familj – Fanny Åström

Att vara en bra förälder.

Någonting som heterosexuella föräldrar eller blivande sådana är väldigt bra på är att framställa sin egen version av heterosexualitet och familjeliv som den absolut mest sunda miljön för ett barn att växa upp i. Jag har svårt att begripa hur någon slags kärnfamilj skulle kunna vara en sund miljö för ett barn. De grundvalar som kärnfamiljen vilar på, som bygger på att en upprätthåller ett ”privatliv” som ingen annan får lägga sig i, tror jag är en väldigt destruktiv miljö för människor i allmänhet och för barn i synnerhet.

Kärnfamiljer bygger på isolation, vilket i sig är utsatt för alla inblandade. Situationen för eventuella barn förvärras avsevärt av att föräldrarna har juridiska rättigheter till barnet (det heter ju ”barns rätt till sin föräldrar”, men i praktiken är det snarare motsatsen som gäller) och att de anses ha huvudansvaret för barnet tror jag skapar väldigt mycket grogrund för destruktiva relationer. Barnet är ju i praktiken väldigt utelämnat åt sina föräldrar såväl känslomässigt som materiellt, då det saknar rättigheter och möjligheter att söka kontakt med samhällsinstitutioner som en autonom individ.

Detta är ett av skälen till att jag inte vill skaffa barn. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna vara en bra förälder inom ramarna för rådande system. Jag vill inte ha den typen av ansvar och makt över en annan människa. Inte för att jag tror att jag är en extra dåligt lämpad person för detta, utan för att jag har svårt att se hur någon människa skulle kunna klara det. Visst finns det bättre och sämre sätt att hantera det, men jag vet med mig att jag skulle gå omkring och stressa över att jag inte var en tillräckligt bra förälder. Jag vet att jag skulle bli tvungen att kompromissa med mig själv för att leva upp till kraven. Det är inte en situation jag vill försätta mig i.

När jag läser mammabloggar så slås jag av hur skönt det är att helt enkelt slippa ta ställning till alla de där sakerna de behöver ta ställning till (för det är ju som bekant kvinnans ansvar att göra detta). Jag behöver inte oroa mig över att offra antingen mig själv eller mitt barns välmående. Jag behöver inte oroa mig över att det ena eller andra valet ska skada mitt barn. Det är väldigt befriande. Jag märker också hur alla slåss om att sälja in just sitt sätt som det rätta och riktiga, och jag tänker typ bara att alla dessa människor på ett eller annat sätt kommer skada sina barn. Inte för att de är dåliga människor utan för att det är så jävla svårt att inte göra det i ett samhälle där villkoren kring att ha barn ser ut som de gör.

Jag skulle gärna ha barn, men i ett samhälle med mer rimliga villkor kring det. Jag tror inte att det är bra varken för kvinnor eller barn att leva under dessa villkor. För kvinnor skapar det ett tillstånd av ständig skuld över att inte göra tillräckligt, och det är inte så konstigt för det går ju liksom inte att vara den perfekta föräldern i ett samhälle med så dåliga förutsättningar för föräldraskap.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret.

Fick frågan om jag tror att pappor ångrar att de skaffat barn och funderade lite på det här med skuld och ansvar.

Generellt verkar det ju vara rätt okej att som man uttrycka ett missnöje över att ha barn, eller över hela ”familjesituationen” överlag. Mannen vill vara en fågel och bara flyga fritt, men han har minsann blivit fjättrad av en slug kvinna som gått och blivit gravid och haft mage att behålla barnet!

Skillnaden är väl att män inte ”ångrar” att de skaffade barn, snarare skjuter de över ansvaret på kvinnan och ser sig helt enkelt inte som delaktiga i förloppet som har lett fram till den rådande situationen, vilket är lustigt då män har precis samma möjligheter som kvinnor att skydda sig vid samlag (om inte mer) och dessutom inte löper samma risk att till exempel bli våldtagna.

En vanlig grej är ju till exempel att män kräver att de ska ha rätt att göra en ”juridisk abort” och alltså slippa ta något som helst ansvar för ett barn de har varit delaktiga i att skapa eftersom kvinnan ju ”kan göra abort” och liknande. Faktum är också att många män i praktiken gör en sådan ”juridisk abort” genom att helt enkelt inte ta något ansvar för barnet.

Män har en osviklig förmåga att gå omkring och uttrycka tjurig bitterhet över att de inte ha full kontroll över verkligheten och har fått ”utstå” oönskade konsekvenser av sitt handlande. Typ att personen de valde att ha oskyddat barnalstrande sex med inte gjorde abort. Trots att den står lägre än honom! Vilken skandal! Det är hemskt vad män måste genomlida för att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar.

