Twitter 14/3. Att vara emot våld.

Att folk som är ”emot våld” inte drunknar i sin egen meningslöshet? Att bara ha en massa åsikter om vad en är för/emot utan att ha någon analys av varför dessa fenomen uppstår är så meningslöst. Klart att jag också är ”emot våld”, men min politiska analys och verksamhet bygger inte kring sådana platta ställningstaganden.

De absolut flesta är ”våldsbejakande” i vissa sammanhang. Om du blev attackerad skulle du också tycka våld var rätt. Så jävla bekvämt att sitta och vara ”emot våld” utan att över huvud taget reflektera över VARFÖR våld förekommer och hur det ska förhindras.

Grattis till dina ”goda” åsikter, grattis till din helt världsfrånkopplade idé om hur saker ”ska” vara. Tycker bara det är så jävla oansvarigt att syssla med den här typen av tom idealism när saker och ting ser ut som de gör.

Dina goda åsikter kommer inte rädda oss, det som kommer rädda oss är aktiv politisk kamp, inte ”ställningstaganden”. Ungefär som om politik kunde bedrivas genom att vi delar in saker i bra/dåligt och sen bara ”tar bort” det dåliga. Saker hänger ihop.

Också denna ängsliga rädsla för att göra fel, för att ha fel åsikt, som helt förlamar all handling. Vi KOMMER att göra fel, det är oundvikligt om vi faktiskt vill komma någonstans. Det viktiga är att våga se sina misstag, att våga erkänna att saker och ting inte fungerar, att våga göra om.

IMG_20131223_001306

30 reaktioner till “Twitter 14/3. Att vara emot våld.”

  1. Fast jag tycker att det är sjukt viktigt att ta avstånd från det just nu. Fast det kanske är på ett annat plan, jag vet inte. Men jag känner att det motståndsrörelserna mot rasism/facism/nazism/osv just nu bubblar så mycket ilska, rädsla och frustration att aktiv våldsanvändning ligger nära till hands. Att folk pratar om att antifacism alltid är självförsvar, att det är upp till oss själva att avgöra vilka medel som är tillåtna. Jag kan förstå den utgångspunkten, och jag kan absolut förstå känslan av att vilja fysiskt slå tillbaka, men jag tycker verkligen att det är sjukt att säga det just nu. För det är så nära att vara uppviglande och uppmuntra våldsamt motstånd, istället för att se vad det är som gör oss så mycket starkare än fascisterna.

    Detta handlar ju dock om våld som politisk strategi – hade jag eller någon med mig blivit utsatt för våld hade jag inte tvekat en sekund att försvara mig eller någon annan – jag hade ju knappast bara stått där liksom. Som grupp och politisk rörelse tror jag dock att icke-våldstaktiker är så sjukt viktiga och så sjukt mycket mer effektiva.

    1. Vad är det som gör oss starkare än fascisterna? Och som sedan upphör att göra oss starka om vi lämnar den pacifistiska linje du föreslår?

      Och ja, det finns många taktiker som är effektiva utan att innefatta våld. Det betyder dock inte att våldsamma taktiker inte är ineffektiva.

      1. Svårt att svara på det utan att typ definiera hela vänsterrörelsen/erna, vilket jag inte vill göra eller uppenbarligen ens går att göra. Men det jag bygger min kamp på (har min grund i queer-feministiska sammanhang) är någon slags grundtanke om rättvisa och medmänsklighet. Att jag genuint vill se ett samhälle där maktordningar och hierarkier är upplösta och inte får grund att gro. (och regnbågar och glitter och blommor osv). Den kärlek, omtänksamhet och respekt jag upplever i vänstersammanhang är något jag har väldigt svårt att tro att fascister pysslar med, och jag tror att det är en sjukt stark grund för en rörelse. Inte att förväxla med typ tolerans eller bara ”kärlek till alla”-grejen – det handlar om att aktivt se maktordningar och privilegier, jobba emot dom och lyfta varandra.

        Jag tror att våld som politisk strategi är att fastna i att spela på systemets villkor. Fan, har inte orden på min sida idag, men att det blir att reagera snarare än agera. Ja, världen vi lever i är sjukt våldsam (strukturellt våld osv), och det är sjukt lätt att rättfärdiga våldsamt motstånd mot det. Men jag tror verkligen inte det är konstruktivt, och att det är sjukt svårt att ta sig ur det när en väl har börjat – för det går alltid att rättfärdiga. När och hur mycket våld är lagom? Är det fortfarande självförsvar att gå ut och misshandla fascister? Eller poliser? Eller cis-män? Förtryckare överlag? Det är inte dom frågorna jag vill bygga en rörelse på.

        1. Tack för svaret. Jag tycker att du lyfter fram vad som är vår styrka bra, vi är en bejakande och visionär rörelse vars utopi kanske är den mest civiliserade och medmänskliga bland alternativen. Jag vill ha det sagt, jag håller verkligen med dig där.

          Men, den fred vi söker uppnå för oss själva förutsätter att de som angriper oss och förtrycker oss försvinner. Och visst, kanske kan medmänsklighet få de att bara ”upphöra”, kanske kan vi vinna över någon nazist, få någon kapitalist att börja med kommunistiska aktiviteter. Men det stora flertalet agerar utifrån sina intressen och de motsättningar kommer att leda till konflikter där den ena parten står som segrare, och den andre försvinner.

          När vi ställs inför dessa konflikter tror jag det blir problematiskt att förbjuda oss själva taktiker på idealistisk grund. Det enda rättfärdigande som vi behöver är att när vi drivit vår sak till en punkt där konflikten övergår i våld, då har vi också rätt att värja oss och slå tillbaka.

          Sedan tar du upp många vettiga frågor att problematisera kring vid militant arbete, men de är inte svårare än att de kan lösas.

          1. Fast skillnaden tänker jag (och jag har inte helt färdigformulerade svar eller resonemang, såklart, men det är bra att få ventilera och vrida på det) är att jag inte ser det som en kamp mot människor, utan mot strukturer – jag kämpar mot det samhälle som låter dessa människor få makt att utöva förtryck. Inte att vi ska omvända människor, utan ta ifrån dem det som ger dem makt. Och förhindra möjligheter för människor över huvud taget att göra sig vinst på andras bekostnad.

            Jag tror att våld som strategi är en snabb och attraktiv lösning. Att det ofta kommer att vara lättare att välja våld som taktik, och att det är just det som är så farligt. Förstår du? Att det gör någonting med människor och med en rörelse, som jag tycker är sjukt obehagligt och inte vill stå bakom. Att det kan normaliseras så sjukt snabbt, och gå från att vara självförsvar till att allt är tillåtet. Jag vill ha en tydlig gräns från början, veta att vi inte kommer att välja våld för att det är enklare. Vi kan göra sjukt starkt, stort och kompromisslöst motstånd ändå.

            Sen typ hela grejen med vilka en kan få med sig också, vilket jag egentligen inte tycker att en ska ta hänsyn till men som ändå finns där. En våldsam rörelse är väldigt lätt för den stora massan att förkasta, oavsett hur fantastiskt innehållet är . Sen att en inte ska anpassa sin rörelse så att den kan passa alla, plus att media ändå kommer framställa radikala rörelser som våldsamma, men ändå.. En rörelse måste ju ändå ha något slags genomslag bland folk, och en gör det väldigt mycket lättare för folk att förkasta dess innehåll om en använder sig av våldsamma taktiker.

            1. Jag tror jag förstår de scenarion och dilemman du lyfter som problematiska, och jag håller med om att de är relevanta, jag tror också att vi har mycket överlappning mellan våra åsikter och analyser i övrigt, men just i detta så drar jag andra slutsater än du.

              Utöver det har jag inget mer att tillägga, jag tycker bägges synpunkter lyfts bra. Så länge jag slipper idealism eller moralism i argumentation från kamrater som är motståndare till militans är jag nöjd, och du verkar fokusera på strategi och övergripande mål, vilket jag tycker är intressant och vettigt.

  2. Det konstigaste är när folk säger ”våld löser inga problem”. Jo det gör det visst och är just därför folk vill använda det. Förstår inte hur de resonerar.

      1. Fast så måste det väl inte vara per automatik? Jag tänker att om någon plötsligt försökte tvinga in mig i en bil och jag med våld lyckas stoppa det genom att slå mig fri har ju inte mitt våld skapat några problem. Problemet uppstod i o m att någon med våld försökte tvinga mig och frihetsberöva mig. Vad tycker du som pacifist att man ska göra i mitt exempel? Skrika och hoppas på det bästa? Vädja och hoppas på det bästa?

        1. Jag skulle aldrig fördöma eller skuldbelägga en enskild individ som tar till våld i självförsvar. Min pacifism är framförallt en framtidsvision och ett mål att sträva efter. Jag skulle personligen inte ta till våld och det skulle inte heller tjäna något till såvida personen som attackerade mig inte vore en exceptionellt svag liten figur. Jag tror att våld alltid föder våld precis som hat alltid föder hat. Det sker kanske inte alltid på ett direkt och uppenbart vis, dock.

                1. Så alternativen är att ta emot förtryck utan protest eller att bemöta med våld? Är det ens värt att bemöta med våld om man utgår ifrån att min hypotes om att våld alltid föder våld stämmer?

                  1. Det beror ju såklart på hur en definierar våld. Enligt den liberala definitionen där våld även kan vara att ta/förstöra egendom så tror jag absolut att våld är oundvikligt. Jag utgår inte från din hypotes som du kanske märker.

