”Trygghet”.

Har noterat att ett väldigt bärande ord i borgerliga partiers kampanjer är trygghet. Framförallt Moderaterna pushar detta ord väldigt väldigt mycket.

Jag undrar lite; vad är det egentligen jag förväntas vara rädd för?

För grejen är att det finns mycket i det här samhället som skrämmer mig. Jag är rädd att jag eller någon som står mig nära ska bli skadad i en relation, jag är rädd att bli sjuk och inte få den hjälp jag behöver, jag är rädd att anses mindervärdig för att jag inte har någon lust att skaffa barn eller inte är så produktiv som jag borde. Jag är rädd för nazister och fascister, för att de ska skada mig och de jag älskar. Jag är rädd för polisen.

Något säger mig att det inte är detta som Moderaterna syftar till. Trygghet för dem är detsamma som säkerhet. Att sätta upp övervakningskameror, att ha fler poliser som håller ”ordning” och så vidare. Att skydda det rådande.

Det här snacket om ”trygghet” gör mig så illa till mods. Det är som att de målar upp ett abstrakt hot, något jag förväntas vara rädd för så att jag ska känna att jag är i behov av säkerhetsåtgärder. Att jag är i behov av fler poliser och övervakningskameror.

Jag tänker att det rädsla gör med människor och med samhället är att den får oss att lämna över makt till den som vi tror kan skydda oss. Såsom våldsmonopolet. Vi accepterar kompromisser eftersom vi tror att det är det enda som kan rädda oss från ett annat, större, hot. Detta ser jag som en jävligt obehaglig utveckling.

När Moderaterna pratar om trygghet är detta vad de vill åstadkomma. De vill att politik ska reduceras till en fråga om att hantera olika kriser och hot på olika sätt, inte om att ta sig framåt som samhälle. Trygghetsretoriken är en del av detta. Så länge vi känner att det finns ett behov av ”trygghet”, eller säkerhet, så kommer vi prioritera det högre än att åstadkomma någon slags förändring i samhället.