterorelation kan jag tänka mig att det tar ganska mycket tid att få allt att fungera med partnern när en dessutom har ett barn och så vidare. Det är klart att det går att ha barn och engagera sig politiskt, men det är självklart så att det kommer att finnas färre möjligheter, mindre tid. Jag beräknar alltså mina möjligheter att påverka som ganska mycket större om jag väljer bort barn.

Den idé som gömmer sig bakom det här uttalandet är, som Helena skriver ett mycket bra inlägg om här, att den främsta möjligheten till att påverka för en kvinna är genom hemmet. Traditionellt så har det varit så att mannen har bestämt i ”det stora”, samhället, och kvinnan i ”det lilla”, hemmet (även om det såklart egentligen är mannen som har makten även i det lilla). När en kvinna pratar om att avstå från den eventuella påverkan hon kan ha i ”det lilla” så hör folk att hon helt och hållet tänker avstå från att påverka något över huvudtaget. Så är det såklart inte. Det går alldeles utmärkt att påverka en massa människor utan att nödvändigtvis ha fött dem.

Varför försöker folk lura in mig i att tro att min enda möjlighet till påverkan är att förse detta samhälle med nya människor, att vandra in i den kvinnofälla som barnafödande i regel är? Det är ju ganska uppenbart att jag påverkar även på andra vis, och jag förstår inte varför folk tror att jag är tvungen att skaffa barn för att kunna påverka ”på riktigt”. Jag tycker att det är nedvärderande och verklighetsfrånvänt att hävda att kvinnors främsta möjlighet till påverkan är den i hemmet.

Jag tycker inte heller att det låter särskilt sunt att föda barn som någon slags revolutionär strategi. Det skulle ju innebära att jag i praktiken skulle använda mina barn för mina politiska syften. Alltså jag är helt för att fostra in barnen i sunda värderingar och så vidare, men jag är emot att använda barn som någon slags vapen i kampen. Barn ska få vara människor och inte deras föräldrars projekt, detta anser jag i sig vara förtryckande och patriarkalt.

Förväntan.

Fick ett sånt där underbart inspirationsryck och det verkar som att jag fick till det fint med inlägg över helgen. Har tyvärr ingen ”tidinställt”-banner som Kissie har, men jag tycker ändå ni ska ägna min enorma bloggdedikation en tanke när ni läser.

Och alltså, ni fattar inte hur sanslöst lycklig jag är över att jag snart snart får träffa min älskade familj igen, om mindre än tolv timmar. Det var över ett halvår sedan nu, och då var jag ju van vid att träffa dem varenda dag. Jag ska sova tillsammans med dem på hotellet och dela säng med min lillasyster och bara vara med dem i fyra underbara dagar.

Även om det gör ont att sakna så är det underbart att känna att det finns saker som verkligen betyder något i livet. Man hör ju ofta den där klyschan om att det är bra att sakna men jag har inte riktigt begripit vad det innebär fören nu, när jag har fått sakna på riktigt.

Tja bloggen.

Tja bloggen. Jag är sjuk, väldigt trött och har dessutom en visdomstand som moler i käken. Imorgon kommer mina föräldrar och min lillasyster hit och hälsar på över helgen och då kommer jag nog inte spendera en enda minut vid datorn för jag saknar dem så förbannat mycket. Jag ska försöka tidsinställa lite inlägg och kan tipsa om att det går lättare om jag får frågor och så vidare om befintliga inlägg eller tips om nya grejer att skriva om, så ni vet liksom. Annars får ni vara utan mig i fyra dagar, och det vill ni väl inte?

Moderater svarar.

Så otroligt märklig kommentar till barnfattigdomen detta. För det första hennes egna åsikter om vad barnen ”behöver”. Enligt Marianne Orlander behöver barn alltså vuxenkontakt och lugn och ro, inte mer pengar. Att det publicerats en rapport som säger att just bristen på pengar är ett problem spelar ingen roll för hon tycker inte att det är så. Gode gud, när ska dessa pajaskonster någonsin upphöra?

Det är klart att om man skaffar en väldigt stor mängd barn, typ 5-6 stycken, på en vanlig knegarlön så kan man väl inte förvänta sig att det ska funka. Däremot att göra barnskaffande som sådant till en klassfråga, det är fruktansvärt. Det är fan i mig ovärdigt att vi har ett samhälle där man måste vara privilegierad för att kunna skaffa barn, det tycker jag verkligen. Det är en sak att tycka det är dumt att skaffa barn när man inte gått klart gymnasiet, en annan sak när människor aldrig kommer upp i så god standard att de anses dugliga för barnaskaffande enligt Orlander.

Dessutom så är det som så att oavsett vad man har för åsikter kring föräldrarnas val och om dessa är legitima eller ej så är ju barnen oskyldiga. Inte ens den mest hårdnackade moderat kan ju tycka att det är barnets eget ansvar att hen blev till i en tid då föräldrarna inte hade optimala förutsättningar. Det spelar ingen roll vems ”fel” det var, det rör sig fortfarande om oskyldiga barn som kommer i kläm.  Att man skyfflar undan detta enorma samhällsproblem med att hänvisa till ”ansvar för hur man lever” är skamligt.