En kan se att kvinnor anses vara mer skyldiga att fatta genomtänkta beslut kring barn och familj och dessutom stå fast vid dessa beslut och aldrig ångra sig. Män däremot kan kosta på sig att gå omkring och vara griniga över sin situation och hävda att de på något sätt blivit inlurade i den, det är en uppfattning som har stöd i patriarkala idéer om hur samlivet kvinnor och män emellan fungerar. En kvinna som skulle hävda motsvarande skulle troligen bara bli mer skuldbelagd. ”Men varför sa du inte ifrån”, ”du måste stå upp för dig själv”, skulle folk säga.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret för sin livssituation, det går inte att skylla ifrån sig för då gör en sig till ett offer och det är ju verkligen inte bra! Istället ska en bara tugga i sig allt som sker i livet.

Kommentarer om barnafödande, sterilisering och abort.

Tänkte svara på lite kommentarer jag fått angående barnafödande, abort och sånt. Det är alltid så himla intressant att läsa tanka och erfarenheter om detta!

Trodde inte att jag ville ha barn, blev galet kär och lycklig. Fick längtan efter barn, fick två barn och trots att jag inte trivs i föräldrarollen ångrar jag aldrig aldrig mina barn.
Kanske värt att diskutera också? Jag tycker tex inte om andra barn, att leka, att vara någon slags universal-förälder. Gillar ej andra föräldrar. MEN mina barn är ett val jag aldrig ångrar, och kärleken till dem är obeskrivbar. Hm, luddigt, men man kanske vill ha barn men inte vara förälder? Så är min genomgående känsla kring allt.

Jag tänker liknande kring mitt eget val. Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn, men jag har ingen lust att tillskrivas föräldraansvar och framförallt inte modersansvar. Jag vill inte ha juridiska rättigheter till en annan människa, jag vill inte ha ekonomisk makt över en annan människa och jag vill inte vara ansvarig för en annan människa inför resten av världen. Det är liksom en typ av relation jag anser osund på många sätt, och det spelar ingen roll om denna människa delar mitt dna och om jag krystat fram den ur min livmoder, det kommer ändå inte vara bra. Jag skulle gärna vara förälder om det inte innebar samma sak, utan om barn var ett kollektivt ansvar och om barn hade mer rättigheter.

Försökte skicka en kommentar tidigare idag men den försvann… Jag ville också sterilisera mig när jag var ungefär i din ålder. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Dock fick jag veta att det var en lång process där man måste träffa psykolog mm. så jag gav upp hela tanken. Det gjorde mig förbannad att inte få välja själv. Sen var det också otroligt irriterande med alla människor som sa ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag är nu snart 33 och vill fortfarande inte ha barn. Folk verkar nu äntligen ha accepterat att det är så.

För mig är hela tanken med att sterilisera mig just att undvika att jag skulle ångra mig i något svagt ögonblick och sedan stå där med ett barn på halsen, eller att jag skulle bli gravid av misstag och på något sätt hindras från att göra abort. Det är ju en grej i misshandelsrelationer att männen försöker ta sig rätt att bestämma över kvinnans reproduktiva förmåga, och jag utesluter inte att jag kan komma att hamna där. Jag har också funderat på att operera bort livmodern för att slippa mensen och så, men det verkar ju också vara väldigt svårt att få till. Till och med värre, eftersom en inte kan befruktas på konstgjord väg då.

Jag är snart 20 och har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn, det är inget jag behövt fundera på för det känns så uppenbart och självklart. Visst är det teoretiskt möjligt att jag i framtiden kan tycka att det vore trevligt, men jag är övertygad om att det aldrig är något jag kommer bli förtvivlad om jag inte får. Det provocerar mig hur ingen verkar ta det seriöst, lite som hur många säger att unga icke-hetero inte kan veta sånt än. Lika klart som jag vet att jag inte vill ha barn verkar samhället tro sig veta att det är något för mig.

En annan grej som är intressant angående detta är hur människor ofta hänvisar till den biologiska klockan och någon slags drift till reproduktion, som om det vore en rimlig grund att fatta sitt beslut på. Om det nu är så att dessa ”drifter” är så oerhört starka så kanske det är smart att fatta ett beslut innan så att en inte hamnar där bara för att.

Varför skulle mitt beslut idag vara mindre värt än någon eventuell barnlängtan om fem år? Med tanke på hur många andra livsavgörande beslut en fattar i tidig ålder så borde ju detta inte heller vara något problem

Så viktigt. Jag tror inte att jag vill skaffa barn. Men jag är rädd för att ångra mig när jag väl inte kan.
En annan sak jag funderar på är att jag tycker att det är så jävla synd att så många vettiga människor väljer att inte skaffa barn. De barnen hade fått så mycket vettigt hemifrån och haft störrre chans att förändra världen till det bättre. Men det går ju inte att skaffa barn bara för att förändra världen, eller?

