Vad innebar det för mig att vara kvinna då?

Detta är en fortsättning på texten Och jag minns fortfarande första gången jag såg mig sedd.

Vad innebar det för mig att vara kvinna då? Troligen inte mer än att min kropp och mitt öde var frånskilt männens. Jag var inte deras like, jag var underordnad dem, min kropp var inte deras och den var dömd till underkastelse, men hur denna underkastelse skulle ta sig uttryck visste jag ännu inte. Jag hade bara några lösa trådar, trådar som sedan skulle bli fler och bilda den väv som var mitt öde, det rosa täcka som jag skulle behöver gömma min ofria kropp under. Men senare skulle jag inse att det som förväntades av mig också var att jag skulle vara deras komplement, att jag skulle sammanfoga mig med dem, att våra öden skulle bindas samman till en enda lång dans i över- och underordning.

Insikten smög sig på. Jag minns att jag under en period inte ville någonting hellre än att ha en pojkvän. Det spelade ingen roll vem han var och vad jag kände för honom. Jag kunde till och med tänka mig min värsta plågoande i klassen, han som sedan växte upp till nazist. Det fanns bara en pojke jag inte kunde tänka mig, det var en tjock pojke i klassen som jag insåg hade på tok för låg status och att det skulle sänka till och med min, trots att jag hade detta ofrånkomliga handikapp som mitt kön innebar. Till min besvikelse fick jag ingen pojkvän, men såhär i efterhand var det kanske bra. Jag tror nämligen att det är bättre ju senare en börjar. Bäst är såklart om en inte börjar alls, utan går direkt på det relevant; kvinnor.

Det blev uppenbart för mig att min främsta uppgift inte var att utmärka mig utan att behaga. Jag skulle fungera som ett vackert komplement, jag skulle inte ha egna tankar och idéer, jag skulle inte skapa och upptäcka. Det var med en bitterljuv blandning av sorg och förväntan jag antog mig denna uppgift. Jag ville bli vuxen, jag ville lämna detta förpubertala skal som var jag och växa upp till en kvinna. Jag ville inkarnera hela kvinnligheten i min knubbiga kropp, jag ville vara både horan och madonnan, husan och musan, prinsessan och styvmodern i samma kropp. Jag ville skrida fram genom världen och väcka beundran från män och avund från kvinnor. Jag ville vara den som varje kvinna ville vara och varje man ville ha. Jag ville välja och vraka, men såklart på ett kokett och älskvärt sätt.

När jag skaffade min första pojkvän var jag 16 år gammal och tog mig för första gången an underkastelsens praktik i sin fulla blom. Jag ville vara den perfekta flickvännen; sexig men inte vulgär, underhållande och bildad men inte så att det överglänste honom, rolig men inte så att blickarna vändes mot mig endast, söt men inte banal, sval men inte så blasé att han blev osäker på sin manlighet (som ju var en direkt spegelbild av mig kvinnlighet), skygg men inte så att han tröttnade på att jaga mig. Han skulle få kämpa men aldrig känna att det var dags att ge upp och söka sin lycka någon annanstans, snarare som en kittlande lek, ett förspel. I fladdrande ljusa skira tyger skulle jag omfamna honom, kyssa honom, låta honom ta mig precis så hårt han ville, men alltid en smula motvilligt. Jag misslyckades många gånger, det fanns för många tankar i mig som ville ut, för mycket motstånd i min kropp som behövde få utlopp, för många frön som behövde få näring för att kunna växa. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte passa in i denna trånga mall, jag kunde inte underkasta mig mycket nog. Vilken jobbig människa en blir av sådant ändå. Alla ansträngningar är förgäves, eller så är utdelningen inte värd besväret, och en låter frustrationen över ens misslyckade anställningar gå ut över ens omgivning och kanske framförallt den person som är upphov till dessa ansträngningar. Jag var ledsen och arg. Jag ville bara att han skulle se mig, men det ligger i kvinnlighetens natur att det inte går att förstå för en utomstående hur stora uppoffringar en gör, det är det tysta lidandet och stretandet som premieras. Om mannen visste hur en slog knut på sig själv skulle han drabbas av den högst obehagliga känslan dåligt samvete, och det skulle ju inte gå för sig. Följaktligen så blev jag en jobbig person, oerhört självbestraffning och mentalt självspäkande byttes med jämna mellanrum mot känsloexplosioner. Men aldrig så stora och välriktade att de tog mig framåt, det var bara de immanenta reaktioner som alltid kommer av att inte ha några andra utvägar än självspäkning.

En kommentar till “Vad innebar det för mig att vara kvinna då?”

  1. Åh, vad denna text var välgörande för mig i den situation jag befinner mig i just nu. Du satte ord på de känslor jag själv haft så svårt att hitta ord för. Ville bara säga tack!:)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *