Ibland tänker jag vad vi skulle göra med alla könskrigsveteraner i det postpatriarkala samhället. Hur skulle vi hantera alla kvinnor som har blivit sårade och sargade av patriarkatet?
I det här samhället finns ingen tid att ta hand om gamla trauman, och det kanske är tur. Det är nog bättre att samla det på hög än att bearbeta det, när det enda som sker är att en utsätts för nya. Men om det faktiskt fanns en ände på lidandet så skulle det kanske finnas en poäng med att lyfta upp allting i ljuset och bearbeta det?
En vän till mig skrev att hon trodde att såren skulle vara för djupa för att kunna komma över, men jag tror den typen av läkningsprocesser kan gå snabbt så länge en är i en gynnsam miljö. Anledningen till att det går långsamt att komma över patriarkala övergrepp är ju att en ständigt utsätts för nya – du kan inte komma över en situation du fortfarande befinner dig i. Att människor trots detta försöker är i bästa fall lönlöst, i värsta fall rentav skadligt.
Vad jag önskar mig mer än något annat är ett samhälle med tid att läka i. Ett samhälle där det var okej att stanna upp och älta utan och innan, om det var vad en behövde. Ett samhälle där människor hade tid och ork att bry sig om en under dessa processer, istället för att vara förbittrade över att de själva aldrig fått samma lyx.