Argumentet ”men du skulle ju blir en så bra förälder, du borde skaffa barn” stöter jag på då och då. Jag anser att detta handlar om att jag som kvinna inte anses kapabel att förändra på något annat vis än genom mina reproduktiva förmågor. Jag vill hemskt gärna förändra världen själv, inte ålägga mina barn det.

Inte för att jag tycker att det är ett argument i sig, men om förändring är ens mål så tror jag att en förändrar väldigt mycket mer genom att påverka människor som redan finns än att uppfostra ett barn. Det är ju inte direkt något en gör i en handvändning. Vidare så ställer jag mig emot idén att mina reproduktiva förmågor ska användas av någon, inte heller för kampen.

Dessutom; bara för att en är en medveten och normkritisk person så innebär inte det att en per automatik är en bra förälder. Jag skulle nog ha reproducerat en jävla massa skit i föräldraskapet alldeles oavsett. Min främsta invändig mot familjeinstitutionen är just att den omöjliggör sunda mellanmänskliga relationer, såväl mellan män och kvinnor som mellan föräldrar och barn. Jag tror inte att någon är starknog för att kringgå detta.

Jag var 21 när jag blev gravid, med en man jag hade träffat i knappt tre månader. Gjorde ett extra test hos barnmorskan, vilket såklart visade positivt. För mig fanns det inga som helst tvivel om abort, vilket jag också sa när hon frågade hur jag kände. Varpå hon säger: ”Ja, jag förstår att detta är ett svårt beslut, du har ju en pojkvän och ett jobb och har ju helt andra möjligheter än om till exempel en sextonåring varit i samma situation.” Jag blev så fullkomligt chockad över att hon på allvar ville börja diskutera alternativa möjligheter till abort, och den skulden hon lade på mig med den meningen var det absolut värsta i hela denna härvan. För henne var det oklart varför jag, !somhadeenpojkvän!, så impulsivt bestämde mig för abort. Min anledning att jag inte kände för att bli morsa tillsammans med en snubbe jag nyss träffat var liksom inte tillräcklig. Fortfarande idag, 8 år senare, kan paniken skölja över mig, att jag hade kunnat övertalats och ”tvingats” till ett liv utom min kontroll, (han var ingen bra person, milt uttryckt), när jag påminns av omgivningen om att jag borde börja skaffa barn. Så det där ”fria valet” jag hade då, att välja bort fostret, visade sig inte vara så självklart som jag först inbillat mig, och jag insåg för första gången på riktigt att min kropp faktiskt inte bara tillhörde mig. Om jag hade övertalats till att behålla barnet hade ju även det varit ”mitt” val, men det hade ju byggt på skuldkänslor blandat med förhoppningar inför den stackars maktlöse pojkvännen, som lovade mig världens bästa liv, och varningarna från sjukvården om ev risker med en abort.

Det är extremt symptomatiskt hur just pojkvännen lyfts fram som avgörande. Jag tänker att det har att göra med att det fortfarande anses skamfullt att sätta ett barn till världen utan att det finns en man där som legitimerar barnet. Att vara ensamstående mamma är ju fortfarande inte okej.

Jag tänker att förekomsten av pojkvän, eller känd far till barnet, kan vara ett argument emot att föda det. Det skapar ju ett juridiskt band till en man som kan vara väldigt jobbigt. Jag skull hellre skaffa barn utan någon känd far till barnet. Jag skulle inte vilja behöva förhålla mig till både ett barn och en man. Det är konstigt att det lyfts fram som självklart positivt, en barnmorska om någon borde ju veta att det är vanligt att kvinnor blir utsatta för misshandel av sin partner under graviditet.

Också den här idén med att vi alldeles självklart har fri abort, som du ju säger inte fungerar så jävla lysande i praktiken. I praktiken kan det vara både krångligt och en kan bli motarbetad känslomässigt. Detta är något som jag själv har funderat mycket på angående eventuell sterilisering. Det är ju såklart inte heller något en kan göra bara sådär, men då har en det i alla fall gjort för gott. Jag vill inte stå inför det faktiska valet att behålla eller abortera, för jag är rädd att jag skulle låta mig påverkas av föreställningar om hur fint det är med barn och liknande.

Jag tycker ofta det framställs som om abort är och liksom ska vara ett oerhört svår och tungt beslut. Som du säger så är det inte alls säkert att det är så, för vissa är det en självklarhet. Men givetvis blir det tyngre om en möts av denna attityd från vården.

Att ångra att en skaffade barn.

En grej jag hör lite då och då är att om en skaffar barn så kan en inte ångra sig, till skillnad från om en steriliserar sig då det tydligen är någon slags naturlag att en kommer ångra sig. Det liksom tas för självklart sant, att kvinnor som skaffar barn aldrig någonsin ångrar detta beslut, men att en självklart kan komma att ångra sig om en inte gör det. Som om det inte innebar uppoffringar att skaffa barn.

Twittrade lite om detta:

”Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig”. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Närtror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.
Alltså tänk efter riktigt jävla noga innan ni skaffar kids, speciellt tillsammans med en man för det är ett JÄVLA åtagande. Det är en fet risk. Dels själva graviditeten, men också att många kvinnor utsätts för våld och sedan har juridiskt band t förövaren. Våld i relationer inleds ofta eller förvärras under graviditeter.
Efter separation så används ofta barnen för att kontrollera kvinnan. Till exempel när pappan vägrar skriva på papper för att barnet ska kunna gå till psykolog för att bearbeta traumat av att se sin fars våld. Eller långa utdragna vårdnadstvister som gör att kvinnan utsätts för ännu mer terror och inte kan gå vidare. Eller när hämtning och lämning av barnet i hemmet ger pappan chans att utsätta kvinnan för mer våld och övergrepp. Detta är saker som händer och det är fan värt att ta i beaktning.
Som kvinna är en ju i princip bunden till att ta hand om ungen, män kan däremot i regel välja bort stora delar av ansvaret. Ekonomiskt så förlorar kvinnor på att skaffa barn, då de får ta merparten av sjukledigheten och föräldraledigheten. För att inte tala om den rent fysiska risk som en graviditet innebär, eftersom mödravården fortfarande är så jävla underprioriterad. Inget av detta är såklart mammors fel, men det är verkligen saker som är värda att ta i beaktning innan en fattar ett livsavgörande beslut.
Sorgligt nog uppmuntras kvinnor till att inte tänka efter så jävla noga när det kommer till detta, utan typ följa sin (förmodade) instinkt. Vilket är en ganska märklig inställning när det kommer till ett av de största besluten en kan fatta i sitt liv. Slutsatsen jag drar är att det ligger i patriarkatets intresse att vi inte ska tänka efter, för då skulle nog fler se nackdelarna. Detta hindrar såklart inte borgerliga skribenter från att säga till mammor som kräver rättigheter att de minsann hade kunnat välja annorlunda.

Jag antar att folk tänker såhär eftersom det finns väldigt få kvinnor som är offentliga med att de ångrar att de skaffade barn, eftersom det är en väldigt tydlig del i kvinnorollen att en minsann ska älska sina barn bortom sans och förnuft och ge precis allt för dem och tycka att det är det fetaste som inträffat i hela ens liv.

Men det finns kvinnor som ångrar sig. Jag har träffat flera. Kvinnor som uttrycker avund inför att jag har fattat beslutet att inte skaffa barn, kvinnor som säger att de själva hade velat tänka efter mer noggrant och om inte avstått helt i alla fall gjort det vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter.

Men givetvis är det tungt att erkänna både för sig själv och andra att en ångrar något så livsavgörande som att skaffa barn. Det är såklart en jobbig insikt, att en sitter fast i en situation som en inte skulle vilja vara i och att möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt små.

Snyfthistorier om människor om är ofrivilligt barnlösa råder det däremot ingen brist på. Det anses liksom vara en ofattbar tragedi när människor som vill ha barn ändå inte kan skaffa det. Så ofattbar så att det anses rimligt att köpa en annan människas kropp och utsätta den för oerhörda risker för att den ska bära ens barn. Så viktigt anses det, att vissa tycker att surrogatmödraskap är en lösning.

Jag blir så irriterad och trött på att höra att om jag steriliserar mig så kanske jag minsann kommer ångra mig. Som om jag inte skulle kunna ta ett informerat beslut om detta, samtidigt som människor i min ålder fattar det livsavgörande beslutet att skaffa barn. Jag begriper det inte.

Jag skulle så gärna läsa era tankar om detta! Både barnfria och föräldrar.

Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.

Läste lite dravel om ”frånvarande pappor” och hur dumt det är av mig att kritisera pappor eftersom vissa minsann inte har någon pappa och så vidare och så vidare, så twittrade om det:

Det finns en idé om att det är fruktansvärt att inte få ha någon kontakt med sin pappa, ungefär som att det alltid var en dröm. Minns en diskussion jag hade med en person som beklagade sig över mammor som inte låter pappan träffa barnen. Säkert kan det vara helt oberättigat, men det kan också finnas en massa faktorer folk inte känner till. Till exempel våld. Skulle ni vilja lämna era barn till någon ni visste var våldsam, psykiskt eller fysiskt?

Klart det är tråkigt för ett barn att inte få träffa sin pappa, men det innebär inte att det är ett dåligt beslut från mammans sida. Och på andra sidan finns det gott om folk som tvingats till umgänge med en misshandlande far. Människor som är traumatiserade för livet eftersom pappan har fått vårdnad om dem trots att han utnyttjat dem sexuellt, misshandlat och så vidare. Eller att pappan ska ha ”umgängesrätt” med det barn som sett honom slå sin fru, som kanske själv blivit utsatt. Detta skadar OCKSÅ människor, så varför detta förbannade fokus på snyfthistorier om ”frånvarande pappor”. För övrigt är de flesta pappor frånvarande för att de själva väljer detta och inte på grund av onda mammor.
Om det nu handlar om ”barns rätt till sina föräldrar”, hur kommer det sig att det är barnet som tvingas träffa pappan, inte tvärtom? Barn kan tydligen tvingas göra lite vad som helst mot sin vilja, vuxna män har inga skyldigheter men däremot en massa rättigheter. Bland dessa rättigheter ingår att få tillgång till en liten människa trots att en utsatt denna för våld eller hot om våld.
Annan kass grej på samma tema: snyfthistorier om folks vars barn blivit omhändertagna av socialen. Socialtjänsten omhändertar om det finns misstanke att barnet far illa. NEJ det är inte rättssäkert för föräldrarna, men säkrare för barnen. Eftersom det finns barn som utsätts för våld i hemmet, och det är viktigt att en kan agera snabbt när detta upptäcks. Det är ju inte som att det är helt godtyckligt heller, det ska fortfarande fattas ett beslut. Och ärligt talat: hur vet vi att det inte förekommer missförhållanden i den familjen som bölar i media?
Men tydligen är det en oerhört stor kränkning när föräldrars rätt till sina barn inskränks. Speciellt om de är vita och rika. Det anses viktigare att en förälder aldrig blir felaktigt misstänkt än att barn ska slippa bli utsatt för våld i sitt hem. Sådana där perfekta kärnfamiljsföräldrar är fan jordens avskum. Så jävla övertygade om att de är så jävla Bra För Barn. Kräks.

Människor säger ofta att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. För det första är det konstigt formulerat eftersom det aldrig handlar om barnets rätt att ställa krav på föräldrarna utan föräldrarnas rätt att umgås med barnet, även om barnet mycket tydligt visar att det inte vill. För det andra utgår resonemanget från att just föräldrarna är de enda vuxna som skulle kunna fylla en viktig roll för barnet. Det har funnits många vuxna i min närhet som varit viktiga för min utveckling, och jag tror att det hade varit att föredra för många att ha fler människor i sitt liv än just sina föräldrar.

För jag är helt med på att en person är för lite för att ta hand om ett barn, jag tycker att två personer också är för lite. Däremot tycker jag att en relativt rimlig person är att föredra framför en sådan och en person som utsätter både den personen och barnet för våld och/eller hot om våld. Jag tror inte att detta samhälle kan erbjuda några barn en särskilt bra uppväxt, men jag tror inte att frånvaron av en pappa är något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Speciellt inte jämfört med vad närvaron av en våldsam pappa gör.

Idén om att föräldrar alltid vill sina barn väl.

En grej folk gärna säger när en skriver om det här med barnuppfostran, barns makt och så vidare är att föräldrar minsann älskar sina barn så himla mycket och vill sina barn väl och så vidare. Detta ska på något vis kompensera det faktum att barn i regel är helt utelämnade åt sina föräldrar ekonomiskt och socialt.

Detta är lite samma typ av mystik, eller romantik om en så vill, som omgärdar den patriarkala så kallade ”ridderligheten”, det vill säga män som ba ”men vi ääääälskar ju kvinnor så det spelar ingen roll att vi har full makt över dem, vi kommer vara så snälla”.

Faktum är att hur bra förälder du själv än är, eller hur snälla dina föräldrar än var, så är barn utelämnade till sina föräldrars godtycke och detta är ett problem. Det är inte hypotetiskt, det är ett faktiskt problem för de barn som blir utsatta för psykisk och fysisk misshandel, övergrepp och så vidare. Detta är inte ovanligt.

Vissa verkar ta de som en personlig förolämpning att en påpekar det generella problemet i denna maktlöshet barn kastas in i, ungefär som om det var deras personliga lämplighet som föräldrar jag ifrågasatte och inte en generellt struktur. Blotta misstanken om att föräldrar kanske inte alltid har perfekt omdöme eller ens goda intentioner är mycket upprörande i ett samhälle som bygger på en familjestruktur där barn är oerhört utelämnade.

Daddy issues.

Det finns ett begrepp som antifeminister ibland använder sig av som är ”daddy issues”. Det handlar om att personer som inte passar in eller som klagar för mycket på patriarkatet anses göra det för att de har blivit utsatta för det ena eller det andra under sig uppväxt. Jag ser ofta spekulationer kring vad min och andra feministers pappor gjort, ibland är det riktigt osmakligt, såsom att insinuera sexuella övergrepp. De liksom gottar sig i att spekulera kring vad en kan ha blivit utsatt för som har gjort en till den en är, och ju grövre desto bättre. Den som blivit utsatt för förtryck, och speciellt sexuella övergrepp, anses av något skäl inte ha förmåga att se klart på sin situation. Sexuella övergrepp är också något som sker helt slumpmässigt och inte något som hänger ihop med den lilla situation vi kallar patriarkatet, enligt denna logik.