                    1. Jag definierar inte våld som att ta eller förstöra egendom, även om jag kanske inte tycker att det är det bästa att göra heller. Jag förstår att du inte utgår ifrån att min hypotes är sann men om du kan sätta dig in i mina tankegångar och förstå att jag gör det så kanske du också kan förstå att man kan vara pacifist utan att för den skull sakna analys och ”drunkna i sin egen meningslöshet”.

                    2. Fattar bara inte vad det innebär att vara pacifist. Du verkar mena att det handlar om att du vill ha bort våld i framtiden, då undrar jag hur du tänker dig att vi ska göra för att komma dit om vi vägrar använda våld ens emot de som attackerar oss.

                    3. För mig innebär pacifism att jag aldrig skulle använda mig av våld och att jag inte vill att andra skall använda sig av våld, framförallt inte som medel i en politisk kamp (t.ex. krig). Då jag inte tror att tvång är en särskilt bra metod för att uppnå någonting bra så kan jag inte tvinga andra att tycka och tänka som jag, jag kan bara ansvara för mig själv, dra mina egna gränser och naturligtvis försöka påverka människor i min närhet.

                      När jag säger att det framförallt är en framtidsvision menar jag att det slutgiltiga målet är ett samhälle där våld inte ses som ett alternativ längre. Jag tror inte att det går att nå det målet om vi rationaliserar vårt eget våldsutövande och jag tror inte att man kan någonsin kan nå jämlikhet om man accepterar och till och med förespråkar att människor med muskler/en armé bakom sig/tunga vapen utnyttjar den makt de besitter.

                      Jag tror att det alltid finns en fredligare väg att ta men att vi (människor) är så förblindade av hat och aggression att vi inte ser den vägen. Attityden ”så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara” är vad jag ser.

                    4. Okej, du skriver om varför det är dåligt med våld, men jag ser inte riktigt någon alternativ strategi. Hur tycker du vi ska gå till väga?

                    5. För att ge ett bra svar på din fråga skulle jag behöva författa en mindre roman, jag känner inte riktigt att utrymme finns i det här kommentarsfältet. Jag kan ge dig mitt korta svar och jag gör det, medveten om att det kommer att låta banalt och kanske naivt. Jag vill att vi för kampen med kärlek och förståelse. Att vi lyssnar på, utbyter idéer och talar med varandra. Att vi visar tålamod och acceptans. Att vi skriver, läser, möter varandra, resonerar och filosoferar. Att vi problematiserar allt som vi sett som självklart. Det viktigaste medlet när vi kämpar för jämlikhet är för mig en attitydförändring som går ifrån idén om att det är okej att utnyttja sin makt för att få sin vilja igenom och i samma veva förtrycka motståndaren.

  3. Dina inlägg om det här är jättebra! Tänker också på ett inlägg för ett tag sen, om ”extremvänstern”. Jag håller verkligen med.

    Jag såg nyheterna precis, och tyckte att Mona Sahlin kommenterade detta på ett bra vis, om än rätt vagt. Hon sa typ ”klart man kan vara emot allt våld, men man måste se att det är nazismen som hotar demokratin”.

  4. Jag är pacifist. Jag saknar inte analys. Sluta tro att du är den enda som funderar över stora frågor och att alla som inte håller med dig är får med meningslösa åsikter, tack.

      1. Kring vilka problem vill du veta hur jag resonerar? Summa summarum i ditt inlägg är, så vitt jag kan se, att det är ett platt ställningstagande att säga sig vara emot våld samt att vi som är emot våld saknar analys och att åsikten som sådan är meningslös. Du tycker att politisk kamp är viktigare än att vara emot våld och personligen ser jag inte att det ena måste utesluta det andra då kamp inte måste innefatta våld.

        1. Jag adresserar flera problem i inlägget, bla att de flesta är våldsbejakande i något sammanhang. Var drar du gränsen?

          1. Jag kan bara dra en gräns för mig personligen och själv använder jag mig aldrig av våld. Varje människa måste dra sin egen gräns och jag kan bara försöka påverka andra till att tänka pacifistiskt i den mån jag orkar och hinner.

            Jag kan förstå att man ser pacifism som något ”världsfrånkopplat” eftersom våld i viss utsträckning är norm överallt i samhället, precis som hämnd och hat. Men vad som känns overkligt är inget absolut utan förändras i och med att samhället förändras.

            Att utöva våld är att utöva och utnyttja sin makt. Våld har alltid varit lika med makt och som all annan makt ägs den först och främst av starka, friska män. Ett starkt avståndstagande mot våld är för mig en vital del i kampen för jämlikhet och jämställdhet.

Lämna ett svar till le dude Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *