- Att aldrig någonsin be om ursäkt eller erkänna mig. Detta var ett stående inslag under hela mina uppväxt, den totala bristen på någon slags bekräftelse av min person och att jag kunde ha rätt. Jag bråkade och skrek och grät för att få något slags erkännande, men det kom aldrig. Ju ledsnare jag blev desto mer lik en staty blev han, ointaglig för alla mina känslor och vädjanden. jag ville bara bli bekräftad, men det blev jag såklart inte. Män tycker nämligen om när folk krälar vid deras fötter.Valerie Solanas har skrivit bra om detta fenomen:
Och Daddy kan, till skillnad från modern, aldrig ge efter för sina barn, eftersom han till varje pris måste behålla vanföreställningen om sin beslutsamhet, om att alltid ha rätt, om kraft och styrka. Att aldrig få sin vilja igenom leder till en brist på självförtroende när det gäller att hantera världen och till ett passivt accepterande av sakernas tillstånd.
Denna oförmåga att släppa garden och liksom ge efter är så jävla omogen.
- Mikroaggressioner i form av ”tips” om hur jag skulle bli mer socialt kompetent. Detta gjorde mig oerhört socialt osäker under en lång period av mitt liv. Det var först när vi gjorde slut och jag flyttande utomlands för att klara mig på egen hand som jag insåg att jag faktiskt är socialt kompetent på egen hand. Ett tillfälle minns jag extra tydligt, när en av hans vänner anförtrodde sig till mig och han blev arg för att jag tydligen ”förstört stämningen”. I själva verket handlade det såklart om att han var sur för att han, trots all sin sociala förmåga, inte hade varit personens förstahandsval. Istället var det hans socialt inkompetenta flickvän som fick ta hand om det. Jobbigt för hans självbild.
Valerie Solanas har skrivit klokt om detta:
Varje man vet innerst inne att han är en värdelös skit. Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.
Detta är en så perfekt beskrivning av honom! Han ville aldrig någonsin att något skulle bli obehagligt. Det var det absolut viktigaste för honom.
Det gick så långt att jag rentav bad honom om att uppfostra mig. Jag litade helt enkelt inte på min egen förmåga. Detta var såklart ett sätt att isolera mig i min relation till honom och göra mig oförmögen att klara mig på egen hand socialt. Smart.
- Göra mig känslomässigt beroende genom orimliga löften. En partner jag hade höll jämt och ständigt på att pracka på mig en massa löften, som kom helt oombett. Typ att han skulle älska mig för evigt etc etc. Detta gjorde mig såklart känslomässigt beroende av honom, för det var ju såklart bekvämt att tro på allt han sa. Vem orkar upprätthålla sitt eget system för trygghet och bekräftelse när en har dessa snabba fixar så nära till hands? Problemet var ju såklart att det var lögner, och det blev uppenbart dagen vi gjorde slut. Jag var typ såhär:
Han hade verkligen gjort ett bra jobb med att få mig beroende av honom. Det var hemskt. Det var som att fråntas all sin agens.Valerie Solanas har skrivit bra även om detta:Då mannen är oförmögen till empati, ömhet och lojalitet och bara ser till sina egna intressen har han ingen känsla för rent spel. Eftersom han är feg måste han hela tiden vädja till kvinnan för att vinna hennes gillande, han är hjälplös utan det, och han befinner sig alltid i fruktan för att hans primitivism, hans manlighet, ska upptäckas. Då han alltid är i behov av att täcka upp för något måste han ständigt ljuga. Och eftersom han är tom har han varken heder eller integritet – han vet inte vad dessa ord betyder. Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro.
Allting handlar om att binda kvinnor till sig! Att göra dem beroende av en för att säkra tillgången.
Jösses vad jag känner igen mig i detta. Jag går just nu i terapi för att över huvud taget palla vara ensam och förstå att en inte behöver en mans bekräftelse för att överleva. Det är helt sjukt hur beroende en kan bli av att ständigt ha en mans bekräftelse nära till hands. Min psykolog beskrev för mig att jag snarare har en föräldra-barn relation med män än en relation mellan jämlikar. Läskigt!
Så bra skrivet <3
Hög igenkänning på alla tre punkter! Din blogg är såå bra 🙂