Här har vi en definition av ”daddy issues”:

Whenever a female has a fucked up relationship with her father, or absence of a father figure during her childhood, it tends to spill into any adult relationship they embark on, usually to the chagrin of any poor male in their life.

Grejen är att människor blir utsatta för saker av sina pappor. Det är inga isolerade händelser utan hänger även det ihop med patriarkala strukturer. Den som pratar om ”daddy issues” tänker sällan på detta. Varför har dessa kvinnor en dålig relation med sina pappor? Varför är det så oerhört många kvinnor som har det?

Det som sker här är att en istället för att försöka hjälpa någon med sin situation skämmar den som anses ha blivit utsatt för något och ogiltigförklarar dennes åsikter utifrån detta. Istället för att kolla närmare på våldet och förtrycket som sker inom familjen så används det för att avskriva någons åsikter som illegitima.

Den som blivit utsatt för vidrigheter av sin pappa är ett offer för patriarkatet. Dels eftersom det våld en utsätts för inom familjen troligen hänger ihop med mansrollen, men också för att vi lever i ett samhälle där det så kallade ”privatlivet” anses vara en så viktig rättighet för föräldrar i allmänhet och fäder i synnerhet att det överstiger barns rätt att slippa våld och förtryck. Sexuella övergrepp och våld i hemmet är alltså inte någon isolerad händelse, utan det är en fråga om hur samhället är organiserat. Den som blivit utsatt för detta borde alltså absolut ha legitimitet att uttala sig utifrån sina erfarenheter. Dessa erfarenheter är politiska, det är sånt som sker i ett patriarkalt system.

Vad är det att ha en uppfuckad relation med sin pappa? Min uppfattning är att det folk i regel menar är att en har en relation där en bråkar mycket, har sagt upp kontakten eller på annat sätt visar sin ilska/avståndstagande utåt. Alltså; inte en jävel bryr sig om det är så att en har blivit utsatt för typ sexuella övergrepp i barndomen men vänder det inåt, men nåde den som skulle vända det utåt. Då blir plötsligt hela personligheten och allt en gör och säger en fråga om det.

Givetvis kan det framstå som att feminister har mer problem med sina fäder eftersom feminister i regel pratar mer om manlig makt, där faderskapet ju ingår som en ganska stor del. Att en pratar om något behöver dock inte innebära att en är mer utsatt för det än någon annan. Folk reagerar väldigt annorlunda på saker de blivit utsatta för, vissa som utsätts för övergrepp vänder det inåt och andra reagerar med ilska. Det beror på en mängd olika saker, på hur situationen kring händelserna sett ut, på vilken kontext en hamnat i senare, vilka idéer en kommit i kontakt med och så vidare.

Det kan ju lika gärna var så att oförmågan att bli förbannad när någon behandlar en som skit är ett resultat av ens uppfostran, jag skulle till och med säga att det är ganska vanligt. Människor som genom livet har lärt sig att hålla all skit inom sig och inte reagera på det eftersom ändå ingen bryr sig om vad de säger. Detta kan vara nog så begränsande och problematiskt för personen ifråga, skillnaden är att det inte märks i form av att människan är ”jobbig”. Jag tycker att det är en betydligt mer intressant fråga vad det är som gör att så många ickemän inte reagerar på att de lever i ett samhälle där de blir konstant nedvärderade, förtryckta, är utsatta för hot om våld och så vidare.

Vårt sätt att reagera på saker är alltid ett resultat av bland annat vår barndom. Våra åsikter formas alltid av våra erfarenheter och vår position, men av någon anledning anses det alltid vara ickemäns erfarenheter av patriarkalt förtryck som göra deras åsikter illegitima. Varför anses inte mäns avsaknad av erfarenhet av patriarkalt förtryck, eller deras erfarenhet av att vara privilegierade i patriarkatet, göra deras åsikter illegitima?

Det hela är verkligen djupt osmakligt. Att använda människors erfarenhet av övergrepp och förtryck emot dem är verkligen vidrigt. Att insinuera att den som visar sin ilska över patriarkalt förtryck gör det för att den blivit utsatt för sexuella övergrepp, utan att ens veta något om saken, är bara ett sätt att slippa lyssna. Istället för att se att det är många som lever i en verklighet där de blir utsatta för patriarkalt förtryck i hemmet så används detta faktum för att helt enkelt strunta i att lyssna. Det är så sjukt motsägelsefullt, men patriarkatet är ju inte direkt känt för att vara Logiskt Och Sansat.