Läs även Blixas inlägg om det hela tycker jag.

Vykort.

Igår när allt kändes piss hittade jag vykort från Boel i hallen. Längtar verkligen efter henne och resten av familjen.

Apropå igår så kan jag säga att inget särskilt har hänt, det är bara det att det finns personer som tar fram det där i en. Det där som man trodde att man hade växt ifrån, det där oresonliga och pubertala.

Det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar.

Det finns de som tycker att man ska införa åldersgräns på bloggande. 15 år närmare bestämt, eftersom det är i den åldern man blir straffmyndig och därmed anses förmögen att ta ansvar för sitt eget handlande. Med den logiken skulle vi kunna förbjuda ungdomar från att göra något som kan leda till ”konsekvenser”. Hur kan vi t.ex. tillåta ungdomar att gå i skolan när de är helt oförmögna till konsekvenstänkade.

Konsekvenstänkade är inget som bara uppstår utan något som man tränas till. Om man gör saker och märker att det för konsekvenser blir man såklart duktigare på att beräkna konsekvenserna för liknande scenarion i framtiden. Skribenten får det däremot att framstå som att kosekvenstänkandet är något som mystiskt uppstår.

Många blir förfärade när de ser till exempel Kissies eller Paows framfart. Men det är en så otroligt liten del av alla bloggar som blir sådär stora och destruktiva. Det finns ju även stora bloggar som startades när skribenterna var väldigt unga, som inte är destruktiva. Ska man förvägra alla skickliga 14-åriga skribenter, fotografer, tecknare och modenördar den möjligheten?

Vuxna ser på bloggosfären och fattar inte. De tror att ”alla läser” en liten blogg med kanske 50 besökare om dagen. Så är det liksom inte, de flesta bloggar uppmärksammas inte över huvud taget. Dessutom så ägnar sig folk åt självutlämnande även på facebook, bilddagboken eller helgon, bara det att där kan föräldrarna inte se det lika enkelt. Är det bättre?

Att över huvud taget tycka att detta är en lagstiftningsfråga är ju bara märkligt. Detta är en fråga som ska röra sig mellan en förälder och hens barn. Om man vill begränsa och kontrollera sitt barns internetanvändande kan man strunta i att ge hen en egen dator och kolla historiken. Man kan även satsa på att ha en vettig dialog med sitt barn kring vad som är ett rimligt och säkert internetanvändande (sexchatta gärna, men gör det under hemligt namn) precis som en vettig förälder kan ha en rimlig dialog med sitt barn om rökning, sex eller alkoholkonsumtion utan att balla ur i total moralpanik och nolltolerans. Precis som med allt annat kan man blogga ansvarigt och oansvarigt men behöver kanske inte sätt sin adress tillsammans med en nakenbild eller posta ett blogginlägg om hur dumma ens mobbare är på facebook där man är kompis med dem.

Men det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar eller bloggar ansvarigt, verkligen inte. Det finns en massa bloggar som har blivit otroligt framgångsrika utan att vara trashiga och ännu fler som det inte har blivit något av alls, så varför ska man basera en lag på det fåtal bloggare som inte kan hantera mediet. Det är bara väldigt obehagligt förmynderi.

Skribentens förslag på hur man ska lösa det här problemet är ju otroligt obehagligt. Hon föreslår att man ska behöva ange personnummer för att få registrera en blogg. Jag hoppas att alla inser att detta skulle göra det omöjligt att blogga anonymt, och vilken otroligt dålig sak det skulle vara. Det är inte ett värt pris att betala för att barn inte bloggar bikinibilder på sig själva.

Det enda positiva med denna idiotartikel är det otroligt roliga i om det skulle uppstå langning av bloggtillstånd.

Tisdag.

Vi chillade på stranden.

 

Vi tog en kaffe på det kitschiga caféet. Lite lustigt är det, för personlen ser nästan förorättad ut när man kommer in där.

Mamma njuter av livet.

 

Vi gick ut och åt.

 

Utsikten osv.

Boel fick en barndrink som hette ”barbie”…

En katt som chillade.

Sen gick vi in till stan och handlade fejkväskor ;).

Söndag.

Gick till stranden. Hatar att alla stränder är belamrade med en massa parasoll. Tänker ungefär såhär: allemansrätten är det finaste och svenskaste vi har.

Drack turkiskt kaffe.

Solade och läste ”gilla läget” av Barbara Ehrenreich. Utmärkt bok som kritiserar kulten kring positivt tänkande.

Fikade på ett mysigt och kitschigt café.

Detta är min pappa.

Kitschigt, som sagt.

Sen skulle vi äta middag,

Min bror.

Min mamma.

Sen gick vi hem.

Ge mig pengar!
Arkiv