Det vore intressant om alla dessa som så gärna använder ickemäns erfarenheter av förtryck emot dem skulle kunna ta och fundera lite på hur vi ska ta tag i att vi lever i ett samhälle där detta förtryck äger rum, så att folk slipper vara så ”jobbiga” när de reagerar på skiten de blir utsatta för.

Även priviligierade ska få studiestöd.

Ibland säger folk saker i stil med att vi borde ta bort studiemedlet eller något annat bidrag från de som har det bättre ställt. Gällande studiebidrag är detta en modell som finns i vissa länder, bland annat Italien som jag förstått det. Bara de som inte har föräldrar som kan betala utbildningen får hjälp från staten. Denna modell brukar säljas in med att det minsann är orättvist att rika personer får sin utbildning bekostad med skattemedel.

Det finns flera problem med denna modell. Det första är att i stödet för välfärd eroderar i stater som inte har detta system. I generella välfärdsstater, alltså stater där alla får ta del av välfärden på någorlunda lika villkor, så är stödet för välfärden generellt högt. I stater där det bara delas ut till de som har det sämst så upplevs förr eller senare hela arrangemanget som att fattiga ”tar” pengar från folk med mer pengar, vilket gör att stödet för välfärden blir mindre och mindre. Att förespråka en sådan modell är alltså att på sikt arbeta för mindre och mindre välfärd även för de som har det sämst (kan ej ange källa på rak arm, men detta anses enligt min föreläsare i förvaltningspolitik ganska vedertaget inom statskunskapen). Dessutom skulle det kräva en hel del extra administration vilket inte direkt är gratis.

Men det problem jag främst ser, framförallt i fråga om just studiebidrag, är att det upprätthåller en jävligt konservativ familjemodell. För grejen är att få som studerar liksom bara har sina egna pengar, det kommer snarare handla om att de ska få pengar från familjen. Och detta innebär såklart att de kommer vara mer beroende av sina familjer.

Och ja, det är faktiskt ett problem att vara beroende av sin familj även om en kommer från en privilegierad bakgrund. I många familjer så förekommer det våld och sexuellt våld. I desto fler så finns det en massa normer och värderingar som barnen förväntas upprätthålla i sina så kallade livsval. Att då behöva hålla sig på god fot med sin familj för att de ska finansiera ens utbildning kan vara ett jävligt stort problem. Till exempel kan det vara så att en blir tvungen att välja vad en ska bli utifrån sina föräldrars tycke och inte utifrån vad en vill.

Sedan tycker jag att hela idén att vuxna människor som faktiskt pluggar, något som kommer hela samhället till del, ska behöva vara beroende av sina föräldrar. Många avslutar inte sina studier förrän de är typ 30. Det är fan inte rimligt att en ska bli försörjd av familjen till dess.

Så det som kan låta som ett rimligt förslag vid första kollen, nämligen att privilegierade inte ska bli försörjda av skattepengar, är i själva verket något som både kommer föranleda mer högerpolitik och dessutom stärka konservativa samhällsstrukturer. Det är bättre om människor behandlas som individer i statens ögon, inte som medlemmar ur en viss familj.

Mansrättsaktivisterna vill ha allt.

Jag har funderat lite mer på det här med juridisk abort, och hur mansrättsaktivister tenderar att se på frågan om föräldraskap.

Det finns två frågor som mansrättsaktivister är jävligt måna om att driva. Dels frågan om juridisk abort, men också frågan om mäns rätt till barnet (ofta förklätt som barnets rätt till ”båda sina föräldrar). Dessa två frågor driver mansrättsaktivister hårt, och det är uppenbart att det i båda fallen handlar om att stärka mäns makt över de reproduktiva förmågorna. Om en nu tycker att det är rättfärdigt eller inte är en sak, men faktum kvarstår oavsett.

Resonemanget bakom juridisk abort är att personen med kuk på något vis inte är lika delaktig i barnskaparprocessen. Detta kan jag på sätt och vis hålla med om, det är ju inte de som måste bära omkring på ungen i nio månader. Men jag tänker mig ändå att de har lika ansvar för och lika rätt till barnet. Jag tänker mig att om en ser kukbärarens roll som sekundär så kan en inte samtidigt komma och mena att hen ska ha lika rätt till barnet.

Mänsrättsaktvisterna vill ha allt. De vill att pappan ska ha lika rätt till barnet om så önskas, men också full rätt att avsäga sig barnet om de så vill. Personer med livmoder ska determinseras av sin biologi, men personer med kuk ska kunna välja fritt vad som passar dem. Om du vill ha rätt till barnet ska de få det, om de vill avsäga sig ansvaret för barnet ska de får göra det.

Antingen erkänner en kukbärarens lika roll i processen eller så gör en inte det. Med lika rättigheter kommer lika ansvar. Jag skulle inte nödvändigtvis ha något emot om personen som burit barnet anses ha mer rätt till barnet, det kan leda till fördelar i fall av mäns våld mot kvinnor, däremot har jag väldigt mycket emot en situation där allting är upp till kukbäraren att bestämma. Där hen har full rätt till barnet om hen vill, men också full rätt till ansvarsfrihet, och att personen som burit barnet inte har något att säga till om.

Vill ni ses som lika goda föräldrar eller inte? Vill ni anses vara delaktiga i processen eller inte? Jag tycker nog att det är läge att bestämma sig.

Kvinnor kan påverka även utanför hemmet.

När jag har skrivit om barnfödarstrejkandet så har jag fått en del kommentarer i stil med att det är ”dumt” att jag inte tänker föra mina gener/värderingar vidare, eftersom jag är en bra person och så vidare. Vissa verkar mena att det vore kontraproduktivt av mig att inte skaffa barn eftersom jag i så fall inte har någon chans att sprida detta vidare.

Det första problemet jag har med detta är att det fortfarande handlar om att jag ska använda min kropp, min reproduktiva förmåga, till något slags högre syfte. Jag ska gå igenom allt det lidande en graviditet innebär för ett högre mål. Jag tycker inte att det finns något feministiskt i det och jag tycker det är ganska osmakligt att framställa det som om det vore någon slags plikt jag hade för kampen. Hur ska vi kunna nå ett jämställt samhälle när det bland feminister ses som helt acceptabelt att säga att kvinnor bör föda barn för typ ”samhällets” skull. Det är ju samma skit som innan, kvinnors kroppar är aldrig deras egna utan tillhör familjen, samhället, kampen och så vidare. I dagens samhälle så leder barnaskaffande till en massa i mina ögon oönskade effekter och dessa vill jag hellre slippa.

Sedan kan vi ju även ifrågasätta strategin som sådan: jag tror att det är en brutalt ineffektiv strategi att föda fram revolutionärer. Om vi ser det rent tidsmässigt så tar det oerhört mycket längre tid att föda och fostra ett barn än att radikalisera människor genom att sprida åsikter som jag gör nu. Jag tror absolut att jag kommer ha betydligt mycket större inflytande om jag ägnar mig helhjärtat åt den feministiska kampen än om jag skaffar barn i hopp om att de ska bli bra människor. Även om jag lyckas föda fram 2-3 bra människor så kommer det inte innebära någon större samhällsförändring.

Att skaffa barn tar tid. Det tar dels den tid som internaktionen med barnet tar, men det tar också den tid som en måste lägga på att arbeta om en har en till mun att mätta. Om en lever i en heterorelation kan jag tänka mig att det tar ganska mycket tid att få allt att fungera med partnern när en dessutom har ett barn och så vidare. Det är klart att det går att ha barn och engagera sig politiskt, men det är självklart så att det kommer att finnas färre möjligheter, mindre tid. Jag beräknar alltså mina möjligheter att påverka som ganska mycket större om jag väljer bort barn.

Den idé som gömmer sig bakom det här uttalandet är, som Helena skriver ett mycket bra inlägg om här, att den främsta möjligheten till att påverka för en kvinna är genom hemmet. Traditionellt så har det varit så att mannen har bestämt i ”det stora”, samhället, och kvinnan i ”det lilla”, hemmet (även om det såklart egentligen är mannen som har makten även i det lilla). När en kvinna pratar om att avstå från den eventuella påverkan hon kan ha i ”det lilla” så hör folk att hon helt och hållet tänker avstå från att påverka något över huvudtaget. Så är det såklart inte. Det går alldeles utmärkt att påverka en massa människor utan att nödvändigtvis ha fött dem.

Varför försöker folk lura in mig i att tro att min enda möjlighet till påverkan är att förse detta samhälle med nya människor, att vandra in i den kvinnofälla som barnafödande i regel är? Det är ju ganska uppenbart att jag påverkar även på andra vis, och jag förstår inte varför folk tror att jag är tvungen att skaffa barn för att kunna påverka ”på riktigt”. Jag tycker att det är nedvärderande och verklighetsfrånvänt att hävda att kvinnors främsta möjlighet till påverkan är den i hemmet.

Jag tycker inte heller att det låter särskilt sunt att föda barn som någon slags revolutionär strategi. Det skulle ju innebära att jag i praktiken skulle använda mina barn för mina politiska syften. Alltså jag är helt för att fostra in barnen i sunda värderingar och så vidare, men jag är emot att använda barn som någon slags vapen i kampen. Barn ska få vara människor och inte deras föräldrars projekt, detta anser jag i sig vara förtryckande och patriarkalt.